Webbplats för litteraturkritik
photo

Våldet, tiden, sorgen

Ylva Perera, 13.10.2017
Johannes Anyuru: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar 300 s., Norstedts 2017

Vad är tid? Frågan är så stor att den löper en oerhörd risk att bli banal, men i Johannes Anyurus roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar ställs den inte som ett blaserat tankeexperiment, den är akut. Den handlar om hur människokroppar beter sig när de tvingas utanför gränserna för vad som är förståeligt. När de utsätts för extremt våld. När de lever under konstant misstänkliggörande. När de förvägras en framtid.

Vi börjar under ett terrordåd i en seriebutik i Göteborg, tydligt inspirerad av den verkliga attack som skedde mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris år 2015. I Anyurus bok är det tre ungdomar som står för dådet: Hamad, Amir – båda uppväxta i förorter till Göteborg, men med olika klassbakgrund – och en flicka som kallas Nour, men vars riktiga namn vi aldrig får veta. Deras plan är att i livesändning på internet och med Daesh flagga i bakgrunden avrätta en konstnär som bjudits in till butiken för att tala om sina satirteckningar av muslimer.

Romanen berättar om ett Sverige femton år in i framtiden, där muslimer och andra som misstänks för att vara ”Sverigefiender” interneras  och utsätts  för tortyr

Dådet fullföljs emellertid inte, eftersom flickan drabbas av en skrikande déjà vu, av att hon sett den här scenen förut, men att den är fel, att det inte är det här som ska hända. Det sätter igång ett agerande som leder till att konstnären överlever, men inte Hamad och Amir, och själv hamnar hon på en rättspsykiatrisk klinik. Där får hon ett par år senare besök av en författare hon önskat träffa, eftersom hon läst hans böcker och känt en närhet till rädslan han skildrar.

Författaren, en man som själv är troende muslim och lever i Göteborg med sin fru och dotter, får ta emot en bunt papper av flickan. De inleds med orden ”Jag skriver till dig som inte heller kan sova”, och berättar om ett Sverige femton år in i framtiden, där muslimer och andra som misstänks för att vara ”Sverigefiender” interneras i anstaltliknande stadsdelar där staten utsätter dem för tortyr. Flickan påstår att hon själv kommer från den här tiden, en tid där terrorattacken mot seriebutiken faktiskt genomfördes, vilket blev startskottet till det institutionaliserade omänskliggörandet av muslimer.

Att skriva om det orimliga fordrar orimliga metoder

På ytan kan en (möjligen) tidsresande muslimsk flicka låta som en vild, och nästan lite plojig premiss för en roman, men i Anyurus verk görs det varken parodiskt eller övernaturligt på ett ogenomtänkt sätt. Snarare fungerar det som grund för stora frågeställningar av det slag som på inget vis är främmande inom science fiction-genren. Istället för att slå fast ”det här är möjligt/det här är omöjligt” frågar romanen sig ”hur skulle det här kunna vara möjligt?” och ”vad säger den möjligheten om världen den finns i?”.

Romanen ger sig ut för att utforska både upprinnelsen till och konsekvenserna av det våld som skakar världen allt intensivare i den tid vi lever i. Även om det faktiska terrorvåldet enligt forskare faktiskt inte har ökat just i Europa är de till synes slumpartade dåden och framför allt rädslan för dem mer närvarande i folks medvetande – till största delar på grund av medias extensiva och alltför ofta ryktesbaserade rapportering.

Romanen ger sig ut för att utforska både upprinnelsen till och konsekvenserna av det våld som skakar världen

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar utgår just från stämningen som det här klimatet medför, och vad det innebär för muslimer i Sverige, som hela tiden ser sin tro – sitt förhållningssätt till världen – demoniseras.

Hur skriver man från en sådan position? Hur bemöter man en värld som vill en illa? Författaren i boken refererar vid ett tillfälle till teoretikern Donna Haraways beskrivning av science fiction-genren som en ”förhandling mellan världar”, och tänker sig att flickans text om framtiden är ett exempel på det. I samma veva ges en möjlig läsanvisning till Anyurus egen bok. För att ta sig an något så orimligt som hatet mot muslimer krävs kanske ett orimligt berättande. Eller i varje fall ett berättande som inte böjer sig för en alltför snäv uppfattning av tid.

Rent berättartekniskt fungerar tidshoppet bra, det är inte svårt att följa var vi befinner oss, och Anyuru håller framtidsbeskrivningen på en nivå som känns tillräckligt trovärdig för att kunna beröra. Vissa lite fåniga inslag finns – till exempel att en Instagram-liknande app i framtiden kallas Sensogram – men tonårsflickans berättarröst är både levande och relaterbar.

Våldet i att nekas plats i tiden

 Frågan om våld och tid är alltså tätt sammankopplade i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Det uttrycks inte bara genom flickans eventuella tidsresande, utan också genom det våld det innebär att beröva någon upplevelsen av att ha ett förflutet, en framtid, och ett nu.

Hela boken inleds med ett citat av fånge som släppts fri efter att i tretton år ha vistats i Guantanamo Bay:

 ”Det finns ingen historia i Guantanamo. Det finns ingen framtid i Guantanamo. Det finns ingen tid där överhuvudtaget eftersom det inte finns någon gräns för vad som kan hända.”

Den sista meningen är särskilt intressant. Det antyder att det som ger människan en känsla av tid är känslan av att åtminstone i någon mån kunna överblicka, och kanske kontrollera, sitt öde. Något som, i verkligheten, förstås aldrig på riktigt är möjligt ens för den som inte sitter inspärrad. Skillnaden är, förstås, att det ändå finns ett outtalat kontrakt om att vi ute i världen ser varandra som agerande varelser, med möjlighet att styra sina handlingar och därmed förhålla sig till både historia och framtid. Det är väl det som kallas att vara ett subjekt.

Det som ger människan en känsla av tid är känslan av att  i någon mån kunna överblicka och kanske kontrollera sitt öde

Att fråntas den förmågan, att inte ens ses som någon som behöver besitta den förmågan, är det samma som att reduceras från subjekt till objekt. Det behöver inte enbart ske genom fysisk inspärrning, utan också i hur ett samhälle betraktar en.

När författaren i boken försöker undersöka vad det var som fick Hamad, Amir och flickan att radikaliseras, att gå från att driva runt på stan och sälja droger till att planera ett terrorattentat i islams namn, landar han i en fråga om tid, om drömmar. Att det som dådet utgjorde för dem var en dröm där de fick plats, en idé om en meningsfull framtid, även om framtiden innebär död.

En insikt som är både trolig och skrämmande att läsa om i en tid då vi ännu må vara utan explicita segregationslagar av det slag som flickans framtid innehåller, men då både Finland och Sverige systematiskt nekar tusentals individer inom landets gränser rätten till subjektskap, till att få stanna här och skapa sig en framtid, och istället driver folk in i en papperslös icke-tillvaro där det enda som finns kvar att kontrollera är den egna döden.

Sorg och förhandling

Samtidigt förhåller sig Anyurus roman till tidens upphörande på ett helt annat sätt, i och med jagberättarens muslimska tro. I lika hög grad som upplevelsen av att få sitt liv förminskat av andra människor är förintande, är upplevelsen av att vara mindre än Gud bejakande. Ändå slår den aldrig över i naivitet. Författaren i boken känner varken tillförsikt eller förtröstan till att hans familj ska ha en framtid som muslimer i Sverige.

Flickan må ha stoppat serietecknaren från att dödas, men mediabevakningen, och spelfilmen som görs om attentatet visar med smärtsam tydlighet att sanningen inte spelar någon större roll. De som har utrymme att tala formar de narrativ de tror att folk kan relatera till, de porträtterar muslimer på ett sätt som passar ihop med den antagonistiska bild som redan börjat tecknas.

Det gör att hela boken präglas av en oerhört stark sorg. Både över de unga muslimer som reser från Sverige för att kriga med Daesh och över hur muslimerna och alla andra som på något vis avviker från normen i Sverige måste lida som en följd av landets sätt att reagera på det.

”Rädslan tillhör detta land” står det på ett ställe, där författaren reflekterar över sin mammas relation till Sverige. Om huruvida hon hade med sig rädslan i bagaget när hon flydde, eller om den uppstod här, och svaret blir det sistnämnda. Rädslan frodas i ett land som gång på gång gör klart för dig att du är här på nåder.

Det här är inte en roman där vita röster talar. Det är inte heller ett underdånigt offers klagosång

Frågan som givetvis infinner sig är varifrån den inställningen kommer, varför viljan att demonstrera maktövertag gentemot det ”främmande” och markera mellan ”vi” och ”de”? Det är emellertid en fråga som romanen – faktiskt med all rätt – inte uppehåller sig vid. Det här är inte en roman där vita röster talar. Det är inte heller ett underdånigt offers klagosång, utan helt enkelt en berättelse om människor som förhandlar med de utsatta positioner som livet satt dem i. Inte bara förhandlar förresten, utan handlar. Den muslimska tron må vara kompromisslös i synen på att Gud är allsmäktig, men det befriar inte de troende från ansvaret att leva efter bästa förmåga, också när livet tycks vilja styra en mot ett omänskligt öde.

Skönhet och undergångens lugn

”Skapelsen är ett kärleksbrev från Gud till profeten”, sägs det på flera ställen. ”Vi är ett kärleksbrev”. En utsaga som är svår att förstå, samtidigt som den tröstar. Det finns potential till kärlek i det här, i allt det hemska. I insikten om att alla på något plan är samma – den som avfyrar skottet och den som skrikande efter nåd ramlar ihop i leran. Här anas en annan bild av tiden, en cirkel eller en spiral – en plats att försöka vistas på trots att vi inte vet vad som ska hända.

Kärleken syns också konkret i hur romanen är skriven. Trots berättelsens driv och den språkliga lättheten svämmar texten över av skönhet. Det är små detaljer i ljusets rörelser, i tonårsflickors kärlek till sin favoritartist, i konstaterandet att det betyder något att kunna trädens namn på platsen där man bor. Även om Anyuru nu redan hunnit lägga tre romaner bakom sig är hans förflutna som poet högst närvarande i hur han skriver.

Trots berättelsens driv och den språkliga lättheten svämmar texten över av skönhet

Rent strukturmässigt börjar boken i ett rasande intensivt tempo som kommer av sig lite längre in. Med nödvändighet, troligtvis, eftersom andhämtning behövs, men jag tror ändå att mittpartierna kunde ha slipats lite grann, särskilt i flickans berättelse, utan att vare sig innehållet eller tematiken hade lidit. Mot slutet trappas intensiteten upp igen, och gör det omöjligt att stänga boken oberörd.

Precis som i Harry Martinssons diktverk Aniara – ett verk som Anyuru också citerar i början av romanen, och slänger in ett flertal vinkar till under bokens gång – ligger det en ödesmättad varning i De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, men utan att moraliserandet tar över. Tvärtom imponeras jag av lugnet som romanen utstrålar mitt i all smärta. Även om lugnet kanske är av den sort som infinner sig när det redan är för sent, när katastrofen redan är i antågande.

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv