Suomen kirjailijaliitto, författarförbundet i Finland, fyllde 120 år i år. Finland har förändrats radikalt under de senaste decennierna, men förbundets främsta uppdrag – att förbättra författarnas ställning – är fortfarande detsamma. Särskilt utkomstfrågor har alltid legat i verksamhetens fokus.

Jag har varit förbundets verksamhetsledare i ungefär åtta år, och under den tiden har jag hunnit analysera orsakerna till att författare och konstnärer generellt sett ofta råkar ut för att bli ombedda att ta ett uppdrag utan arvode, aus Liebe zur Kunst.

Ofta motiverar man det med att framträdanden och diverse skrivuppdrag är bra reklam, de gör författarens arbete synligt och ökar på så sätt bokförsäljningen; författarna uppträder på bokmässor och i bokhandlarna för att promovera och marknadsföra sitt arbete.

Då har man låtit något, vars rätta namn är exploatering, klä ut sig till talko.

Det är ju också det den här småskaliga representationen (och annat liknande) i högsta grad innebär, ett hårt marknadsföringsarbete, som inkomstmässigt ändå ligger på en anspråkslös nivå, om man jämför med tiden man lägger ner på det. Om författaren reser ett par hundra kilometer för ett uppträdande och kommer hem först sent på kvällen, har hen bakom sig en hel arbetsdag. I bokhandeln kan rejält med folk ha slutit upp, och kanske tjugo människor köpte boken. Om författaren får tre euro per sålt exemplar, som det i medeltal stipuleras i kontrakten, är avkastningen för promoveringsjobbet 60 euro. Om ytterligare tio personer, inspirerade av framträdandet, går och lånar den nya boken på biblioteket, och några utöver det tar del av författarens äldre verk, genererar lånen av trettio bokexemplar tids nog 7,5 euro till författaren i form av biblioteksersättning. Ett uppdrag som tagit en hel arbetsdag i anspråk har alltså gett en bruttosumma på 67, 5 euro, av vilken dras skatt och utgifter för arbetsredskap, för arbetsrum och försäkringar.

Å andra sidan tänker man att gratisarbete är motiverat för att det hör till att författaren ska talkoarbeta för litteraturen och kulturen. Litteraturen och litteraturfrämjandet är naturligtvis viktigt, och i vårt land arrangeras årligen en hel hop intressanta litteraturevenemang, från litterära festivaler som räcker flera dagar, till mindre läsecirklar. När man planerar evenemang har man ofta ont om pengar, och amatörer med passion för litteratur genomför i hög grad dessa jippon på frivillig basis. Då kanske man inte kommer att tänka på att man bjudit in en yrkesutövande person – en författare – som däremot behöver få ersättning för sitt arbete.

Men också för mer professionellt arrangerade tillställningar kan det överraskande nog finnas medel för hyra, ljudteknik och konferencier, medan författaren förmodas uppträda gratis. Delvis beror det på att litterära evenemang vanligen inte tar inträdesavgift – det är en fråga där man skulle behöva en attitydförändring. Men jag har också upplevt att kommersiella aktörer och sådana som tar inträde för sina evenemang har bett författare att uppträda gratis i kulturens, litteraturens och läsfrämjandets namn. Då har man låtit något, vars rätta namn är exploatering, klä ut sig till talko.

I Finland finns många hobbyskribenter. Ur ett amatörperspektiv kan det vara svårt att förstå att skrivande för många är ett yrke och ett arbete. Samma kan säkert ses också inom andra konstgrenar, till exempel inom bildkonsten: när det som en del gör som arbete är en kär fritidssysselsättning för andra, fördunklas förståelsen för professionaliteten. Under en tillställning på Centret för konstfrämjande konstaterande en av talarna att han ”också hade spelat piano”. Uppenbarligen var talarens avsikt att berätta att han visst, genom sin egen hobbyverksamhet, hade förståelse för konstnärers problem, men parallellen fungerar inte riktigt.

Kanske lever vi fortfarande i ett samhälle där man lättast definierar arbete som ett konkret tillverkande av något, bundet till tid och plats.

En annan förbluffande situation inträffade för några år sedan, då jag deltog i en arbetsgrupp tillsatt av Social- och hälsovårdsministeriet, där man dryftade konstnärers socialskydd. Då man föreslog förbättringar i pensionsskyddet för fria konstnärer, som bildkonstnärer och författare, satt en tjänsteman och tänkte högt om hur omöjligt det skulle vara att ordna, ”eftersom det kunde hända att han också skulle börja teckna, och på så sätt bli berättigad till det här speciella pensionsskyddet”.

Rörmokeri, tandläkarens jobb eller elarbeten utförs ganska sällan på hobbybasis, och gränsdragningen till det professionella är därför klarare och mer lättförståelig. Att det inte finns någon given utbildning för författaryrket, som skulle kunna ge skribenten rätt att använda yrkesbeteckningen och visa på sin kompetens, kan vara ett faktum som bidrar till att frågeställningen är svår att gestalta. Å andra sidan verkar författartiteln lockande och används ofta och gärna fastän de faktiska meriterna inte nödvändigtvis talar för det.

Kanske lever vi fortfarande i ett samhälle där man lättast definierar arbete som ett konkret tillverkande av något, bundet till tid och plats. Därför är fortfarande ett av de viktigaste uppdragen för Kirjailijalliitto att försvara professionaliteten och synliggöra den. En livskraftig kultur kan växa fram ur en professionalitet man sätter värde på.

Suvi Oinonen
Skribenten är verksamhetsledare för författarförbundet Suomen Kirjailijaliitto

Foto: Tomi Kontio