Inga mumintroll i det här huset minsann. I Emma Juslins Frida och Frida är pappa en ölpimplande loser och mamma ”mager, tärd och genomskinlig som en pappersdocka av silkespapper”. Obetalda räkningar, butikskassar, hundhår och smutsdisk överallt. Och ungar – till och med katten hasar fram med magen som en ballong.

Frida och Frida är 22-åriga Emma Juslins andra roman, och precis som kritikerrosade debuten På barrikader av glas (2006) är det här en frejdig text med egensinne och livsglädje i språket. Berättarperspektivet varvas mellan två systrar: Irina, som studerar konst och håller på att finna sig själv i Paris, och Selma, lillasystern som trängs hemma med syskonskaran och vars uppgift det främst är att hållas ur vägen.

”Jag förstår inte hur jag kunde känna mig så ensam. Man känner sig inte ensam om syskon hela tiden ramlar in i världen och in i ens liv”, minns Irina hur det var att bo hemma. Hennes lösning på kärlekslösheten i barndomshemmet blir: färg! Hon förälskar sig i Frida Kahlos kraftiga färger och uttrycksfulla måleri och åker till Paris och börjar på målarskola. Där möter hon Frida nummer två, en kurskamrat med dinglande örhängen och vinröda trosor.

Det börjar snabbt glöda mellan de två flickorna som inleder ett kärleksförhållande och flyttar ihop. Följer reflektioner kring konsten och livet, samt ömt detaljerade kärleksscener: ”Frida ser mig djupt i ögonen. Brunt möter blått. Det är vackert, så förbannat vackert med alla dessa färger. Hon för in sin hand under min skjorta, lossar behåbanden bakifrån medan hon kysser mig. Jag vill säga att jag älskar henne. Men det säger jag inte. Det enda jag vill är komma Frida så nära en människa kan komma en annan människa”.

Familjeinteriörer och bohemliv

Irinas Paris är la vie de bohème, det fria konstnärslivet i ett nötskal. Det ger ett ganska retuscherat intryck, men å andra sidan är bokens Paris först och främst Irinas dröm om ett annat liv, hennes svar på hembygdens inskränkthet.

Kompositionen med två plan fungerar nämligen så att det ena belyser det andra: familjeinteriörerna skapar en omedelbar förståelse för Irinas behov att söka sig bort, och skimret över Paris blir därför det skimmer som alltid står kring friheten. I sista hand handlar det väl om att söka utvägar. Om att våga trotsa det som hotar att bli ens lott i livet och bejaka sin egen lust.

”Ja, allt handlar om att vara äkta. Om att våga vara den man är, då man vaknar upp klockan sju. Om att våga sätta sig naken vid ett bord och känna det kyliga materialet mot huden, känna luften, höra Fridas långsamma andhämtning från sängen.
Det är äkta.
De flesta lever i förfalskade tavlor. Men jag målar mina egna. De är mitt liv. Mitt liv är i dem.”

Autenticitet, med andra ord. Och här kommer kärleken till Frida naturligtvis väl till pass, eftersom förbjuden kärlek och föreställningar om autenticitet är så tätt sammanbundna. Kanske är det det den lesbiska vågen i vår tid ytterst handlar om, att tränga undan klichéerna, det förväntade, och i stället bejaka det oväntade och nyckfulla (fantasin i yttersta hand)? En revolt mot verkligheten som envisas med att vilja törna mot mina ”skira, skira drömmar”? Mot konventionen som ställer sig som en mur av prosaisk tråkighet kring det som jag vill att ska vara glädje och lek?

Vad innebär det att finna sig själv?

Å andra sidan: Vilket är riktigt ”mitt sanna” jag? Och vad innebär det att ”finna sig själv”? En sida av mig tycker att det låter vackert och riktigt, en annan blir provocerad: naivt!

Fast är det här inte en bok som lyfter fram tro, hopp och kärlek, och ställer dem mot resignation och cynism? Är det här inte en bok om att just våga vara lite naiv, våga tro med den nyförälskades styrka?

Dessutom finns ju alltid yngre systern Selma, för den som vill ha ironi och distans. Om Irina emellanåt befinner sig uppe i de filosofiska sfärerna så har Selma en torr humor som påminner om lilla Mys. Inget undgår hennes blick. Det är hon som får registrera ölburkarna, kvällsfilen, dambindorna som placerats på köksbordet. Och det är här i det konkreta som jag tycker att Juslin är mest på hugget. I synnerhet porträttet av mamman är prima vara. Sättet hon har att bli och stirra på diskberget… Eller räkningarna som det står HETI på… För att inte nämna de lakoniska dialogerna som i sin enkelhet säger allt:

”Har du inte satt på kaffe”, muttrar pappa.
”Ser det ut så?” frågar mamma.

eller:

”Sa du att det var Irina som ringde?” frågar mamma.
”Det sa hon”, säger pappa utan att vända sig om.
”Jag frågade Selma.”
”Håll käft.”

Ingenkännande – och temperament!

Också resten av familjen – från äldsta brodern Kalle i tevesoffan hånglande med sin fnittriga Sandra till lilla autistiska Ville som naken tassar omkring efter katten – känns på något vis bekant och påtaglig, som om de kunde finnas hos grannens. Liksom den trångsynthet och instängdhet som präglar hela trakten och som Irina utmanar när hon väljer att ta hem Frida och öppet ställa sin bakgrund inför sin kärlek.

I och med polerna uppbrott-återkomst bekräftar texten – trots de många gliringarna mot Freud – den vedertagna uppfattningen att man för att gå vidare måste våga konfrontera det förflutna. Det är kanske inte oerhört överraskande, men intrigens enkelhet uppvägs långt av det mustiga och obändiga språket (och tjejsexet, förlåt nu bara!). Det finns lite temperament här, och det är roligt! Fast sen är mitt heta tips som spansklärare att någon borde se över texten till och tolkningen av La Llorona.

Dela artikeln: