Webbplats för litteraturkritik
photo

I tystnadens kultur blir berättelsen ogripbar

Freja Rudels, 1.9.2017
Ann-Sofi Carlsson: Inget har hänt 212 s., Scriptum 2017

Inget har hänt. Titeln på Ann-Sofi Carlssons debutroman är suggestiv. Tidvis undrar jag dock om det är meningen att jag ska tolka den bokstavligt. Carlsson driver nämligen förtigandet och förträngandet så långt att det berättelsen har av nerv och nödvändighet förblir avlägset, oförlöst.

Att Carlsson har ögon för bråddjupen i det vardagliga märks också i debutromanen

Carlsson vann Solveig von Schoultz-tävlingen 2013 med en novell. Två år därpå debuterade hon med novellsamlingen Falla fritt vars minimalistiska scener ur vardagen rönte uppskattning. Att Carlsson har ögon för bråddjupen i det vardagliga märks också i debutromanen. I centrum står en alldeles vanlig kärnfamilj bestående av två systrar, Olivia och Elvira, och deras föräldrar. Perspektivet i boken är den yngre systern Elviras. Hon är pappas flicka. I mamman tecknas en emotionellt distanserad och avlägsen person som favoriserar storasystern och är mån om familjens fasad och upptagen av att förverkliga sig själv som ambulerande försäljare av underkläder.

Fem före depressionen

Den uppväxt som skildras i Inget har hänt utspelar sig i Vasa på 1980- och 90-talen. I tid sammanfaller den med min egen uppväxt, och igenkänningsfaktorn är hög. Statusmarkörerna, tidsfördriven och prylarna är bekanta. Carlsson radar upp det som gör dessa decennier så intressanta. Hur det extravaganta precis hinner kliva in i den lilla människans vardag, som här i form av exklusiva underkläder, innan den ekonomiska depressionen får tillvarons fundament av trygghet och oskuldsfull tilltro till framtiden att krackelera. Carlsson är således en stor och allmängiltig berättelse på spåren, både i tidsskildringen och i familjedramat hon kretsar kring. Lyhört fångar hon upp detaljer. Hon lägger fram dem, som reliker eller bevisföremål, men att finna deras plats och roll i berättelsen blir oftast läsarens uppgift. Ibland känns det som om hela berättelsen blir läsarens uppgift.

Å ena sidan har vi att göra med en uppväxtskildring av klassiskt snitt

Å ena sidan har vi att göra med en uppväxtskildring av klassiskt snitt. I berättelsens nu är huvudpersonen en ung vuxen, en kvinna som redan har hunnit få sig en och annan törn av livet i studiestaden Åbo. Under en bilfärd till systerns barns namngivning i hemstaden konfronteras hon med glimtar ur den barndom som format henne, som hon både är på flykt ifrån och sugs tillbaka mot.

Som bäst är Carlsson när hon ger sig i kast med de tidiga barndomsminnena, när hon ger röst åt en blick på tillvaron som befinner sig utanför brådskan, bortom kampen om ytor och fasader. Då snögrottor och mjukisdjur ännu skymmer vuxenvärldens måsten och skimret av tillvarons förtrollning får ligga kvar. Oftast befinner sig berättarperspektivet ändå i ett mellanrum mellan barndom och vuxenhet som gör att det framstår som på en gång lillgammalt och omoget.

Detaljerna som står i vägen

Fokuseringen på gripbara detaljer, på yta och rutiner är i linje med romanens förträngningstematik, men detta val av fokus blir så till den grad kompakt att det som är roten till förträngningen blir ogripbart. När en portion mandelfisk på en studentrestaurang får mer uppmärksamhet än kulmen på en familjetragedi skymmer det mer än det rymmer i form av insikter i förträngningens och förtigandets mekanismer. Tematiskt är förstås dessa mekanismer högintressanta, alldeles särskilt i vår tysta kultur, men som berättartekniskt grepp är de mindre lyckade, åtminstone om de drivs så långt som här.

När en portion mandelfisk på en studentrestaurang får mer uppmärksamhet än kulmen på en familjetragedi skymmer det mer än det rymmer i form av insikter i förträngningens och förtigandets mekanismer

Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis, har vi fått lära oss av Tolstoj. Men när jag läser Carlsson känns det som om också olyckan förblev konventionell. Och det är synd, för jag tror att den kunde ha varit alldeles särskild. Att Carlsson bär på en unik berättelse. Jag önskar att hon hade vågat tränga djupare, i mammans törst efter flärd och frigörelse, i pappans värme och sårbarhet inför livet, och i det som gör att berättarjaget är tvungen att både fly sin barndom och återvända. Kanske, förhoppningsvis, får vi ännu läsa den berättelsen.

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv