Webbplats för litteraturkritik
photo

Anteckningar av en armenisk överlevare – och hur historien blir gemensam

Barbro Enckell-Grimm, 28.7.2017
Anny Romand: Min mormor från Armenien 119 s., Elisabeth Grate Bokförlag 2017 Översättare: Madeleine Gustafsson

Anny Romand, som är skådespelare, översättare och författare, har skrivit en liten bok om sin mormors öde, Min mormor från Armenien. Boken är en sällsam läsning, på samma gång lakonisk och poetisk. Trots sitt anspråkslösa yttre format är den oerhört innehållsrik och mättad. Framställningen är formulerad i korta meningar med enkla satskonstruktioner.

Här finns många infallsvinklar, författarens och barnbarnet Annys minnen av sin och mormoderns gemensamma historia – och i den ingår mormodern Serpouhis våldsamma levnadsöde, delar av mormoderns anteckningar från flykten från Anatolien för hundra år sedan, samt ett kort förord om den historiska bakgrunden till Armeniernas flykt och författarens inledning om huvudpersonens personliga öde. Dessutom är boken försedd med flera fina fotografier i svartvitt, företrädesvis visar de en välkammad och värdig mormor och en söt liten flicka.

Boken är en sällsam läsning, på samma gång lakonisk och poetisk

Upptakten till bokens tillkomst är att författaren hittade sin mormors anteckningar efter dennas död år 2014. Anteckningarna aktualiserade minnen från en räcka historier mormodern berättade när Anny var barn, när hon delade hushåll med den åldrande kvinnan i Marseille.

Flyktens förlorade barn

Alla de läsare som tror att familjer numera, till skillnad från hur det var förr, är okonventionella, får här en tankeställare. En avsevärd del av boken upptas av mormoderns berättelse om flykten från Armenien för hundra år sen.

Serpouhi blev bortgift som 15-åring, mot sin vilja. Enligt hennes egen utsaga lärde hon sig älska sin man. Paret fick fyra barn. När maken blev mördad och mormoderns flykt inleddes hade två av barnen, ett par förtidigt födda tvillingar, redan dött. En liten flickbaby blev förgiftad genast i början av flykten, och Serpouhi gav bort sitt sista då levande barn, en son, som senare blev Annys morbror.

Anny växte upp med sin mormor och mamma, men mamman bodde delvis på annat håll med sin nya man. Morbrodern var en ofta sedd gäst och bandet mellan honom om hans mor var fyllt av oro och ständiga omsorger. Annys mamma arbetade och den lilla flickan fick tillbringa mycket tid med sin mormor. Man får intrycket av att de ägnade sig åt tre sysslor: de promenerade tillsammans, de låg på sängen och mormor försåg sin dotterdotter med historier ur sitt liv – och så gick de på bio.

Alla de läsare som tror att familjer numera, till skillnad från hur det var förr, är okonventionella, får här en tankeställare

Den bild som Anny Romand förmedlar är att hon som barn ganska bra klarade av att höra om grymheterna. Kanske berättelserna blev som sagor, om bekanta personer, både likadana och lite annorlunda än hon själv, tagna från en annan tid och ett främmande land. Samtidigt andas boken en intimitet och en intensiv närvaro.

Serpouhi måste ha varit en speciell person. Det är svårt att förstå att hon klarade flykten och att förlora sina fyra barn med förståndet intakt. Det är också svårt att förstå hur hon förmådde formulera anteckningarna, de korta, lakoniska lägesbeskrivningarna på poetisk armeniska och franska, mitt under flykten. Här ett stilprov, den första anteckningen från 1915:

”Och imorgon?
När allt det här är över. Folk kommer att sitta i sina fåtöljer och läsa om våra lidanden som tryckts i böcker. Men kommer en sådan bok att kunna beskriva och verkligen uttrycka allt vårt lidande? Aldrig i livet.
Det blir ett samtalsämne i salongerna ända tills någon annan nyhet dyker upp, och de stackars armeniernas böner och röster försvinner som röken från en cigarett, bara askan blir kvar, och bara jorden blir vår räddning.”

Översättaren är  lyriker

Det är kanske ingen slump att Madeleine Gustafsson som översatt Min mormor från Armenien till svenska, har gett ut tre egna diktsamlingar?

I sin anmälan av Gustafssons essäsamling Påminnelser, anklagar recensenten Lars Krumlinde Gustafsson för att vara ”skygg för fakta”, och att hon därför missförstått eller vantolkat saker när hon skrivit sina essäer. Här finns det ingen anledning att tro något sådant. Här har ju Gustafsson översatt, vilket ju i och för sig också innebär att tolka text. Men jag tänker mig att förhållningssättet kan säga något om hur Gustafsson förhåller sig till text, och till mänskliga utsagor. Hon förefaller vara en översättare som lägger sig intill det verk hon ska översätta, liksom den lilla Anny låg intill sin mormor. Här finns inget behov, kanske inte heller möjlighet, att ifrågasätta. Viljan är att följa och förstå, att hålla med.

Det är skärande hemskt och tragiskt, men här finns samtidigt en svalka: det här hör till de saker i livet vi inte kan rå på. Det konsekvent sakliga berättargreppet, där författaren vägrar våldföra sig på det mormor i tiden förmedlade till henne, där hon berättar utan att ha en egen agenda, gör Min mormor från Armenien till en lyskraftig berättelse.

Det korta formatet, med kast för olika berättarperspektiv, förmedlar traumat: att älta, att ha minnesluckor

Boken är ju till övervägande del en berättelse av det vuxna barnbarnet Anny, inte av Serpouhi som varit med om övergreppen, flykten, umbärandena. Därför finns det en distans till grymheterna, samtidigt som det finns en inlevelse i den lyssnande flickan och flickans strävan att få veta vad mormodern varit med om, vad alltsammans ”handlar om”. Det sista kanske mest applicerbart på den vuxna Anny Romand.

Det korta formatet, med kast för olika berättarperspektiv, förmedlar traumat: att älta, att ha minnesluckor. Ett genialt sätt att låta läsaren bekanta sig med mormor. Boken är tillägnad författarens barnbarn, Romand själv är så att säga en länk mitt i kedjan.

När jag började skumma efter material om boken på nätet, överraskades jag av hur lite intresse den har väckt. Ett skrämmande exempel på hur en jagad minoritet, som blivit utsatt för folkmord, igen blir osynliggjord?

Teksti ruotsiksi

Arkiv