Webbplats för litteraturkritik
photo

Hudlösa seriefigurer i samhällets utkant

Maria Lassén-Seger, 12.5.2017
Klara Wiksten: Hjärnan darrar 162 s., Syster förlag 2016

Svenska tecknade serier om utanförskap och psykisk ohälsa finns det gott om. Redan på 1980-talet var Gunnar Lundkvists deprimerade Klas Katt kompis med Olle Ångest och hans fru Ulla Migrän. Under 2000-talet har ångesttematiken formligen exploderat med kvinnliga föregångare i täten såsom Åsa Grennvall och Joanna Rubin Dranger. Det är som om de hårdhudade tecknade superhjältarna provocerat fram sin totala motsats i form av hudlösa seriefigurer i samhällets utkant som slåss med sina inre demoner snarare än utomjordiska brottslingar.

Vuxenseriens svärta

Men varför är just den tecknade serien en så attraktiv plattform för den här typen av tematik? Kanske för att serien fortfarande är en experimentell konstform som lever i gränslandet mellan verbalt och visuellt berättande och därmed välkomnar gränsöverskridande tematik? Även om den tecknade serien firat triumfer under de senaste decennierna lär vi nog få vänta ett bra tag ännu innan vi får en nobelpristagare i litteratur med seriealbum på sin verklista.

Även om den tecknade serien firat triumfer under de senaste decennierna lär vi nog få vänta innan vi får en nobelpristagare i litteratur med seriealbum på sin verklista

Tack vare sin marginella position kan man tänka sig att den tecknade serien utgjort god grogrund för samtidssatir, svart humor och självbiografiskt berättande. Så ser i alla fall den svenska vuxenserien långt ut idag. Här är det tillåtet – om inte rentav förväntat – att gräva i sitt inre, vara självutlämnande, visa sitt och andras inre mörker. Pollyannor göre sig inga besvär när Nina Hemmingssons aggressivt tomögda flickvänner eller Joakim Pirinens döda paret får läsare att skratta och kvida om vartannat. Seriernas svärta och antihjältar formulerar också ett välkommet motstånd mot vår samtids framgångsbeundran och -begär som flitigt redovisas i mass- och sociala medier.

Ännu en tecknad serie om ångest?

När en tematik blir gängse och återupprepas finns det ändå alltid risk för att den exploateras och utarmas. Det är därför jag nalkas Klara Wikstens Hjärnan darrar (2016) med viss tvekan. ”Det va nångång under dom där åren jag låg i sängen hela dagarna, du vet. […] Hela livet var en kamp” lyder första meningen och jag hinner tänka: Jaha, ännu en tecknad serie om ångest. Börjar det inte bli rätt slitet? Några sidor och många rutor senare tänker jag inte så längre. Då har bokjagets intima berättarröst övertygat mig om att hon har något viktigt hon vill visa mig.

Tack vare sitt mentala tillstånd rör sig bokjaget på platser där hon möter människor som av olika orsaker halkat vid sidan av

Hjärnan darrar handlar nämligen inte alls om att ligga till sängs och försöka övertala sig själv att stiga upp. Istället används jagberättarens, som delvis är Klara Wikstens alter ego, depression och sociala fobi som en tillgång eftersom den ger henne unik inblick i människoliv friska och fungerande samhällsmedborgare helst hastar förbi. Tack vare sitt mentala tillstånd rör sig bokjaget på platser där hon möter människor som av olika orsaker halkat vid sidan av. För att de super eller är arbetslösa. Men också för att de helst vill gå barfota, är för långsamma, pratar för mycket eller helt enkelt inte kan låta bli att sitta och skrika oanständigheter på en parkbänk.

Till solkighetens lov

I nitton kapitel som tillsammans utgör lika många ömsinta personporträtt sjunger Klara Wiksten de störigas och apartas lov. Med värme och humor minns bokjaget, inte bara de smått kufiska utan även de riktigt jobbiga hon som 20-åring mött på diverse arbetsförmedlingar, gruppaktiviteter för ”unga handikappade”, arbetspraktikplatser mm. Ett av de längre avsnitten i boken iscensätter ett intensivt men sorgkantat kompisskap som kompliceras av att den ena är tvungen att stå bredvid och se på när den andra far illa.

Det är en brokig skara individer vad gäller ålder, kön och etnicitet som Wiksten ger röst och synlighet: utbrända och utförsäkrade dagisfröken Gunilla som tycker arbetsterapin är rena idiotin, den romska kvinnan som ska på anställningsintervju och syr sig en ”vanlig kjol” för att lura sig förbi diskriminering, tysta Anders i biblioteket som smider hemliga planer på att lämna civilisationen och leva bland växter och djur. Alla är de personer som samhället förklarat svaga på grund av sin oförmåga till arbete, men som visar sig ha en egen inre glöd och styrka.

Till sin hjälp har Wiksten ett bilduttryck som understryker frånvaron av det tillrättalagda och prydliga

Till sin hjälp har Wiksten ett bilduttryck som understryker frånvaron av det tillrättalagda och prydliga. Albumet är tecknat och skrivet med trevande linjeföring i blyerts. Stavningen är fritt talspråkig, bokstäverna valhänt formade, meningarna sneda och vingliga. Blyertssvärtan har smetats ut så att den vita bakgrunden solkats. Spår av linjer som suddats ut och ritats över finns kvar. Det är ett lika genialiskt som avväpnande grepp att återge människors ofullkomlighet i form av solkiga blyertsteckningar.

Gripande dråpligt

Wikstens personporträtt visar på att inget mänskligt är för konstigt för att inte kunna förstås. Hon låter också läsaren tillsammans med de avporträtterade skratta åt livets dråpligheter. Hjärnan darrar är efter Beate Grimsruds prisade roman En dåre fri (2010) helt enkelt det mest gripande och roliga jag läst om att leva med och bland mental ohälsa. Fullgubben i parken har minsann träffat kungen och terapiworkshopar där vuxna människor ska sitta och vika väskor av mjölkförpackningar bjuder på dramatik och befriande situationskomik.

Hjärnan darrar är efter Beate Grimsruds En dåre fri det mest gripande och roliga jag läst om att leva med och bland mental ohälsa

Alla som porträtteras tillskrivs något eget och unikt som ger dem värdighet och mänskligt djup. Ofta fantiserar bokjaget fram ett försonande förflutet till de hon flyktigt mött och minns. Några ber hon om ursäkt. Andra tackar hon för att de fått henne att skratta och för en stund glömma allt annat. En sådan tacksamhet gentemot Klara Wiksten är också lätt att känna när seriealbumet är utläst. Tacksamhet för att hon öppnar ett fönster mot de ”svaga” och ”odugliga” och återupprättar deras styrka och duglighet.

Teksti ruotsiksi

Arkiv