Webbplats för litteraturkritik
photo

Avgrund och ögonblick

Freja Rudels, 21.3.2017
Johanna Boholm: Jag är Ellen 143 s., Schildts & Söderströms 2016

Jag är Ellen – det rättframma och liksom definitiva konstaterandet i titeln på Johanna Boholms andra bok – rymmer ett gungfly. Vem Ellen är, vem jag är, och vad det över huvud taget innebär att vara någon är nämligen långt ifrån givet i denna på en gång knappa och vidsträckta prosadikt.

Som i debuten Bygdebok (2013) rör sig Boholm på gränsen mellan prosa och poesi. Också här kan vi ana konturerna av en bygd. Kanten av en åker. En väg som trampats av tiderna. Och ett fönster med virkad spetsgardin som öga mot detta. Ett fönster där Ellen har sin plats, sin gungstol, sitt liv – eller är det en fångenskap?

Som i debuten rör sig  författaren på gränsen mellan prosa och poesi

Här kliver Johanna in, och med henne nuet. Hon är på jakt efter något bortglömt och försummat. Efter Ellen, men också efter något större, något som framstår som ett säreget släktskap med insikt i en parallell värld. Mellan Ellen och Johanna ligger hundra år. Det ter sig ömsom som en avgrund, ömsom som ett ögonblick.

Skapelseberättelse

Boken tar avstamp i en skapelseberättelse. I en tid innan åkrar och vägar. På en ö där en skogsfågel lägger ett ägg. Lämnar det som ett löfte, en början, som sen löper in både i Ellens historia och i Johannas jakt på denna. Det är till fåglarna i skogen Ellen har sökt sig. Det är med Ellens äggsamling i väskan som Johanna går på kurs i släktforskning. Det är det arvet hon försöker göra reda i, som hon förvaltar till den grad att hon transformeras. Till Ellen. Till fågel. Kanske till sig själv.

Att försöka definiera Jag är Ellen är knappast önskvärt. Boken är fri från paratexter. Ingen genrebestämning dikterar läsningen. Bortsett från titeln och en räcka namngivna berättelser mot slutet saknar den också rubriker. Det öppna, odefinierade går i linje med berättelsens rörelse i tiden, och med fågeltematiken – med fågelidentifikationen och flyktberedskapen som binder dess tider samman. Frågan är dock om det blir för öppet, för luftburet.

Ingen genrebestämning dikterar läsningen

Det lyriska anslaget, och det stilistiska gehör Boholm ger prov på för tankarna till storverk som Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och Anne Carsons Röd självbiografi. Men om skönheten i Trotzigs språk stiger ur en visshet om livets dydjupa mörker och om glöden i Carsons framställning föds ur friktionen mot ett givet mytstoff förblir avstampet hos Boholm diffust. Vad är det som drivit Ellen till fåglarna i skogen? Ur vilken nödvändighet bryter sig skulderbladen ut till vingar på Johanna?

Inga svar – eller många  

Jag är Ellen ger inga och många svar. Kanske är det en historia om kvinnlig galenskap. Om ett livsöde lite vid sidan om de gängse, ett sådant som spårade ut, mot skogen och fåglarna, sökte sig bortom civilisationen och det mänskliga och därför måste tjudras vid en gungstol i ett fönster. Kanske är det en berättelse om allt som rinner över, om allas vår beredskap att utveckla vingar, om möjligheterna i oss som väntar på, eller rentav pockar på, att ruvas fram. Kanske är det en dröm om att ruva och blir ruvad. Om att sluta sig kring en annan och därmed bli omsluten, inväntad, kläckt och ny.

Kanske är det en historia om kvinnlig galenskap

Att Jag är Ellen lämnar rum för dylika undringar, för många möjliga möjligheter, är definitivt en styrka.  Men vid sidan av de suggestiva tolkningsfrågor boken aktualiserar väller en uppsjö andra frågor upp, som snarare avtrubbar än suggererar. En man kallad Boholmsmannen vandrar tidvis in och ut genom scenerna, men hans funktion förblir oklar, okläckt. Ivern hos kursledaren på släktforskningskursen, den som driver fram fågeln också i henne, avfärdas bryskt och oförklarligt. Och bygden förblir en kontur. Liksom för vag för att vidden och vikten av all fågellängtan ska framträda.

Äggen och fåglarna, i sin tur, turneras så många gånger att de riskerar att förlora sin laddning. Samtidigt kan man säga att det är imponerande mycket laddning Boholm lyckas ingjuta i dessa nötta symboler. Ellen och Johanna som ruvar tillsammans i skogen, fågelskapet som obönhörligen stiger i deras strupar, än som en melodi, och än som en fläkt av förruttnelse, och Boholmsmannens bräcklighet: liten och oruvad, gammal och trött, är visioner jag inte hade velat vara utan.

Teksti ruotsiksi

Arkiv