Webbplats för litteraturkritik
photo

Prosadikter som älskar att leva

Robin Valtiala, 12.1.2018
Kurt Högnäs: Öknen var ett annat 72 s s., Schildts & Söderströms 2017

Kurt Högnäs (f. 1931) nya bok Öknen var ett annat hav är en fenomenal samling prosadikter till. Som alltid hos diktaren är tonfallet reflekterande, bakgrunden utgör naturen, och den känns trygg, vare sig den består av österbottniska vikar eller av regnskog.

Som alltid hos diktaren är tonfallet reflekterande, bakgrunden utgör naturen, och den känns trygg

Tryggheten beror på att vi hela tiden rör oss inom jagets ström av minnen och föreställningar; en skildring som den följande kan lika bra bottna i en resa som i läsningen av en pojkbok eller ett seriealbum:

[…]En gudabild har slagit ner bland trädstammarna, människolik ännu från platsen där jag står, men stundtals strömmar drag av fågel in och tar gestalten i besittning. Under skarpare vinkling skjuter näbben fram och tar kommandot: ur gudens manskropp, med ens till hälften skymd, stiger ett galande i falsett som har närmat sig ett läge mellan ara och kalkon. I stundens ljusflöde över djungeln bryter en stad av tempel fram ur grönskan, eskalerande i terrasslik profil tronar de som palats under skyn. Genom filtret av lövverk, som från alla håll tränger på, närmar sig samtidigt sorlet från ett vattenfall längre in, en beslöjad badplats ligger beredd i halvdunklet nedanför.[…]

Aror finns det visst också i paradiset dit den trötta sjuka luffaren till sist kommer i Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Liksom den till synes motstridiga titeln antyder, befinner vi oss i Högnäs bok mitt i ett liv fullt sensuella och glada hemligheter, samtidigt som vi kan se genom en öppning där det tar slut.

Som den till synes motstridiga titeln antyder, befinner vi oss mitt i ett liv fullt sensuella och glada hemligheter, samtidigt som vi kan se genom en öppning där det tar slut.

Någon rädsla hos den som talar i dikterna skönjer jag inte, bara emellanåt sorg. Inte så mycket över att det enskilda livet tar slut för det är ändå naturligt, utan över hur människan mördar naturen. Det här antyder Högnäs så finurligt att han inte ens blir salvelsefull. I sista raden i en dikt uttrycker ordet ”nästan” hela den här kritiken: ”Med fåglarna ovanför i stegrade varp mot det sanslöst och nästan oförstörbart blå.”

Evigheten – här och nu

Till och med evigheten är något som är här och nu, det är det som är meningen med den. På ett annat ställe i boken finns telefontrådar som framför sig har ”en oändlighet som sträcker sig till världens ände”.

Livet är hela tiden något att ha, säger dikterna outtalat från början till slut. Det kan vara underbart att se en kvinna i grön dräkt som nästan flyger, och minnas det. Känslan är starkt erotisk och som Högnäs brukar uttrycka det nästan evig. Emellanåt är det svårt att ta döden på allvar, när man läser en diktare som får stenarna att leva som om de vore djur eller människor: ”Andra går i rostbrunt, de är fräna i tonen och andas närgånget som levrat blod. Mitt under greppet har de sjunkit in i sina kiseldjup. Där innerst i kristallspiltorna.”

Man ska helst läsa långsamt och flera gånger, leta reda på bibetydelserna för de kommer inte på bricka

För att njuta av Högnäs dikter måste man älska ord och ha tålamod med dem. Man ska helst läsa långsamt och flera gånger, leta reda på bibetydelserna för de kommer inte på bricka. Det smyger sig i vardagligheten in en dimension av surrealism och (i bästa mening) nonsens som hela tiden hör organiskt ihop med den. Som i en dikt om en röd fågel som man säkert kunde tolka nästan hur som helst:

[…]Den är alltigenom röd och kunde ha hängt som frestande blickfång bland trädkronorna.[…]På plattan i betong, bara några centimeter bort från det lilla nystanet i rött, håller vi andan. Alltför nära inpå är vi beredda att när som helst vika undan, våra stora kroppar klarar nätt och jämnt språnget i format.  

Ordet – det oväntade

En annan bild som får mig känna, just det den beskriver: ”Långt borta letar sig en skogsduvas beslöjade lockrop fram genom dunkla gransnår, det har en säregen heshet som kommer stråna på min rygg att vaja.”

Högnäs är en mästare på det oväntade ordet. Jag syftar i det här exemplet på ”plån”:

Vindar kan röra sig i flock genom rum. Under luftstrid mellan lungorna i vimlet. Alltsomoftast snuddar de vid någons hud, det kan förskjuta blickar på den lilla spelplan som föreställer rum. Man blir varse världarna då, myllret av främlingskap som trängs på den knappa ytan. Där de aggressivt pressar sig plån mot plån.

Och de många bestämningarna till ”blå” …

Någon sorts varelser som är på en gång vindar, människor och tändsticksaskar? Jag älskar också näckrosornas ”långa vinnande simtag”. Och de många bestämningarna till ”blå”, blommor är ”ohöljt blå”, sandaler lyser ”leklystet blå i sanden”, etc.

Emellanåt stöter man på uttryck av den typ som nästan är en sorts poeternas lingua franca, som ordet ”väntrum” (i existentiell bemärkelse). Liksom bland annat det numera lyckligtvis bortglömda ”bortvänd”, signalerar det att man identifierar sig med den centrallyriska traditionen och är en av de andra inom den. Förstår deras känslighet och delar den.

Högnäs använder även slitna uttryck i sammanhang där de känns fräscha.

Det är inget fel på förhållningssättet i sig, det finns säkert ingen diktare hos vilken man inte hittar exempel på det här, och i vilket fall som helst använder Högnäs även slitna uttryck i sammanhang där de känns fräscha.

Högnäs prosadikter är hela tiden sympatiska och aldrig krystade. Man förnimmer att han är en författare som skriver för att han vill skriva, inte för att han känner att han behöver få färdig en bok. De här prosadikterna funderar inte på om de är lönsamma, de är ute i livet och leker för att de vill leka.

Teksti ruotsiksi

Arkiv