Engelskans dominans som vetenskapsspråk är annorlunda än latinets på sin tid, engelskan är mer oroande.

Den vetenskapliga forskningens metoder, diskussioner och resultat borde kunna förstås av alla vetenskapens utövare. Därför har man ofta tänkt att forskare  som representerar olika språk skulle använda ett och samma tungomål i sina vetenskapliga texter. Ibland har man till och med försökt formalisera ett vetenskapligt språk utifrån logikens och matematikens vetertagna former. Latinet hade sin storhetstid som räckte flera hundra år, men det innebar inget problem, för vetenskapen utövades bara av ett fåtal. För bara ett sekel sedan var tyskan det dominerande språket inom naturvetenskaperna, men många andra europeiska språk var också flitigt i bruk.

För tillfället  publicerar fem av de globalt sett största veteskapsförlagen mer än hälften av alla vetenskapliga artiklar.

Småningom har de vetenskapliga publikationernas språk framför allt blivit engelska, och det så övertygande att man i början av 2000-talet också i Finland började tänka att det inte var lönt att publicera sig vetenskapligt på något annat språk. Samtidigt har mycket av varumärkestänkande vunnit terräng i den vetenskapliga utgivningen: en alltmer avgränsad litteraturgenre har uppstått, ”vetenskapliga publikationer”. Bland de kommersiella förlagen har koncentrationen varit dramatisk: för tillfället  publicerar fem av de globalt sett största veteskapsförlagen mer än hälften av alla vetenskapliga artiklar, inte bara inom naturvetenskaperna utan också inom humaniora och samhällsvetenskaper, där andelen i början av 1970-talet ännu låg under 10 %. Ny forskning publiceras allt oftare i artikelform och allt mindre som böcker.

Engelskans dominans som vetenskapsspråk är annorlunda än latinets på sin tid: engelskan är mer oroande. Den ser ut att försöka ta sig in också på andra områden där vi språkar, i arbetslivet och till och med i vardagliga samtal med dem som inte behärskar landets huvudspråk. Det är man mycket mer medveten om nu. Växlingen till engelskan inom humaniora har varit snabb och den har uppmärksammats till exempel i Tyskland och i den fransktalande världen. Å andra sidan  har Kinas allt starkare position i 2000-talets värld inte åstadkommit någon ökning av kinesiskan  som publikationsspråk.

Vetenskapliga tidskrifter publicerar sig inte på engelska av ideologiska skäl eller för att slaviskt följa modeller från stora världen. Orsakerna är ofta ekonomiska, också när det gäller publikationer som inte kommer från de stora förläggarna. Att publicera på engelska betyder fler referenser, referenserna betyder större synlighet både för tidskriften och för forskarna, alltså fler erbjudna artiklar: tidskriften önskar kanske också högre kvalitet. Tidskrifter som kommer ut på finska har också börjat experimentera, som att ge ut enstaka nummer på engelska. Men publikationsforumsklassificeringen, som i Finland väckt  mycket diskussion, varken diskriminerar eller gynnar vetenskaplig utgivning på finska.

Är bruket av andra språk än engelska till förfång för forskarna – arbetet riskerar kanske att inte bli globalt renommerat?

Kan vi i en nära framtid skymta klara gränsdragningar i de vetenskapliga texternas värld: å ena  sidan de vetenskapliga texterna, alla på engelska, å andra sidan alla andra publikationer? Till de övriga skulle räknas vetenskapliga texter översatta till andra språk och textgenrer och versioner av artiklar, postningar, tweets, videor m.m., som sprider forskningen till den övriga publiken. Borde man sträva efter en sådan värld? Bör man överhuvudtaget  försöka ingripa i utvecklingen? Är bruket av andra språk än engelska till förfång för forskarna – arbetet riskerar kanske att inte bli globalt renommerat?

Inom den vetenskapliga utgivningen, liksom inom all annan publikation, bör man alltid överväga de kommunikativa aspekterna. Det är lätt att avgöra att en artikel om Sveriges medeltida historia inte ska publiceras på franska, fastän franska fortfarande är ett mycket viktigt språk inom medeltidsforskningen. Men när blir språkvalet definitivt fel? Man kan ju inte alltid känna till läsekretsen för den tidskrift man valt. Hur ska vi åstadkomma att till exempel forskningen om finskans, svenskans, engelskans och andra språks position i huvudstadens språklandskap publiceras på svenska, finska och engelska? Alla behöver de en särskild kontextualisering och en publik med olika språkbakgrund intresserar sig för olika forskningsresultat. En enda forskare har inte tid att ägna sig åt allt.

Själv tror jag inte på ett enspråkigt scenario i utgivningen av vetenskapliga texter. Det finns åtminstone två orsaker, av vilka det ena har att göra med de samfund som forskningen rör. Det andra har att göra med forskarna själva. Att vetenskapliga undersökningar publiceras på många olika språk stöder de samhällen som forskningen behandlar. Den omedelbara globala synligheten har inte alltid företräde framom det faktum att man vill upprätthålla ett samtal också med dem – till exempel med tjänstemän inom social- och hälsovården som vill göra ett bättre jobb. En vetenskaplig tidskrift kan mycket väl nå dem. Eller någon på Sicilien som är intresserad av sin egen regions historia. En bra vetenskaplig tidskrift är skriven så att den kan läsas också av andra än forskare inom det egna facket, i varje fall av dem som har tillgång till den.

För forskarna är det ofta nyttigt att argumentera och analysera på flera språk.

För forskarna är det ofta nyttigt att argumentera och analysera på flera språk. Mångspråkighet stöder reflektionen ur många synvinklar, och individen som använder ett visst språk i sin analys av världen kommer också att influeras av andra språk han eller hon behärskar. Ibland har jag hört en forskare säga att han eller hon inte ens kan mejla på finska eftersom skrift och tal på forskningsområdet går på engelska. Man borde inte låsa sitt eget tänkande på det viset. På senare år har man förvisso förutsett att robotöversättningen kommer att inverka på den vetenskapliga utgivningen och möjliggöra att  man skriver på sitt eget språk och trots det når också andra forskarsamfund. Mycket har hänt på en kort tid.

Hur ska vi göra så att forskarna också skulle ha professionell nytta av att publicera sig på andra språk än engelska? Det finns ingen återvändo till en situation där vetenskapliga publikationer inom alla branscher i huvudsak offentliggjordes på skribentens eget huvudspråk: i den vetenskapliga kommunikationen är vissa språk alltid viktigare än andra. Vetenskaplig mångspråkighet kunde stödas i större utsträckning: man kunde finansiera översättningar, språkgranskning, texter som riktas till särskild publik, något som Konestiftelsen redan gör.  Stiftelsen delar också ut Vuoden Tiedekynä-priset för en vetenskaplig text på finska. Den enskilda forskaren behöver inte kunna allt, i det vetenskapliga samfundet behövs olika roller. Det är verkligen viktigt att institutioner och finansiärer belönar forskare och forskargrupper som når olikartade läsekretsar. För att det ska ske behövs många språk och textgenrer.

Kalle Korhonen
Skribenten är forskare med bakgrund i humaniora. Han skrev sin doktorsavhandling på italienska och är verksam som Konestiftelsens vetenskapligt sakkunniga, administrerar alltså stiftelsens vetenskapliga understöd. Hans vetenskapliga artiklar hittas på nätet.