Konsten är föregripande. Borde kritiken föregripa ännu kraftfullare?

På senare tid har kritiken varit den första att visa hur fenomen som uppfattats som privata eller enskilda visat sig vara samhälleligt betydelsefulla. Utmärkta exempel på det är frågor kring kulturell appropriering och sådant som rör klass och intersektionell feminism. De har inkluderats i samhällsdebatten just genom konstkritiken.

Under tidernas gång har kritiken visat sin samhälleliga betydelse genom att peka på hur det individuella möter det samhälleliga. Alltid har det inte fungerat, och många viktiga verk har, när de sett dagens ljus, betraktats bara som beskrivningar av enskilda upplevelser.

Kritiken visar hur det individuella möter det samhälleliga.

När Helena Kallio för tolv år sedan kom ut med sin debutroman Ennen kuin sielu puutuu (Innan själen förtvinar) fick boken ganska mycket publicitet. Den skildrade en kvinnlig skådespelares erfarenhet av trakasserier och beskrev den patriarkala teatervärlden inifrån. Romanen lästes ändå för det mesta som en skildring av en personlig upplevelse och ett sjukdomsförlopp – trots att Kallio upprepade gånger framhöll att boken inte entydigt var hennes egen historia utan grundande sig på efterforskning och intervjuer.

Kallio skrev romanen för att hitta ett språk för de erfarenheter som kommit i dagen och som den akademiska sakprosan inte kom åt. I recensionerna dryftades också de mer övergripande strukturerna, som i Kimmo Korhonens förtjänstfulla recension i Kiiltomato-Lysmasken. Men de flesta recensionerna berörde inte de strukturella förändringar romanen förordade inom estetiken, i samhället och beträffande könens mångfald.

Hur skulle en roman som dissekerade samhällets patriarkala strukturer genom en ung kvinnlig skådepelare tas emot nu, efter #metoo? I dag skulle man ha så många fler redskap och så mycket mer stöd i analysen av romanen som något annat än en sjukdomsberättelse. De beskrivna Cheferna och deras Lakejer vid teatern skulle inte hanteras bara som tråkiga faktum utan som något som krävde en förändring. #metoo-tematiken togs upp också av Anna-Leena Härkönen i Sotilaan tarina,1987 (Soldatens berättelse, 1987), ett urstarkt försvar av individens gränser. Den skildrar hur en ung kvinnlig skådespelare bryts ner i en skola som leds av en maktmänniska som påminner om Jouko Turkka.

Det är fel att säga att de här böckerna inte skulle ha uppmärksammats för sina samhällskritiska drag redan på sin tid. Ändå har de setts som enskilda fall. De blev omtalade, men sedan följde en lång tystnad, ingen bred offentlig diskussion.

För några år sedan skrev jag i tidskriften Teatteri & Tanssi+ Sirkus att man borde ta sig en större funderare på begreppet flickskap inom teatern. I essän ”Grand Unified Theory of Female Pain” har Leslie Jamison, som skrivit om skärande som självskadebeteende, dryftat hur flickors erfarenheter blivit klichéer. En flicka som skär sig har blivit en kliché. Jamison säger att det faktum att vi förhåller oss till flickors smärta som till en kliché gör det så mycket lättare att förbigå den. Detsamma skulle man ha kunnat säga om Sonja i Onkel Vanja i Yana Rossis regi för Uppsala stadsteater (2015).  I föreställningen, som gästspelade på Tammerfors teatersommar var Sonja en flicka av i dag, en som inte vill bli martyr. I upplösningen väntade vi oss att hon skulle uppvisa en övermänsklig tro på människan, men hon bara skar sig.

Flickors erfarenheter har blivit klichéer. En flicka som skär sig är en kliché.

Nu anser jag att granskningen av flickskap bara i nya verk inte riktigt räcker. Kanske borde man också titta på det samtida mottagandet av tidigare skildringar. Hur skulle till exempel självskadescenerna i Kallios bok tas emot i dag, då frågan redan diskuterats mycket? När en flicka som skär sig kan ha en huvudroll kan hennes smärta inte ignoreras.

Senaste vecka var jag i Harstad i Norge på festivalen Nordic Arts där samernas rättigheter och kultur var i fokus. Samernas rättigheter genomlyste liksom självklart all diskussion under festivalen.  I Finland har frågan tagits upp i offentligheten skamligt sent, dock i klart högre grad nu än för låt oss säga tio år sedan.

Hur annorlunda skulle man förstå Pauliina Fedoroffs Amerika – kuvitelma vallasta (Amerika – föreställningen om makten), som handlar om förtrycket av samerna, i dag när det gått åtta år sedan uruppförandet? Den undersöker ett personligt förhållande till makten genom en samisk kvinnas utvecklingshistoria. I dag skulle den knappast läsas som en aktivisthistoria, utan åtminstone delvis som ett uttryck för ett ursprungsfolks kollektiva erfarenhet av maktstrukturer som förnekar deras identitet som är starkt knuten till mark och natur.

När ett verk försöker fokusera på marginaliserade fenomen handlar det också om en personlig erfarenhet av det samhälleliga. Som till exempel i Sanna Hietalas pjäs Saalistajat, 2017 (Jägarna). Den beskriver människor som hamnat på samhällets botten och som får den medelålders citymänniskans burn out att verka närmast som ett skämt. Hur ska man kunna förhindra kritiken att tala om andra människor som de andra, sådana som i jämförelse får våra liv att verka ganska lätta?

Hur vi definierar personer i kritiken har betydelse för hur man förhåller sig till människor i samhället.

Pjäsen påpekar att vi alla lever i samma värld, och den försöker vidga vår kompetens att möta andra. Kritikerns egen skamtröskel gör det kanske svårt att betrakta det bristfälliga utan att bli offer för en primitivreaktion, för lusten att marginalisera. Men det är bara en spontan reaktion och det är viktigt att kunna se längre. I en del recensioner av Saalistaja realiserar också kritikern förmågan att reflektera över sin egen känsla av skam rätt väl.

”När började man prata om alkisar, spurgun, på teatern? Vad hände med medkänslan? frågade dramatikern Tarja Helminen senaste höst när jag intervjuade henne på stadsteatern i Lahtis. Helminens pjäs Merkkipäivä (Bemärkelsedagen) handlar om Taisto Reiniluomas fars alkoholism. Frågan är viktig också ur kritikens synvinkel. Hur vi definierar personer i kritiken har betydelse för hur man förhåller sig till människor i samhället. Kritiken kan fungera som en effektiv broms om den nöjer sig med att bara sätta ord på konstupplevelsen och undandrar sig sitt samhälleliga uppdrag.

Kuokkavieraat (Snyltgästerna) E. L. Karhu som handlar om invandrarpolitiken och hade premiär på Ylioppilasteatteri för tio år sedan – innan sannfinländarnas intåg och innan orättvist behandlade asylsökande hamnade på löpsedlarna. Kuokkavieraat skulle mycket väl ha kunnat generera en debatt om den tilltagande invandringsfientligheten men då hade man ännu inte till fullo medvetandegjort den.  Hur hade det varit om pjäsen hade kategoriserats som något mer än uttryck för en aktivists personliga erfarenhet?

De som tar beslut om texters volym och vikt gör sig ändå oftare skyldiga till marginalisering än kritikerna.  De borde fundera över sitt eget ansvar.  Konsten är föregripande. Borde kritiken föregripa ännu kraftfullare?  Skulle kritiken kraftfullare kunna spränga villfarelsen att konstverket och konstnärens och kritikerns erfarenhet bara är av individuell karaktär?

Maria Säkö
Skribenten är Finlands kritikerförbunds ordförande

Foto: Riikka Laczak