Webbplats för litteraturkritik
photo

Som ett piratskepp som driver ute till sjöss

Kira Nalin, 17.2.2017
Ann-Helen Attianese: Vågbrytarna 190 s., Marginal förlag 2016

Vågbrytarna av Anne-Helen Attianese, f. 1961, är en fri fortsättning på Post till Vintergatan, som utkom 2008. Attianese är en garvad författare som skrivit både prosa och poesi i över tjugo år. I Vågbrytarna får läsaren följa med mamma Maggan, dottern Saga och sonen Krille flera år senare, efter händelserna i Post till Vintergatan. Fadern Pasi har dött i en bilolycka när barnen var små och nu bor familjen under samma tak med Maggans nya slusk till man, Jyrki. Livet går vidare, men inte alltid på räls.

Det är hjärtskärande att läsa hur väl Maggan axlar offerrollen och manipulerar sina barn till att sätta hennes behov först

Maggan tar till flaskan allt oftare och begår ett allvarligt brott som förändrar familjens liv för evigt. Och som så ofta i alkoholistfamiljer är det i första hand barnen som hamnar i kläm och får betala det högsta priset. Rollerna blir ombytta  –  de vuxna blir som barn och barnen tvingas leka vuxna, ta hand om sina föräldrar. Det är hjärtskärande att läsa hur väl Maggan axlar offerrollen och manipulerar sina barn till att sätta hennes behov först:

”Utan att knacka på klampar mamma in i Sagas rum en dag när hon kommit hem från skolan tidigare än vanligt.
– Vet du vad? Du får ta ledigt nästa måndag, säger hon.
Varje gång mamma vill nånting svänger hon det till att det är den andra som vill eller gillar det som egentligen hon vill.
– Jag går helst till skolan, vi har preliminära studentskrivningar i matte då.
– Det går flera tåg, säger mamma.”

 Flera berättarperspektiv

Attianese använder sig av flera berättarperspektiv. Mamma Maggan talar i första person, Saga och Krille skildras i tredje person. Saga är det ansvarsfulla, äldsta barnet, som sköter om lillebrodern Krille. Hon funderar på att sticka, men förstår att hon inte kan lämna Krille ensam hos vargarna. Saga är också den som på ytan verkar starkast mentalt. Hon är den som har ett fungerande liv utanför hemmets fyra väggar. Hon har vänner och pojkvänner, ett sommarjobb och framtidsplaner. Krille blir däremot mobbad i skolan och har få, om inga vänner. Det är också han som synligt lider av att inte få kontakt med sin mamma, men han är, precis som barn brukar vara, lojal. En av de mest rörande scenerna i boken är när Krille ger sig ut i vinternatten med planen att aldrig återvända hem igen.

Vågbrytarna ska inte läsas som en utvecklingsroman

Texten spretar åt många håll. Händelserna hoppar hit och dit, plötsligt har det gått tre år och jag har fallit av kälken. Som läsare hade jag önskat mer fokus, mer skärpa. Men kanske är spretigheten en metafor för det kaotiska familjelivet? Vågbrytarna ska inte läsas som en utvecklingsroman. Om läsaren går in med förhoppningar om en ljusning på slutet, blir hen besviken.

 Barnens berättelse

Romanen fungerar som bäst då barnen, Saga och Krille, har ordet. Det här är deras berättelse, det här är det osynliga barnets synliggörandeprocess. Maggans sprittunga, nattsvarta monologer känns besvärliga, och på sina ställen övertydliga. Läsaren förstår hur hon har det, allt behöver inte sägas rakt ut. Sen blir man ju trött på hennes offergnäll, det kommer till en punkt när man varken vill eller orkar höra mer.

 Romanen är inte munter läsning, men på många sätt nödvändig

Vågbrytarna är en realistisk roman om hur det kan ser ut i många, utåt sett alldeles vanliga familjer. Alkoholism är en familjesjukdom, som kan gå i arv i generationer. Det är inte endast alkoholisten som insjuknar, utan alla omkring henne. Skammen är en ständig följeslagare, liksom skulden, förnekandet och medberoendet. Den dysfunktionella alkoholistfamiljen är ett piratskepp som driver ute till sjöss, allt längre bort från civilisationen. Vågbrytarna är inte munter läsning, men på många sätt nödvändig.

Teksti ruotsiksi

Arkiv