Webbplats för litteraturkritik
photo

Skicklig, skrovlig poet

Robin Valtiala, 9.6.2017
Gösta Ågren: Samlade dikter 1955-2015 551 s., Schildts & Söderströms 2016

År 1988 hade jag börjat studera svensk (sedermera nordisk) litteratur på Helsingfors universitet, börjat läsa och skriva lyrik efter att tidigare aldrig ha gjort det. På den tiden gick Finlandiapriset fortfarande ibland till lyriker, och det här året fick Gösta Ågren det för sin samling Jär. Det lät som ett spännande eget ord, en förkortning av jag+är, ett passande namn på en samling som naturligtvis var förtätad och existentiell. Genialiskt konstruerat, tänkte jag.

Jär. Det lät som ett spännande eget ord, en förkortning av jag+är

”Idiot!” sa en österbottnisk modersmålslärare i skolan där jag jobbade, när saken kom på tal. Jag hade missat att jär = här, men min abstrakta spökmetafor som var resultatet av det komiska missförståndet stannade kvar. När jag nu läser Gösta Ågren – Samlade dikter 1955 – 2015, och kommer till en tidig dikt, tänker jag på den. Dikten med titeln ”Vara” gör just den korta intensiva gestaltning av livet som min tolkning av boktiteln antydde, utan att jag ännu hade läst Ågren:

Ett klockslag blir till
genom att gå sönder. Som
en darrning upphör det
utan att ha funnits.

Paradoxer med maximal tvetydighet

Diktaren är känd för sina paradoxer, som när man läser många dikter i följd i något skede kan börja kännas förutsägbara. Exempelvis:

Oskyddad är den,
som saknar någonting
att skydda sig mot.

När man funderar på dem vidare kan paradoxerna emellertid innehålla fler tvetydigheter än den huvudsakliga som bär upp dem. Man kan till exempel ta titeln på samlingen En dal i våldet, där prepositionen är intressant. En dal bortom våldet skulle entydigt låta som en fristad. Men en dal i våldet, kan för mig lika väl vara en grop där någon sitter och är ännu mer skyddslös.

 I Ågrens dikter prunkar det inte. Det varken luktar eller doftar eller stinker

I Ågrens dikter prunkar det inte. Det varken luktar eller doftar eller stinker. Eller smakar; jag tänkte i början att dikterna är kärva, men kärv är en smak. Det liv som gång på gång omtalas har inget sensuellt element. (Ganska nära kommer man ibland, som i det finurliga uttrycket ”Parthenon,/ sommaren av marmor”.) Tiden som innehåller människolivet är nästan lika abstrakt som ett diagram:

Barnen längtar till
framtiden, de vuxna
till semestern. De
gamla längtar till
barndomen. De minns
framtiden.

Till och med en dikt om hud och längtan blir asketisk:

Kärleken är ett budskap
från huden. Händerna
börjar längta som ord
längtar efter sin mening.

Mystiken

Ändå finns en stark känsla hela tiden, en rytm som antyder något underbart livsinnehåll som den inte nämner. Den här tidiga dikten med sin tvetydighet (röra vid sig själv betydde en gång i tiden onanera), är genialisk:

Att skriva dikter
är att röra vid
sig själv, för att se
om man lever.

Mest konkret blir den livsälskande rösten när den talar om böcker:

Dialog om bokliv

”Hyllorna omkring dig
tätnar av böcker
tills rummet är
en färdigmurad

brunn. Där äger du
allt. Den, som är
så skyddad, behöver
oro, eller kärlek!”

”Men tusen dörrar
väntar ju i väggen
och hjärtat slår;
det är så det älskar!”

Emellanåt tänker jag att han lyckas säga sådant Freud och Jung har sagt, på ett sätt som om de aldrig sagt det

Handlar den här dikten om trygghet eller otrygghet, funderar jag. Det finns aldrig någon garanti för att man kommer att ha sina böcker kvar, eller ens den hjärna som tar in och minns vad som stod i dem. Mycket riktigt finns det också citationstecken runt uttalandena som först verkar så lugnande.

En spännande parallell till den här dikten hittar jag i en av de tidiga, som heter ”Ro”:

Jag minns hur jag lärde mig läsa.
R och O tätnade till RO.
Det var som att bländas
och byta till ett djupare seende.

Det här är mystikern Ågren när han är som bäst. Det är han just när det är fråga om barndomen. Emellanåt tänker jag att han lyckas säga sådant Freud och Jung har sagt, på ett sätt som om de aldrig sagt det:

Barndomen är inte en del
av livet; den är ett djup
under allt, som sedan sker.

Den grundläggande upplevelsen av mystik, som är vad som gör att asketismen blir nödvändig eftersom existensen annars blir full av pseudobehov och pseudouppfyllanden av dem, kan sammanfattas i några tidiga rader:

Jag ber dig: Ta inte
ifrån mig din hemlighet
genom att avslöja den.
Gåtan är inte sitt svar.

 Jag citerar en dikt till, bara för att läsare som är på den här våglängden ska förstå vad de allt kan hitta här:

Nattlig anteckning

När barn blir stora
syns de inte längre,
men de gråter som förr,
utan att förstå vad det är
som de förstår.

Samhällsförkunnaren

Som samhällsförkunnare är Ågren beundrad av många, men själv hör jag inte entydigt till dem. Det finns en mästrande ton som tyvärr ofta pratar sönder de intuitiva elementen i dikterna, skriver en livsvisdomar på näsan istället för att man själv skulle få spåra dem mellan raderna. Följande är ett exempel på ett återkommande recept vars resultat varje gång ger mig en tom känsla. Det finns något förutsägbart i dikten, den antyder en udd som den samtidigt inte har:

Makt?

Makt är armod. Den, som får
makt, måste ge sina dagar.
Om natten har han svårt
att nå den skyddande sömnen.
Efter hand slits han ned
och försvinner i sin makt.
Hjärtat är bara en rytmisk
ceremoni i bakgrunden,

när han varje morgon
nedlägger dagen på det altare,
där klockslag eller beslut
ständigt gäller de andra
människornas
liv.

Om man bortser från några ganska originella uttryck, som den rytmiska ceremonin, är det här varken mer eller mindre än en insändare, riktad till alla små och stora pampar överallt.

Dikterna från den senaste perioden påminner om dem från Ågrens ungdom. De är öppna till formen och uttrycket, allätande på gott och ont

Som ett annat exempel kunde man ta dikten ”Militarism”. Den gestaltar en vanmäktig känsla det inte är svårt att identifiera sig med, men på ett sätt som gör att den samtidigt blir en vanmäktig dikt.

Det slår mig hur dikterna från den senaste perioden påminner om dem från Ågrens ungdom. De är öppna till formen och uttrycket, allätande på gott och ont. Känslorna får komma ut som de vill, som när man är ung, och det kan per definition inte alltid bli konstnärligt lyckat. Men oftast blir det det och ojämnheterna kan vara det mest spännande.
 

Dikter som lyser med sin frånvaro

Jag har en invändning mot utgåvan. När jag får i handen en tjock bok med undertiteln ”Samlade dikter 1955–2015” är min första tanke att jag nu får läsa de tidiga böcker av Ågren som enligt Tuva Korsström är mästerverk, men som är omöjliga att läsa på grund av papprets och bläckets dåliga kvalitet. Och som dessutom inte är särskilt lätta att hitta. Från de här många böckerna från de 33 år som föregår den Finlandiabelönade, finns visserligen kring 90 sidor, men endast de som är från det tidigare urvalet En dal i våldet. I listan som finns med över Ågrens verk har förlaget också av någon anledning lämnat bort dessa titlar, nämner endast de tidiga böcker som hör till andra genrer.

Med tanke på att många av mina favoritdikter i samlingsvolymen kommer från Ågrens tidiga period, får jag en lust att söka upp böckerna och jämföra vad som har hänt i processen på vägen, och vad författaren har lämnat bort

Michel Ekmans intressanta efterord upplyser mig om att det är Ågren själv som har valt bland de äldre dikterna och delvis skrivit om dem, i det här och i de tidigare urvalen. Alla författare gör förstås som de vill. Jag tänker ibland att jag själv gärna skulle gå in i en tidsmaskin och skriva om till exempel delar av min allra första diktsamling. Men den tidsmaskinen finns inte, boken finns där den finns, okänd för de flesta, och den är på gott och ont en del av mitt skrivande (liksom barndomen är ett djup under det senare, se citatet ovan). Om jag nu skrev om min debutsamling skulle jag betrakta den som en annan, ny bok. Jag skulle inte se någon mening med att göra en hybridbok, sådan som jag nu skulle vilja att den vore om jag var 24 och skrev den.

Å andra sidan berikar nya versioner förståelsen av de gamla, om man har tillgång till dem. Med tanke på att många av mina favoritdikter i samlingsvolymen kommer från Ågrens tidiga period, får jag en lust att söka upp böckerna och jämföra vad som har hänt i processen på vägen, och vad författaren har lämnat bort. Och jag kan tänka mig att jag inte är ensam. Det finns säkert andra som saknar ett kulturklimat där det är mera självklart att man ger ut kommenterande upplagor, där man publicerar alla en författares dikter tillsammans med noter som innehåller alternativa och tidigare versioner. Jag önskar också att förlag intresserade sig lite mer för att nämna sådana böcker skrivna av deras författare som någon gång i tiden har utkommit någon annanstans. Det skulle varken de eller någon annan förlora något på.

Teksti ruotsiksi

Arkiv