Webbplats för litteraturkritik
photo

Noveller man gärna blir påmind om

Robin Valtiala, 10.11.2017
Enquist, Lindgren, Lidman, Stoor: Noveller 98 s., Novellix 2017

I Novellix serie med små vackra böcker som innehåller enskilda noveller från olika tidsperioder, har nu utkommit en box med fyra kända västerbottningar: Per Olov Enquist, Sara Lidman, Torgny Lindgren och Stina Stoor. Alla fyra är i hög grad läsvärda. Det roligaste med projektet är kanske att här kombineras klassiker och moderna klassiker, med sådana som kanske en dag kommer att kallas det.

Det roligaste med projektet är kanske att här kombineras klassiker och moderna klassiker, med sådana som kanske en dag kommer att kallas det

Per Olov Enquist (1934–) är den enda som för en läsare från (södra) Finland inte erbjuder något läsmotstånd. Hans berättelse ”Öknens alla blommor” från 1974 utspelar sig i USA och handlar om en manlig litteraturvetare som är på en biltur med sin hustru och hennes två barn från ett tidigare äktenskap. En kväll ringer hustrun till motellet där de uppehåller sig och låter glad och berättar att hon lämnar mannen och ska komma och hämta barnen följande morgon. Mannen har alltid haft svårt att helt släppa in andra människor i sitt liv, till den grad att han inte ens när han talat med sina hustrur använt deras namn utan bara säger ”du”. Han tycker på grund av sin läggning om USA till skillnad från Europa, där det inbyggda samhälleliga kravet på närhet och solidaritet känns kletigt.

Vändpunkten, som kommer i början av novellen, går ut på att huvudpersonen handlar på ett sätt som är tvärtemot hur han brukar: han tar när han får beskedet de två barnen med sig och kör ut i öknen. Han har tidigare förhållit sig neutralt till barnen, ”aldrig varken slagit dem eller blivit vän med dem”. Nu, på resan där de tre upplever magin både i öknen i Death Valley och på ett nöjesfält där barnen får åka hur länge de vill i maskinerna för att det inte finns andra barn i närheten, medan huvudpersonen vet att polisen småningom kommer och arresterar honom för kidnappning, för de tre djupa samtal med varandra och är lyckliga.

Vändpunkten, som kommer i början av novellen, går ut på att huvudpersonen handlar på ett sätt som är tvärtemot hur han brukar

Den här berättelsen ger en ganska glad bild av USA från tiden när Vietnamkriget i praktiken var slut. När huvudpersonen i öknen befinner sig på landets geografiskt lägsta punkt, ska man antagligen se det som en metafor över att den lägsta punkt det amerikanska samhället hade befunnit sig på nu ansågs vara nådd. Sedan kan allt bara gå uppåt.

Sara Lidmans (1923–2004) språk har liksom hela hon en sträv charm, och jag får emellanåt fundera över hur meningarna är uppbyggda. Annat väntar jag mig inte av en författare som lär ha uppfunnit epitetet ”storsvensk” (en sådan person är väl en som bland annat skulle vänta sig att hon skriver på riksspråk). Av sammanhanget, om inte annat, kan man i vilket fall som helst lätt förstå vad ett uttryck som ”nu ska du int vara däri boddes” betyder.

I Lidmans bok finns två korta noveller. ”Fröken” (1954) handlar om en förfinad luffare som alltid emellanåt dyker upp på en gård och underhåller alla samtidigt som de retas med honom. Han är liten och ”omanlig”, på samma gång som han tycks trivas med att vara den han är; ur hans synvinkel är problemet att han inte i den här miljön kan vara ännu mera ”kavaljer” än han är. Han kan konsten att berätta, vi och gårdsfolket får småningom veta hans livs tragedi. Och det visar sig att den som har retats mest när det gäller är den mest empatiska.

Det som händer är inte särskilt ovanligt, men det sensuella uttryckssättet gör att ingenting känns förutsägbart

Lidmans andra novell ”Moster Evelina och Anton” (1986) är ett porträtt av en kvinna som den osynliga jagberättaren beundrar mycket. Beskrivningen gör att läsaren gärna också skulle känna Evelina:

När hon gick över golvet såg man att hon hade en hop dans kvar i kroppen. Hon sa inte mycket men hade den där värmen som gör att man vill sitta i köket hos en sådan människa och bara vara.

Det som händer är inte särskilt ovanligt, men det sensuella uttryckssättet som sticker av mot den karga miljö som beskrivs gör samtidigt att ingenting känns förutsägbart.

 Överraskningar och  gemensamma nämnare

Torgny Lindgren (1938–2017) är som vanligt bra på överraskningar, och på att göra ett bisarrt intryck också gånger när man inte direkt vet varför. Berättelsen ”Huset” från 2003 handlar om en man vid namn Gideon som förlorar sin hustru, och samtidigt deras gemensamma dröm om att bygga ett eget hus som verkar vara den enda meningen i en trist 1930-talsvärld, där arbetare arbetar utan att Folkhemmet ännu ordnar särskilt mycket av kompensation åt dem. Hustrun Kajsa är Gideons ”traktor och hans häst och hans stubbrytare”, hon kan och orkar allt. Fisk fångar hon genom att simma och ha en rev i munnen. När det står klart att huset aldrig kommer att bli mer än en halv obeboelig byggnad, hittar Gideon på ett sätt att så gott det går förverkliga drömmen i den form som ännu är möjlig.

Stina Stoor (1982–) är en fascinerande ny bekantskap för mig. I hennes både ömsinta och oroande berättelse ”Monte Carlo” är det en flicka i förpuberteten som talar. Sandra som hon heter har ingen annan som står henne riktigt nära än storasystern Anneli, som brukar ligga med armen under hennes huvud på nätterna, men som nu har börjat vara borta med killar och ibland kommer hem och luktar öl och annat vuxet.

Stoors språk fångar tankevärlden hos ett nästan-ännu-barn, de språkliga uppfinningarna som hänger ihop med det allmänna experimenterandet man sysslar med i den åldern

Avslutningen är för mig kanske inte helt tillfredsställande, som det alltid brukar vara när man i en berättelse (för vuxna) hänger upp vändpunkten på ett kramdjur eller ett prydnadsföremål. Det må sedan vara en skimrande himmelshund. Men det gör ingenting, jag älskar Stoors språk som precis fångar tankevärlden hos ett nästan-ännu-barn, de språkliga uppfinningarna som hänger ihop med det allmänna experimenterandet man sysslar med i den åldern. Experimenten som är roliga och plötsligt blir hjärtskärande, när vuxenvärlden börjar tränga sig in för tidigt:

Den biten som heter snopp men som kan bli ett slags fjong. Och som då och då måste tömmas. Som Annelis finnar nästan, så lät det. Och när man har tömt så blödde det väl lite om det var lika, men blir som bra igen, och är Ingen-fara-alls.

 Det här påminner mig om Monika Fagerholms böcker om flickor, om man skalar bort den glädje över sexualiteten som alltid finns hos henne parallellt med det andra. Man skulle önska att inget barn behövde se med så här liten iver fram mot att komma i puberteten, men som Stoor gestaltar världen i novellen förvånar det tyvärr inte heller.

De som talar i alla fyra miniböckerna är glesbygdsmänniskor av olika generationer

Det är vid första anblicken svårt att hitta en gemensam nämnare för de fyra författarna, vilket inte stör mig. När man funderar närmare finns det trots till exempel det att Västerbotten inte alls förekommer i Enquists novell, i alla texterna något gemensamt i fokuseringen på den enskilda människan. De breda ”storsvenska” och internationella strukturerna finns i bakgrunden, men de hålls där. De som talar i alla fyra miniböckerna är glesbygdsmänniskor av olika generationer, med sinne för udda detaljer.

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv