Webbplats för litteraturkritik
photo

Helande fotnoter till en ofullkomlig värld

Maili Öst, 21.4.2017
Henrika Ringbom: elden leende. En berättelse från en resa till Japan 124 s., Förlaget 2016

Om kvällarna på väg hem tog jag för vana att sticka mig in och äta en skål sobanudlar med kyckling och vårlök eller räk- och grönsakstempura.” Man behöver inte vistas länge i glöden av elden leende för att känna en vårdande värme sprida sig från den sakta vaknande japanska våren och in i vår mörbultade kropp, från smaklökarna ända ner till de trötta fötterna som baddas på traditionella värdshus invid medeltida japanska vandringsleder. Som en trädgård kan en liten bok väcka våra sinnen ur vinterdvalan av dåliga nyheter och hotbilder och föra oss mättade och lättade mot körsbärsblommorna, regnet och solen.

Att besöka andra sidan av jordklotet i Henrika Ringboms (f. 1962) ressällskap är att känna hur man trots allt hör hemma här i världen. Den ringbomska reseskildringen greppar turistresan som människans sätt att hinna i fatt och fatta sig själv. Den som är bortrest skalar av sig lager på lager av vanesaker och bagateller tills man börjar ana hur lite som behövs för att man skall känna igen sig var man än är. En sådan motvikt behövs när vi samtidigt börjat ana hur mycket som kan hända och när som helst göra att vi inte längre känner igen ens oss själva.

Resenären känner sig mer hemma efter några måltider på den lilla restaurangen Okakita i Kyoto än på ett tåg som forsar hemåt från Tammerfors till Helsingfors

En människa behöver inte nosa många dagar på en främmande ort, innan hon börjar söka sina egna fåror och röra sig fritt som bäckarna av smältvatten om våren. Så det händer att resenären känner sig mer hemma efter några måltider på den lilla restaurangen Okakita i Kyoto än på ett tåg som forsar hemåt från Tammerfors till ett Helsingfors där man fått diagnosen bröstcancer och förlorat alla dem man först skulle ha ringt och berättat.

Det är inte på resan i fjärran Japan utan hemma i Finland som den ringbomska berättelsen skakas av insikten ”att där jag snart skulle stiga av hade jag aldrig varit tidigare”. Det är där Ringboms på djupet själavårdande bok mynnar ut och vänjer sig vid livets definition som en ”tillfällighet” där ingenting kanske någonsin blir som man trott eller tänkt sig att det skall bli.

Vägen hem är aldrig lång

Stigen påminner om kobbar som hemma i Finland sticker upp ute i havsbandet med stränder kringvuxna av lysande grönt sjögräs.” Berättelsen kommer långt bortifrån, men den känns mycket nära. På 124 gästvänliga tatamimattor till sidor formar Ringboms bokpärla en arkipelag av 124 små kapitel som svallar fram till den tsunamidrabbade Stilla oceanen och tillbaka till barndomssomrarnas Korpo.

Släktskapen mellan den finländska skärgården och stenträdgårdarna på den heliga halvön Ise i Japan bygger på mellanrummen som behövs mellan varje trampsten och ö. Här tillåter Ringboms essä svindlande perspektivförskjutningar där miniatyrlandskap, storstad och världsrymd väger lika tungt. Världen är en bildserie och varje bildyta öppnar sig som en världskarta där vi kan välja att gå åt vilket håll vi behagar.

Ringboms författarskap talar för springorna som släpper in den personliga ljussättningen

Ringboms författarskap talar för springorna som släpper in den personliga ljussättningen i varje text. Elden leende beskriver snarare än berättar. Resenärens ”livsnödvändiga” landskapsbyten skrivs fram så att det bildas parker av fritt spelrum för läsaren mellan essäns kapitel, tankarnas ankarplatser, inprickade tidpunkter och livsskeden. Ett bevis på den ringbomska beskrivarteknikens trollkraft är hur de skarpa iakttagelserna gör att läsaren knappt kan hålla sig från att bläddra framåt och gång på gång göra halt på bakpärmens flik med detaljer ur ett av Utagawa Hiroshiges (1797–1858) träsnitt i serien Femtiotre raststationer vid Tokaido. Reseledaren Ringbom slukar med alla sinnen och manar fram aptitretande utforskningar av bildkonst, böcker, trädgårdar, övernattningsställen, köpcentra och i synnerhet stigar och vägar av alla de slag.

Sjumilasteg på mjuka trampdynor

Att närma sig den traumatiserade delen i sitt inre som om den var ett skyggt djur, ett rådjurskid, en nyfödd apa, en sparvunge.” Det går en bred vandringsled mellan elden leende och Ringbom som poet. Redan i bokens titel blir man varse ordens lenhet och uttalets dansande längdskillnader. Ringbom smeker fram poesi som essäist genom att låta klivet mellan ord, rader och ordrader klucka. Under underrubriken ”berättelse från en resa till Japan” tar texternas tidsmaskin sirliga kliv mellan årstiderna från maj till oktober och tillbaka till maj. Att stå mitt i medelålderns vårvinter och huttra i väntan på flygbussen och det tidiga flyget till Tokyo är den omedelbara följden av barndomens höst då författaren firade åttaårsmaskerad i en splitterny sidenkimono.

Just så här tankeklivande fri borde all vår läsning få vara, med böcker att bära med sig och bläddra i som vägkost

Det måste helt enkelt få ta tid för saker att äga rum – för händelser att inträffa, böcker att födas och författarskap att hitta skiftande skepnader. Betraktar man dagens bokmarknad rör sig Ringboms författarskap målmedvetet motströms, så att tankarna får tid att töja på sig till sin fulla längd. Som en årstid finns i en annan tar elden leende vid där diktsamlingen Öar i ett hav som strömmar tre år tidigare slutade. Ringboms verk ställer sig som enäggstvillingar nära varandra på ett sätt som påminner om perspektivet då japanska träsnitt ställs ut. Som läsare har man kvar rörligheten, friheten, att vandra, att ta sig fram och tillbaka och uppleva författarens Japan på flera olika plan.

Just så här tankeklivande fri borde all vår läsning få vara, med böcker att bära med sig och bläddra i som vägkost till nya utsvävningar istället för rakaste vägen till eviga sanningar och förutbestämda ändstationer. Ringboms essäistik har mjuka trampdynor istället för klorna ute:

/…/

                          ett hopp

                                         ett till

 

     från sten till

                              sten till

                    sten

                              i vattenströmmen

 

Oaser för stilla samtal

Och mitt i flödet av mat och dryck, prat och slammer lossnade minnen och flöt upp.” Ringboms Japanodyssé är konverserande på ett milt, öppet sätt. Essän föder utrymmen till stilla samtal genom att ge ordet i hela kapitel åt väl utvalda citat utan att avbryta eller försöka ta över berättarrösten. I sitt läsande och skrivande låter Ringbom sig sporras av rena rama nyfikenheten, intuitionen att varje steg vi tar kan leda till nya intressanta fotnoter istället för slutsatser.

Ett sådant samtal har öron för flera och motsägelsefulla verkligheter. Här växlar känslornas tjäle och vulkaniska hetta i ett barnvänligt klimat där man ibland sprätter till av skratt. Ringbom använder sig av både forskningsrön och konstupplevelse för att släppa ljus in i beckmörkret som omger den sörjande. Omslaget av Helena Kajander visar bredden på Ringboms projekt genom att låta solen som konkret himlakropp mäta sig mot bakpärmstexten som formar sig symboliskt till en skimrande vit pappersmåne. Vetenskapens bilder på solstormar och plasmautbrott är lika omöjliga att skärskåda som de fylliga mytologiska vecken kring den nyckfulla, lättstötta, mycket mänskliga solgudinnan Amaterasu som Ringboms essä känner dragning till. I en ikarosaktig flykt mellan närheten till solen som både destruktiv och livgivande urkraft lyckas essäisten fästa en alkemistisk balansakt till pappers: ”Löven, knopparna, lågorna i det ljusa gröna flämtande.”

Här välkomnas också behovet av att för en stund helt släppa taget och låta sig bäras av andras ord och tankar

Japanresans inslag av främmande språk, skrivtecken och kultur hjälper oss att landa i insikten av hur lite man någonsin förstår av sin omvärld eller ens av sitt liv. En sådan påminnelse är bra för alla resenärer men också för oss läsare. Det ringbomska författarskapet är en hyllning till tankens rörelsefrihet ”att inte komma fram dit jag tänkt som jag tänkt, alltid kom jag ju fram någonstans, ibland någonstans som jag inte kunnat föreställa mig fanns, och på vägen dit och där såg jag och tänkte, kände sådant jag inte heller kunnat föreställa mig fanns, alltid såg jag och tänkte, kände jag någonting, någonstans.

Där alla målsättningar kan gå i kras blir varje steg ett hopp åt sidan. Allting blir öppet så att flygfältets och avresans förlamande ”terminalkänsla” ersätts med tillfälligheternas evigt rastlösa dans. Här välkomnas också behovet av att för en stund helt släppa taget och låta sig bäras av andras ord och tankar. Det borde inte vara bara utmattad av jetlagen på en avlägsen kontinent som man unnar sig själv att ligga stilla och ”tala lugnande till sig själv”.

Sömnens blytungt lugnande bagage

En vriden och sprucken stam i våldsam lutning, uppstöttad, mossbevuxen.” De ringbomska landskapen har ända sedan diktdebuten försvarat det motsträviga, knotiga och barska samtidigt som den gett sig ut mot det oåtkomliga, bottenlösa och drömska. elden leende tar sig ofta an skrovliga, ogästvänliga bildytor som en styrketräning i att se och uppleva klart, men den utövar också blicken som låter omgivningen synas genom de lindrande fingrarna av tårar och känslor: ”Mönster i glödande färger började strömma innanför mina ögonlock.”

Man måste låta sin syn på världen spädas ut i en vitt skild omgivning, bland vilt främmande färger och mönster för att kunna ta emot vardagarna som de kommer, utan förutfattade meningar. Ringboms bildytor får behålla sin kvalitet av det svårt ”anfrätta”, som blir Ringboms bäst beskrivande ord för cancerupplevelsen. Den som har förkörsrätt här är inte alltid den som är till mest nytta, besitter den största kraften eller klarar sig utan hjälp. På den japanska stenträdgårdens stigar får man ideligen väja för kryckor som ställts under trädens grenar istället för att tvinga de gamla stammarna att ge vika.

Här som på andra håll i Ringboms författarskap är sömnen och drömmen våra trognaste, men samtidigt allt annat än lydiga medresenärer

Ringbom förbehåller sig också den lättande och ledigt turistiga rätten att dra förhastade slutsatser. Ingenting tär på den ursprungliga upplevelsen av att det hon först trott vara och beskrivit som körsbärsblommor senare i boken visar sig ha varit något annat, eller att jättefisken Namazu som förorsakar jordbävningar i japansk mytologi ekologiskt exakt egentligen tillhör malarnas istället för havskatternas släkte. Resenären har rätt att upprepade gånger gå vilse och fel eller följa stigen i motsatt riktning. Det måste finnas rum här i världen för lika många tillvägagångssätt som det finns vandrare. Den lilla stenträdgårdens krattade sandplan förvandlas till ett stort böljande hav inför resenärens blick först när hon gett sig tid att sitta och titta och titta och titta tills hon ler och genom leendet ser.

Här som på andra håll i Ringboms författarskap är sömnen och drömmen våra trognaste men samtidigt allt annat än lydiga medresenärer. När man är hemma reser man under natten och när man är på resa kånkar man med sig drömmar om vardag och hemstad. Enligt Ringbom behöver vi få det vi dagdrömt om, eller snarare se att det bara var en dröm, men skonsamt nog inte förrän vi hunnit byta dagdröm. Ringbom flyger till Japan först efter att tankens vingar börjat ty sig allt mera till Indien. När tankarna vägrar vara närvarande i stunden blir lyckligtvis omtanken och eftertanken kvar för dem, för oss som ”varken hann eller orkade tänka många sådana tankar som jag trott att jag skulle tänka”.

Oceanen i ett ögonblick

Eller kanske böjer sig livet, formar sig som rinnande vatten efter de hinder som kommer emot.” Att ta sig igenom livet när det är som snårigast kräver trädgårdsmästarens tålamod och landskapsarkitektens vida perspektiv. Hela Ringboms författarskap genomströmmas av vissheten att det finns otaliga alternativa vägar att växa sig fram. När man tillsätter känslor får det ringbomska infrastrukturen dessutom drag av vattenvägar, som tillåter kroppen att pausa när bägaren rinner över för att för en tid ”stelna som vatten fryser till is när temperaturen sjunker”.

Ringbom låter också de mödosamma och strapatserna i reseskildringarna färgas av undervattenskänsla som ger ett flyt till flyktigheten i alla tvärvändningar som livet tar. Världen verkar ofta stå upp och ner så att himlar hav speglas i himlar och regnridåer förvandlas till ”himmelska maneter”. Också draken vi är vana att tänka på som eldslukande i höjden är besläktad med fisken ur japanska övärldens synvinkel. Det är just genom kontakten till andra sätt att vara som det ofattbart tunga inom oss långsamt smälter.

Från den formlösa sorgen leds vi fram till år av tungt vadande. Också sörjan av sörjande lättar så småningom, tills förlusterna går att möta som ”sting av sorg” över att inte längre kunna ringa hem till sina föräldrar och tala om att man har det bra på sitt livs första Japanresa. Vi blir en del av årstidernas djupa insikt om att vårens kraft och värme funnits där hela tiden trots att blomningen blir synlig bara för en fjärilslikt flyktig stund. Här nickar den ringbomska livserfarenheten i stilla samtycke med buddhistmunken Yoshida Kenko (1284–1350) där han hinner ikapp oss i Vibeke Emonds färska översättning.

Att lära sig gå innebär förståelse för varje steg som både ett oanat mellanrum och ett hopbindande, på ett prövande, lekfullt sätt

Trots många långa avstånd håller allt liv i elden leende tätt ihop som ytorna i parken kring mosstemplet Kokedera Saiho-ji. Att lära sig gå innebär förståelse för varje steg som både ett oanat mellanrum och ett hopbindande, på ett prövande, lekfullt sätt. Människorna Ringbom dras till under sin mestadels ensamma resa har kvar spänsten som behövs för att bygga hängbroar av samband också mellan det slumpartade och det till synes helt väsensskilda i världen. Här blir varje tillfällighet ett tillfälle. Mosstemplets mattor binder tid och minnen så naturligt att det är lätt att dela fascinationen som fått översättaren Hiroko Suenobu att enligt Ringbom att dras till finska språket genom slumpen att orden för ’mossa’ och ’erfarenhet’ råkar låta lika på japanska och finska.

Till de ringbomska poetiska färdmedlen hör därför besinningen att ge den ärrade stammen tid att mossbeläggas innan man tvingas ta sig vidare. Tunga bördor och brådskande ärenden kan alltid vänta åtminstone den korta stund när bäraren stannar, rätar på ryggen och torkar svetten ur pannan. När ansvaret till sist lättar går sinnesron som får plats i ett ögonblick att ställa under förstoringsglas tills ”oceaner av tid hade brett ut sig framför mig”.

Världen visar sig vara funtad som både trädkrona och ett myllrande rotsystem där trädens rötter blir till ”muskulösa kräldjur” som tar sats i förhistoriska tider. Våra tankekonstellationer visar sig vara långt mäktigare än solsystem i att förse oss med fallskärmar att återvända till jorden med. Den ringbomska världsresenären förlorar ändå aldrig sin ödmjukhet inför det man aldrig kommer åt. När hon griper kameran i Japan är det för att vända blicken mot markens mönster av trampstenar, barr och rötter ”dit ögonen inte når ner”.

Lära sig resa och skriva

Nu sitter jag stilla, skriver, skriver om, stryker, lägger till, luckrar upp, i ett försök att skapa frihet i livet, och i skrivandet.” Ringboms essäistiska resa börjar och slutar i en avstannad, avskalad stund. Trädgården som skrivs fram skiljer sig markant från den svedda jordskorpan där hon börjar röja: ”Nu hade jag kravlat mig fram ur bråten och försökte, fortfarande omtöcknad, hitta ett sätt att finnas i världen igen.

En av de nedfrusna formlösa klumpar som tinas upp i elden leende är själva känslan för vad som är ”nu”. Ringboms ”berättelse från Japan” skrivs på arbetsrummet i Helsingfors efter upplevelsen. För författaren, som för turisten, är varje resa sist och slutligen en återvändsgränd där de viktigaste blir att återkomma, återge, återvinna. Rörelsen i Elden leende går från att ha varit bortrest från sitt liv till att sakta återvända utan att fly. Man lämnar inte den katastrofdrabbade känslozonens förståelse för att världen kan vara allt annat än vacker och att man som människa på ett sätt eller annat är dömd till att ”bli lurad och berövad igen”.

För författaren, som för turisten, är varje resa slutligen en återvändsgränd där de viktigaste blir att återkomma, återge, återvinna

Ringbom beundrar det ”tillbakahållna” i den japanska kulturen och brukar finna det behagligt att låta sina texter röra sig i något som närmar sig ett inkognito. I elden leende jagar den japanska omgivningens gästvänlighet tvärtom fram jaget bakom Ringboms diktjag. Vi får möta den levande människan men framför allt författaren och skrivandets villkor bakom texterna. Här läker Ringbom som essäist i förbifarten allmänna fördomar mot poesi och dess undflyende diktjag genom att bredbent ställa sig bakom sina ord utan att för dess skull klä av sig det poetiska. Hos Ringbom finns helt enkelt inga staket mellan läsande och poesiläsande.

Genom sitt intrång på författarens privata tankar är elden leende på många sätt en fortsättning på bärandet som Ringbom redan trodde sig ha lämnat. I essän beskriver hon upprepade gånger känslan av att äntligen kunna släppa bördan av att vårda andra och själv vårdas för en allvarlig sjukdom. Ringboms djupa inlevelse och tacksamhet inför bärarna i gamla japanska träsnitt leder i varje fall till att hon självmant räcker sin hjälpande hand till läsaren, bär oss vidare. Den som en gång drabbats lämnar kanske bärarens trötthet bakom sig men glömmer aldrig sin känsla för att det alltid kommer att finnas nya bärare och dragdjur.

När människan inte riktigt vet var hon skall sätta fötterna i världen för att komma fram, börjar hon dansa istället, följa fotnoterna dit de råkar föra

Känslan av en stor trötthet som lättar åtminstone för stunden är inte utpräglat vår egen utan gemensam för alla dem som någonsin varit här. Både sorgen och glädjen blir intensivare då den färgsätts av flera generationer och balanseras från kultur och kultur. Med sina upplevelser av naturkatastrofer är japanerna tungviktare i att känna marken svikta under sina fötter. elden leende suger åt sig klokheten i att värdesätta spröda små saker som består och som man kan bygga på när makrostrukturerna rasar. Vi behöver körsbärsblommor och papper, ord och bilder att ta in och fästa oss vid.

Hos Ringbom är människan ett gungfly till varelse, ömtålig men samtidigt seg i sitt plumsande. Världen i sin tur är retfull, direkt hånfull och till bredden fylld av svek och besvikelser. När människan inte riktigt vet var hon skall sätta fötterna i världen för att komma fram, börjar hon dansa istället, följa fotnoterna dit de råkar föra. Trots skyggheten inför livet som följer av att man är så ”anfrätt” av sjukdomar och dödsbud fortsätter man vidare med växtens dragning till ljuset. Det händer, ja, antagligen allt som oftast händer det att skenet bedrar, men det är likafullt bedårande.

Teksti ruotsiksi

Arkiv