Webbplats för litteraturkritik
photo

Är du akustiskt läskunnig?

Leena Majander-Reenpää, 26.11.2017

Vid sidan av läskunnighet brukar man tala om visuell läskunnighet, men låt oss också lägga till den akustiska läskunnigheten i portföljen.

Nians spårvagn viker av mot mässcentret i Böle och nästan slickar den före detta maskinverkstadens vägg. Snöyran från föregående dag syns som svartvita klumpar längs gatan, men också i mässbesökarnas utstyrsel. Där syns paraplyer och gympaskor, modell vinter. Nylonryggsäckar som dinglar tomma väntar på att fyllas med mässfynd.

Jag avnjuter ljudböckerna under mina dagliga arbetsresor och också under längre färder.

En äldre gentleman bär på två uppsättningar stora hörselskydd. ”Därinne är så bullrigt, min fru och jag vill koncentrera oss på böckerna.”

Snöyran är den årliga ouvertyren till bokmässan, och den hindrar inte bokälskare från att vallfärda till det skrivna ordet. Bland de lite äldre i spårvagnen sitter en ung man som läser en pocketbok. Han deltar inte i den allmänna lamentationen över den nya ordningen man valt att presentera de uppträdande författarna i, för han har proppar i öronen, ett par egna hörlurar. Något strömmar ut ur dem rakt in medvetandet, foten börjar gå mot mattan i mittgången. Han är också på väg till bokmässan.

Öronknapparna har blivit väldigt vanliga, fastän vi sen barnsben har blivit lärda att inte pilla in ärter i näsan eller andra kroppsöppningar. Kanske det beror på uppfostran eller på trånga hörselgångar, men jag lyssnar på ljudböcker över högtalare: telefonens, bilradions eller surfplattans.

Som den glada allätare jag är beträffande litterära genrer och format, avnjuter jag ljudböckerna under mina dagliga arbetsresor och också under längre färder.

Övertygat omtumlad blev jag en gång en grå vår när jag drog i mig Här under polstjärnan, en dos på mer än sjuttio CD-skivor. Veikko Sinisalo, som Anton ”Anttoo” Laurila i Edvin Laines film och finsk mästare i att artikulera bokstaven r, läser Linnas text i nästan nittio timmar. Sinisalo är strålande antingen han förekommer som Akseli, Elina, Preeti eller Aune, som prosten Salpakari, prostinnan Ellen eller Janne Kivivuori. Sinisalo toppar med att stämma upp Vårt land, Internationalen, och vid behov andra låtar, för allt han är värd.

Högen med CD:s skyfflades vidare. Min svägerska lyssnade på dem på väg till stugan i Urjala. Nu finns förstås hela härligheten på nätet, bara att ladda ner, och man behöver inte längre dribbla med skivorna medan man rattar bilen.

Ljudbokens styrka sitter ofta i uppläsaren. Lyssnarens öra är förbluffade känsligt och reagerar om Kolumbus förvandlas till Golumbus – som i Gitymarkets reklam för gollegetröjor. Fastän lyssnaren själv inte skulle behärska flera tungomål, kräver han eller hon att ljudbokens uppläsare ska kunna uttala namn och fraser på andra språk. Det finns ju uttryck som chérie och eh bien i de gulligaste Agatha Christie-deckare, och om uttalet blir klumpigt dras uppmärksamheten åt fel håll och förstör läsupplevelsen.

En känd och akustiskt identifierbar skådespelare kan öppna upp för nya dimensioner i en bok. En uppläsare som utmärkt sig i andra sammanhang kan sätta sin egen prägel på verket, men personligheten får inte konkurrera med innehållet. Därför är de bästa uppläsarna specialiserade röstskådespelare och virtuosa proffs, vilkas ansikten inte nötts på löpsedlarna.

Mina ljudböcker är i allmänhet intrigdrivna historier där man inte gör avsteg från kronologin eller frossar i lek med synvinklar.

Givande är att lyssna till bokens upphovsman som uppläsare. Alexander Stubb läser sin egen (och Karo Hämäläinens) bok och vi kan lita på att alla svenska, engelska, franska och tyska fraser får ett elegant uttal. Timo Soinis bok Peruspomo (Sannfinnarnas boss) läses av kompetente Jarmo Heikkinen, en av vår bästa röstskådespelare, men plötsligt möter lyssnaren också den sannfinländska bossen (som sedermera blev Blå) i egen hög person.

Mina ljudböcker är i allmänhet intrigdrivna historier där man inte gör avsteg från kronologin eller frossar i lek med synvinklar. Ljudböcker som fokuserar på ett sofistikerat språk och växlingar i tidsplan eller berättarposition fungerar inte för mig. Michael Cunninghams Timmarna passar inte som halvtimmessnuttar, avbrutna av trafikljus. Och typerna i Jari Tervos Myyrä (Mullvaden) får man just ingen ordning på i ljudboksformatet.

Deckare och memoarer på främmande språk är en bra metod att träna sitt språköra och sin spåkunnighet. Och en finskspråkig vänjer sig fort vid den rikssvenska accenten i Åsa Larssons böcker om Kirunapolisernas liv och brottsutredningar i Norrbotten.

Att lyssna på böcker ökar i popularitet, och det är inte att undra på. Den glupska bokälskaren kan ju ta för sig till exempel medan bastun eldas eller medan potatisen till Janssons frestelse blir skalad. De nya nedladdningstjänsterna har inspirerat förläggarna att bredda utbudet och lyssnarna till prenumerationer på engångs- eller månadsbasis.

Även en ljudbok måste först skrivas av en författare, översättas av översättaren och redigeras av förlagsredaktören. Litteraturen som skrivs direkt för att lyssnas på växer hela tiden, och i Sverige brukar de mest framgångsrika ljudböckerna senare publiceras i tryckt form. Litteraturens form förändras när läsarens värld förändras.

Nästa år i nians spårvagn sitter en kille i munkjacka, vars fot inte vippar i takt till musiken. Hans hjärna tickar i stället i takt med en trevlig bok.

Leena Majander-Reenpää
Skribenten har arbetat inom förlagsvärlden och litteraturfrämjandet och är en av Finlands mest erfarna experter i bokbranschen.