Webbplats för litteraturkritik
photo

Motståndet är att överleva

Elisabeth Nordgren, 6.1.2017
Abbas Khider: Presidentens apelsiner 163 s., Thorén & Lindskog 2016 Översättare: Ingrid Viktoria Kampås

Med tanke på alla krissituationer och flyktingproblem runtom i världen i dessa tider känns den irakiske författaren Abbas Khiders prosaverk Presidentens apelsiner mer än aktuell just nu. På ett plan handlar Presidentens apelsiner om jagberättarens fängelsevistelse i Bagdad, om hungersnöd och förfärlig tortyr och på ett annat plan om tillbakablickar på huvudpersonens familjeliv och uppväxt, vänskap och svek.

På sätt och vis är det fråga om en maskerad självbiografi, för författaren satt själv fängslad i Bagdad

På sätt och vis är det fråga om en maskerad självbiografi eller snarast autofiktion, eftersom författaren själv (född 1973 i Bagdad) satt fängslad där i två år varpå han sedan, 1995, flydde från Irak och efter flera års flyktingtillvaro fick asyl i Tyskland, studerade och började skriva på tyska.

Abbas Khider debuterade 2008, Presidentens apelsiner kom ut på tyska 2011 (Die Orangen des Presidenten) och några år senare tilldelades författaren Nelly Sachs-priset.

Subtila växlingar – och brutala

 Ingrid Viktoria Kampås, som översatt romanen från tyska till svenska, har på ett kreativt, initierat sätt lyckats fånga de växlande stämningslägena mellan absurdism, ironi, humor och de djupa skiftningarna i huvudpersonens inre monologer:

”I denna oroliga tid av förändring, krig och uppbrott känner jag leda, outsäglig leda. Ett flyktingläger är den tråkigaste platsen på jorden. Jag räknar sandkorn tills något drömland kanske ger mig asyl. När kan det bli? Jag har ingen aning men jag kommer inte att få slut på sand. Det finns tusentals här som väntar med mig.”

Finurliga ordvändningar ingår också i författarens textbruk. Abbas Khider skriver till exempel om ”sorgeskratt” och ”skrattdag” i samband med att huvudpersonen blir gripen av regimen.

Författaren för in läsaren i både skräckfylld och stämnigsmättad värld

Titeln, Presidentens apelsiner, har också en ironisk, kritisk dimension eftersom den syftar på Saddam Huseins födelsedag den 28 april, då det ryktas i fängelset, där huvudpersonen, jagberättaren Mahdi Hamama sitter, att åtminstone vissa fångar kan bli frigivna. Men så blir det inte. I stället serveras fångarna en bunt med stora, saftiga blodapelsiner som de i sin vrålhunger ivrigt glufsar i sig.

Genom olika hopp i tiden, fängelsevistelserna, barn- och ungdomsbeskrivningarna, skolgången, den passionerade känslan för duvor, reflektioner över det krig som råder i Irak och USA:s senare inblandning, lyckas Abbas Khider på ett fascinerande sätt föra in läsaren i en både skräckfylld och stämningsmättad värld.

Apatin, hoppet, kampen

Genast i det inledande kapitlet anslås den ambivalens mellan absurditeter, panikkänslor, distanserande förhållanden, fysisk smärta och psykisk panik som genomsyrar hela boken. Naturiakttagelserna, i synnerhet kärleken till duvorna, är också viktiga för huvudpersonen, som däri finner lyriska förnimmelser och estetisk tröst, vilket kommer fram här i det inledande kapitlet ”Mahdi Hamama, Duvuppfödaren, En sann berättelse”:

”Jag granskade henne [duvan][ noga. Färgerna på hennes fjädrar var en blandning av gult, grått och brunt med en lysande liksom målad, vit prick på huvudet. En perfekt näbb. Hennes små ögon liknade två granatäppelkärnor, hon såg sig oroligt omkring. Faktiskt, hennes olika färger som växlade mellan gul, grå, brun och vit, förvandlades i solljuset till en ljus, nästan skimrande grön färg”.

Genast i det inledande kapitlet anslås den ambivalens som genomsyrar hela boken

Genomgående får man sedan i romanen i de olika kapitlen, som alltså turvis följer huvudpersonens uppväxt och fängelseår, både på det personliga och det samhälleliga, politiska planet följa med vad som hände i Saddam Husseins rike under de krigiska åren då landet befann sig i kaos och invånarna försökte överleva. Det är således högst fasansfulla avslöjanden som författaren kommer med från den grymma fängelsevistelsen. Och huvudpersonen får aldrig någon vettig förklaring på varför han egentligen blivit fängslad:

”Berätta nu! Vad? Allt som du vet. Vad vill ni veta? Jag kan säga er allt ni vill. Men vad? ”Vem är din ledare. Och vilka var med dig i er organisation? Vilket är ert mål? Vilken organisation? …Jag svär att jag inte har gjort något. Jag svär vid Gud, vid profeten.”

Det som författaren effektfullt betonar är hur Mahdi behandlas som politisk fånge trots att han är helt oskyldig. På det här sättet går Abbas Khider verkningsfullt in i det paradoxala läget i det dåtida irakiska samhället där sadism och lidande drabbar invånarna. Författaren lyckas faktiskt gripa tag i och dra in läsaren i denna absurda värld där både apati, hopp och motstånd och kamp råder, och där det också gäller att överleva.

Teksti ruotsiksi

Arkiv