Webbplats för litteraturkritik
photo

Männen, mamma och vägen in i skrivandet

Kira Nalin, 1.8.2018
Åsa Moberg: Livet 411 s., Natur & Kultur 2017

Livet, skriven av den svenska journalisten, översättaren och författaren Åsa Moberg (f.1947) är en mastig självbiografi, inte bara vad gäller omfånget. Texten är anspråksfull på ett irriterande men samtidigt skönt sätt. Befriande dels för att Moberg gör det som kvinnor fortfarande inte förväntas göra, det vill säga tar plats utan att be om ursäkt. Tröttsam för att det i texten förekommer en massa namedropping från de svenska kulturkretsarna och överklassen.

Det är fascinerande att läsa om hur hon tar sig fram i ett mansdominerat arbetsklimat

Åsa Moberg är mindre känd i Finland, trots sina österbottniska släktrötter på mödernet. Mest känd i Sverige är hon för sina frispråkiga krönikor i Aftonbladet på 70- och 80-talet. Moberg var ung och outbildad då hon påbörjade sin journalistkarriär och det är fascinerande att läsa om hur hon tar sig fram i ett mansdominerat arbetsklimat, ofta är hon den enda kvinnan i sammanhanget. Skinn på näsan är vad som krävs, och det har Åsa Moberg, och hon blygs inte över att framhäva det. Så ska det vara.

Män som backar upp

Livet är ett fint tidsdokument, då man läser om journalistyrket före digitaliseringen känns det nästan som fiktion. Så mycket som har förändrats, på en så kort tid. Här kan man kanske rättfärdiga en del av namedroppingen, det krävdes kontakter för att kunna ta sig fram i kulturvärlden. Det gör det givetvis fortfarande. Social kompetens är minst lika viktigt som yrkeskännedom. Samtidigt ska det här med vem man rör sig med inte bli viktigare än det man håller på med. Det har alltid funnits elitism, också i Svenskfinland, det är ett allmänt förekommande om än ett odrägligt fenomen.

Då man läser om journalistyrket före digitaliseringen känns det nästan som fiktion

Åsa Moberg delar generöst med sig av sitt privatliv, vilket sig bör i genren. Hon sticker inte under stol med hur viktig roll männen spelat i hennes liv. Speciellt pappan som till skillnad från mamman alltid backade upp henne, och den långvariga konstnärssambon Tor-Ivan Odulf. Åsa Moberg var bara sexton år gammal då hon träffade Odulf. Han var trettiotre, de flyttade genast ihop i en liten stuga utan rinnande vatten och var sambos ända fram till Odulfs död i slutet av 80-talet.

Motstånd mot mamma

Och sen, kanske det mest intressanta spåret i boken: mammaupproret som ledde till det starka samhällsengagemanget. Moberg hade en komplicerad relation till sin mamma ända fram till hennes död. Moberg skriver rörande om sin ånger och sitt onda samvete när det kommer till mamman. Moberg växte upp i ett borgarhem på Lidingö, och började redan tidigt gå emot sin mamma som hade starka åsikter om hur dottern skulle klä sig, vem hon skulle umgås med och vilken smak hon skulle ha gällande musik.

Kanske det mest intressanta spåret i boken: mammaupproret

Det finns partier i Livet då jag höjer lite extra på ögonbrynen, händelser som jag har svårt att tänka mig att idag skulle kunna ske utan konsekvenser. En manlig gäst som lägger händerna på fjortonåriga Åsas bröst med ett förtjust utrop utan att någon vuxen ingriper. Moberg beskriver händelsen som ”ett ofarligt uttryck för uppskattning”. Manliga kolleger som tafsar på den unga författaren i hissen etc, för att inte tala om förhållandet till den dubbelt äldre Tor-Ivan. Moberg var ju minderårig då de träffades och flyttade ihop.

Och sådant som får passera

Författaren verkar inte speciellt upprörd över dessa incidenter, som idag skulle klassas som sexuella kränkningar. Detta kan te sig förvånansvärt med tanke på hennes starka engagemang gällande kvinnofrågor. Tafsande är inget att stanna upp vid eller dryfta över, verkar det som, ett förhållningssätt jag känner igen hos min egen mamma, som är av samma generation som Moberg. Det var så det var, liksom, det var tidens anda, och man skulle avfärda dessa närmanden som komplimanger. Moberg skriver:

”Sexuella trakasserier var ett begrepp som inte ännu hade uppfunnits. Om någon berusad manlig medarbetare la en hand över mitt bröst när vi var ensamma uppfattade jag det snarare som en komplimang.”

Livet är en viktig skildring av ett Sverige som inte längre finns

 Svårigheterna börjar då denna attityd förs vidare från en generation till nästa. Då unga kvinnor ännu idag förväntas förhålla sig lättsamt till tafsande och därigenom tvingas sopa jobbiga erfarenheter under mattan. Men tiderna har förändrats och attityderna likaså. Tack och lov. Livet är en viktig och engagerad skildring av ett Sverige som inte längre finns, och därför nödvändig läsning även för kommande generationer.

 

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv