Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Händelselöshetens stora drama

Kira Nalin, 19.10.2018
Elin Willows: Inlandet 204 s., Förlaget 2018

Elin Willows (f. 1982) debut Inlandet är en säregen liten roman om en ung kvinna som flyttar till en sömnig håla i norr med oändliga vintrar. Här kör man bil på isen och festar på Hotellet på lördagarna. Kvinnan flyttar ihop med sin pojkvän, de separerar kort efter hennes ankomst och hon bestämmer sig för att stanna kvar i samhället utan att själv förstå varför. Hon börjar arbeta i den lokala mataffären. Och sen händer det absolut ingenting. Här intrigen i all korthet.

 Inlandet utmanar läsaren på flera plan, framför allt med att stå ut med att vistas i psykets Ingenmansland

Inlandet utmanar läsaren på flera plan, framför allt med att stå ut med att vistas i psykets Ingenmansland, ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över (på grund av rädsla). Ja, man kan faktiskt välja att inte erövra delar av sig själv. Passivitet som livsåskådning, passivitet som ledstjärna. Som ung vuxen kan detta till och med vara en nödvändig fas, så länge den är övergående. Att stanna på tröskeln och stå där och gunga som en pendel. Att välja att inte välja. Att inte välja är således också ett val.

Händelselösheten är händelsen

Willows skriver skickligt och stilsäkert om småstadslivets tristess. Kapitlen är korta melankoliska betraktelser som, ju längre in i romanen vi kommer, känns allt mer klaustrofobiska. Stunden då man som läsare inser att ja, mer än så här kommer det inte att ske inom ramarna för denna berättelse. Händelselösheten är den största händelsen.

Det är nästan som att se på skräckfilm

Det är nästan som att se på skräckfilm. Huvudpersonen blir långsamt ett med sin omgivning. Den karga naturen, snön som lägger sig över landskapet som en heltäckande matta. Det är djupfrysning på gång. I en symbolisk scen står huvudpersonen i kyldisken i affären och trycker in mejeriprodukterna så att de når hyllkanten. Med i storyn finns också en uppstoppad björn som fascinerar huvudpersonen och roar läsaren. Den har frusit fast mitt i en attack och gömmer sig i Hotellets källare.

I början av 2000-talet kom det ut en finsk film som hette Levottomat (fri översättning: De rastlösa). Filmen hade sloganen ”Kun mikään ei tunnu miltään” (fri översättning: Då man inte känner något överhuvudtaget). Huvudpersonen i filmen var en ung man som låg runt till höger och vänster och var fångad i sin egen känslokyla. Huvudpersonen i Inlandet agerar inte utåt men hon känner samma sorts hjälplöshet:

”Jag skulle vilja minnas känslor. Som hur något gör ont mot kroppen, som hur det känns att bli glatt överraskad, som intensiv trötthet efter något kul. Men jag minns inte, jag känner inte.” 

En stark och egen röst

Willows har en stark egen röst som löper som en röd tråd genom Inlandet. Texten känns bearbetad och formsäker, men distanserad. Författaren är ständigt medveten om att hålla läsaren på armlängds avstånd. Hon har bland annat valt att inte namnge sin huvudperson.

Det finns en risk att händelselösheten i storyn och huvudpersonens apati alienerar läsaren så till den grad att hon inte kan relatera till det skrivna. Det är också möjligt att vissa läsare tappar engagemanget då författaren vägrar följa den klassiska dramatiska kurvan och klimax saknas.

Författaren är ständigt medveten om att läsaren hålls på armlängds avstånd

Samtidigt känns händelselösheten som ett välkommet avbrott i en vardag där man ska vara snabb och reaktiv och uppnå mätbara resultat, i en stadsvardag där hjärnan förväntas sålla information dag ut och dag in tills det susar i öronen. I en vardag där reptilhjärnan går på övervarv. Tänk om man kunde stänga av och bara vara, flytta till det kyliga Inlandet. Så skönt det vore. Eller? Kanske ändå inte.

Teksti ruotsiksi

Arkiv