Webbplats för litteraturkritik
photo

Det undflyende livet – och konsten

Elisabeth Nordgren, 16.3.2018
Joakim Groth: Tre bröder 660 s., Förlaget 2017

Joakim Groths mammutroman på 660 sidor, Tre bröder äger rum i två olika tidsplan, i finlandssvenska vänsterpolitiska kretsar och kulturkretsar, bland faktiska och fiktiva kulturpersoner och händelser samt mestadels i Helsingfors. I det inledande kapitlet ”Prologer” befinner sig de tre bröderna Hogge, Enar och Jumbo på Apollogatan år 2006 i den våning de ärvt efter föräldrarna. Här presenteras bröderna och det de sysslar med för tillfället. Den äldsta, Hogge (Holger) är författare, Enar är teaterregissör och Jumbo (som egentligen heter Bror) terapeut. Hogge berättar om sina planer på en bok om två bröder. Hogge beskrivs som en introvert vanemänniska medan Jumbo är extrovert och ombytlig och Enar är mittemellan-brodern. I övrigt rör sig romanen i det progressiva 1970- samt 1980-talet i en ypperligt återgiven Helsingforsmiljö och bland dåtidens favoritkrogar för kulturfolket.

Så resonerar han vidare om minoritetskommunisterna som för honom, liksom för många andra motsvarat en väckelserörelse men också fungerat som substitut för en familj

I det andra kapitlet med rubriken ”Första boken” och underrubriken ”Dialektiken” är det Hogge som är jagberättare. Här kommer Hogges intellektualism och teoretiska läggning fram. Han börjar engagera sig i taistoitrörelsen, lär känna personer inom tidskrifterna Fågel Fenix och Otid samt miljörörelsen Koijärvi och reflekterar över minoritetskommunismen, sitt författarskap som ”från första början haft sin upprinnelse i förlust” och sin senare ”skinnömsning” som ”tog ett drygt år, medan den pågick stod jag med en fot i vardera lägret och kanske var det just det, jag blev stående i steget från en tillhörighet till en annan så länge att en spricka hann öppna sig under mina fötter, den vidgades, jag föll”. Och så resonerar han vidare över tillhörigheten till minoritetskommunisterna som för honom, liksom för många andra motsvarat ”en väckelserörelse” men också ”fungerat som substitutet för en familj som fallit sönder; när jag nu lossnade från dess trygghet blottlades min vilsenhet i tillvaron”.

Sorgen och kärleken

Denna vilsenhet som Hogge relaterar till gäller både känslan av sorg inför moderns självmord och den dåliga fadersrelationen samt det besvärliga kärlekslivet, eller bristen på ett kärleksliv, som hela tiden finns med i boken i fråga om talrika kvinnorelationer som det inte tycks bli något av. Det samma gäller för övrigt de två andra bröderna. Det kommer hela tiden fram osäkerhetsmoment i brödernas känsloliv och sociala kontakter. Samtidigt som de oavbrutet längtar efter erotiska äventyr känner de sig nervösa, osäkra och villrådiga. I sitt förhållande till Hedda känner Hogge att hon utövar påtryckning på honom och han upplever därför en bräcklig manlighet.

Samtidigt som de oavbrutet längtar efter erotiska äventyr känner de sig osäkra och villrådiga

Efter att Hogge lämnat minoritetskommunisterna känner han sig ändå vilse i den mera individualistiskt inriktade atmosfär som sprider sig på 1980-talet. Samtidigt är han, i ”Tredje boken” med undertiteln ”Transit”, även den jagberättad av Hogge, också fullt sysselsatt med att skriva sin första roman som refuseras av Johannes Salminen på Söderströms förlag, men accepteras av Boklaget efter att han lite ändrat i manuskriptet enligt Boklagets feministiskt inriktade koncept. Så börjar han ivrigt planera en roman om Edvard Gylling, Otto Ville Kuusinens kompis, som for till Sovjetunionen, fick en högt uppsatt position i det sovjetryska Karelen 1920-1935 men som sedan Stalin satte sina klor i. Gylling fängslades och arkebuserades 1938.

I den ”Andra boken”, ”Femme fatale”, som berättas i tredje person, är det Enars förhållande till kvinnan Lo som är mest framträdande. Deras traumatiska kärleksförbindelse ältas fram och tillbaka, liksom deras sexuella fantasier och samlagsbehov eller önskan om icke-samlag – från Los sida. Bägge rör sig i teatercirklar, Studentteatern, Teaterhögskolan och senare för Enars del i olika teatergrupper där han fungerar som regissör och grubblar över regiskapandet.

Teatern, en levande konstform – eller en död?

Också i den ”Fjärde boken”, ”Repetitionen” fokuseras berättandet på Enar och hans teatergäng samt hans ambivalenta kärleksrelationer. Här funderar teaterns kulturpersoner bland annat över teaterns framtid, om teatern är död som konstform, om Svenska Teaterns repertoar och de egna, avantgardistiska uppsättningarna. Dessutom grubblar Enar över sitt regiuppdrag beträffande Tjechovs Måsen  och problemet med att gestalta en känsla.

Enar grubblar över regiuppdraget Måsen  och problemet att gestalta en känsla

Trots att en stor del av mammutromanen innehåller de tre brödernas funderingar kring samlag, kvinnor, åtrå och besvikelser över parrelationer som inte vill bli till något kan man uppfatta den mångfasetterade romanen med sina olika element och inre monologer som en mångbottnad debattbok där det ställs retoriska och ironiska frågor. Joakim Groths språk är nyansrikt och han lyckas få fram en intensiv miljö- och personregistrering i livet, tiden och rummet. Det dokumentära blandas med det fiktiva. Här ställs en massa retoriska och existentiella frågor. I personskildringarna belyser Groth både känslomässigt turbulent vacklande drag, jagreflektioner, djuplodande självanalyser och identitetssökande på ett nyanserat, inlevelsefullt sätt. Det omfattande textflödet med sina inre monologer kan uppfattas som ett medvetet grepp som ökar läsarens känsla av närvaro i händelseförloppen.

Teksti ruotsiksi

Arkiv