Webbplats för litteraturkritik
photo

Strövtåg på slätten, med läsanvisning

Mia Österlund, 16.9.2016
Catharina Gripenberg: Handbok att bära till en dräkt 119 s., Schildts & Söderströms 2016

Med På diabilden är huvudet proppfullt av lycka (1999) klev Catharina Gripenberg resolut in i den finlandssvenska lyrikens rum och möblerade omedelbart om. Med sitt särskilda tonfall och sin humoristiska förkärlek för kreativa kollisioner erbjöd hon en välkommet tillgänglig och berörande dikt. Både i Ödemjuka belles lettres från en till en (2002) och i Ta min hand, det vore underligt (2007), där Gripenberg fantiserar fram ett alternativt levnadsförlopp i sågverksmiljö för självaste Edith Södergran, förvaltar hon denna distinkta förmåga att fånga in. Södergrananvändningen gick inte fri från invändningar. Det står att läsa på den allra sista sidan av Tuva Korsströms, även den omdebatterade, litteraturhistoria Från Lexå till Glitterscenen (2013). Just Catharina Gripenbergs diktvärldar och hennes anspråksfulla dialog med Södergran får faktiskt vara det som pekar framåt mot en ny era i finlandssvensk litteratur i Korsströms bok. Det är mäktigt.

Ordrus i melankolins rum

Gripenbergs ordlust har liknats vid Eva-Stina Byggmästars och Kristina Lugns. Dikten bär ändå på ett allvar och en melankoli som framträder allt tydligare diktsamling för diktsamling. I den aktuella diktsamlingen Handbok att bära till en dräkt är Gripenbergs språkliga lust och svindlande associationskedjor tillbaka. Men texten har blivit längre, ställvis stillat sig till ett allvarligare tilltal. Flickskap är det nav dikterna strålar från. Bokens omslag med ett fotografi av Anni Leppälä kallat ”Rooms: girl in a museum” (2007) sätter stämningen i samklang med diktsamlingens rubrik. I en brunmurrig inomhusmiljö sitter en rödhårig flicka iklädd djupblå sammetsklänning. Färgen blå återkommer i dikterna, som sammetslyster besläktat med klänningen på omslaget. Flickans ögon döljs av en mask som är förvillande lik hennes eget ansikte, blicken är inåtvänd och melankolisk.

Spelet mellan distans och närhet, och maskeringen, anger tonen för diktsamlingen

Spelet mellan distans och närhet och själva maskeringen anger tonen för diktsamlingen, där ett barn, en flicka, återkommer. Gripenberg förhåller sig till bildkonst och fotografi med uttalat rumsliga dimensioner. Kopplingen till Edward Hopper, känd för ett stämningsmåleri där rummen är melankoliska mellanrum, är uttalad. Cindy Shermans fotografier är en annan influens och mycket riktig ligger diktjaget ofta ner i olika landskap precis som Sherman gör i sina själviscensättningar.

En stomme i diktsamlingen är bruksanvisningen. Här ges detaljerade anvisningar om allt möjligt. Handböckerna erbjuder ett vetenskapligt och byråkratiskt språk, termer som utprovas. Ordet handbok förefaller väldigt konkret, som en kuvertväska att bära till dräkt. Emellanåt utbryter en dialog mellan Handboken och jaget. Här är någon ständigt på väg. Texten är förtätad och samtidigt flyktig. Pressveck, stilar, epoker glimtar förbi. Hugskotten är omslutna av sensibilitet och sensualitet.

Metafiktiv bruksanvisning

Dikterna präglas av en starkt episk dimension. De är i hög grad berättande. Men vad de berättar om går inte lika självklart att utläsa. Tvärtom lämnas mycket öppet för läsaren att uppleva. Gripenberg låter läsaren strosa i ett ordlandskap, som det ställvis vilar något Stridsbergskt över. Dikterna präglas nämligen också av de gurleska glimtar av flickskap som tonar fram i ordflödet, av paljetter, glittrande tyger, fakulteter och skapande som pekar i den riktningen, nämligen mot de amerikanska rum som Sara Stridsberg skildrar i Drömfakulteten (2006). Flickvarat får sina konturer inte minst genom närheten till volumeshampoo och hårmousse, till locktångssladdar.

Det kan röra sig om att fånga intrycken i en senmodern världsåskådning, om att inta en sökande hållning

En tråd som löper genom diktsamlingen är relationen mellan text, tyg, plagg, bruksanvisningar och poetik. De många metafiktiva stråken erbjuder läsanvisningar som exempelvis denna: ”visar hur man ger sig av och stryker längs raderna”. Flanörskapet odlas konsekvent för såväl läsare som diktjag: ”Eller om du föredrar: ströva”. Läsanvisningarna inkluderar påpekanden om andning och lästakt. Längst bak i boken finns en kommentar om medvetet använda finlandismer som exempelvis skyddsväg, samt en förteckning över litterära anspelningar och citat. Senimpressionism anger Gripenberg själv som en möjlig etikett för det hon gör i sina dikter. Det kan röra sig om att fånga intrycken i en senmodern världsåskådning, om att inta en sökande hållning.

Diktens materialitet

Gripenberg förslår alltså en stövande läsart, men också förankringen i det rumsliga bänds samtidigt till något textuellt. Texten materialiseras i dikten. Förskjutningar sker. Typografiska experiment återkommer i diktsamlingens samtliga fyra avdelningar. Temperatur och temperament finns det med råge. Dikterna påminner om Gripenbergs dramatik. De liknar existentiella lägesbeskrivningar. Kombinationen österbottnisk småstad i slättlandskap och mondäna internationella miljöer känns igen från debutsamlingen. Barndomens Jakobstad är stommen hos Gripenberg. Dialekten sipprar ur slättlandskap och diktsamlingen framstår som ett kroppens arkiv. Där bedrivs en sorts förnyad släktforskning. Det är bland annat ”Mostrar by night”. En del av diktsamlingen består av ekfrasiskt beskrivna fotografier direkt ur barndomen, fästa på papper. Detaljer som smetstänk i den nedersta kökslådan och de profilerade listernas konstitution på köksluckorna manar fram en påtaglig och materiell sida hos dikterna.

Diktsamlingen framstår som ett kroppens arkiv. Där bedrivs en sorts förnyad släktforskning

Första genomläsningen är entusiastisk och euforisk, andra gången läser jag lugnare, mer strövande. Det är nästan som att läsa två helt olika böcker, vilket är ett gott tecken. Här finns ett överflöd att ta fasta på. Bara det att fågelläten närvarar i egenskap av just fågelläte, som härfågelns: ”Ta-bo-bo, ta-bo-bo-bo” får mig att bläddra i Karoliina Lummaas utmärkta Poliittinen siivekäs. Lintujen konkreettisuus suomalaisessa 1970-luvun ympäristörunoudessa [Politiskt bevingad. Fåglars konkretion i finsk 1970-tals poesi] där hon påminner om fågelnärvarons och materialitetens roll i dikten. Inte nog med det. Det vilar dessutom något fullständigt avväpnande över en diktsamling som sömlöst – eller så inte – använder sig av ord som reflexvästar och bensinstationscafeterior.

Teksti ruotsiksi

Arkiv