Webbplats för litteraturkritik
photo

Dramat inombords – och katastrofens makroplan

Barbro Enckell-Grimm, 1.12.2017
Mare Kandre: Pesthuset och andra pjäser 247 s., ellerströms 2017

ellerströms nyutgivna bok Pesthuset och andra pjäser innehåller fem enaktare i bokform, icke tidigare utgivna skådespel, skrivna av Mare Kandre (1962-2005).  Kandre gav under sitt korta liv ut romaner, noveller, prosalyrik och seriemagasin. Hon var också punksångerska när hon var ung.

Pesthuset är den längsta av pjäserna i boken, Tre veckor på jorden har störst persongalleri. Utgåvan är försedd med en kort inledande redaktionell kommentar och ett efterord av Charlott Neuhauser.

Neuhauser har en intressant läsanvisning i sitt efterord, att dramat hos Kandre i första hand utspelar sig inom karaktärerna, inte mellan dem. Ett gemensamt drag hos alla personer är att vi får veta väldigt lite om ”hurdana de är”. Så har de också namn som A och B, 1 och 2, Man 1, Äldre kvinna 2 etc. De handlar som schackpjäser utan inbördes kontakt, i en del fall som i ett klassiskt drama, som i en mardröm. Eller som hos Samuel Beckett.

Pjäsmanuskript har alltid karaktären av skiss. Det är de ju också, inte färdiga teateruppsättningar, som alltid är något annat, och något mer

Pjäsmanuskript har alltid karaktären av skiss. Det är de ju också, inte färdiga teateruppsättningar – som alltid är något annat, och något mer än bara texten. Kandres pjäser är, åtminstone när det gäller Fyra röster, Vilse och Tre veckor på jorden ännu lite mer skissartade än vanligt. Vilse är den enda av pjäserna som satts upp på en teater (på Kronobergsteatern år 1986).

Av den redaktionella kommentaren i början av boken framgår att det är oklart om Tre veckor på jorden ska betraktas som ett avslutat arbete, eller om det blivit på hälft. Handlingen baserar sig på en händelse från andra världskriget, skildrad av journalisten Hanna Krall, om hur en mamma av omgivningen tvingas tysta sitt skrikande barn för att det inte ska avslöja gömstället sällskapet befinner sig på.

Seriebesläktat drama

Poeten och kritikern för tankarna till seriemagasin, på grund av sunkigheten, det kortfattade sättet att formulera sig – repliker kan ju lätt jämföras med pratbubblor – men också för galghumorn och självironin, det distanserade sättet att förhålla sig. Poeten och kritikern ingick i Tidskriften 90-tal år 1991. Det här är det mest publiktillvända dramat i boken. Så här låter Poetens besvikna replik efter en kortare högläsningsstund:

”… ja, jag hade faktiskt i min totala enfald trott att du trots allt, ditt yrkesval till trots, skulle känna någon sorts… förundran inför livets alla mirakel såsom de beskrivs i det stycke jag just haft godheten att läsa upp för dig, men, nehej… tydligen inte… jag misstog mig än en gång…”

Särskilt om man bekantat sig med Kandres biografi, människo- och livssyn stockar sig skrattet. I likhet med sin gestalt Poeten, var hon ovanligt omutlig.

Rollgestalterna är inflätade i varandra

Tidsmässigt placerar sig Kandre mellan Lars Norén (f. 1944) och Sara Stridsberg (f. 1972). Hennes dramer känner också på andra sätt släktskap med de här två dramatikerkollegerna. Grundstämningen, det grå, tröstlösa och ångestfulla tonfallet kombineras med dysfunktionella familjeförhållanden på ett sätt som involverar läsaren antingen man vill det eller inte. Rollgestalterna är inflätade i varandra.

I Vilse, Poeten och kritikern samt Pesthuset representeras persongalleriet bara av två röster vilket gör dialogen polariserad.

Syskon, miljökatastrofer

I Fyra röster utspelas handlingen i familjen Brontës hem där systrarna väntar på sin bror som är ute och rumlar. I Tre veckor på jorden är det en stundande miljökatastrof som hotar. Hot tar sällan fram våra bästa sidor. I en del fall är rummet slutet, i andra är det de insnärjda relationerna som inte gör att personerna förmår ta in syre utifrån. Personerna kan i en del fall läsa varandras tankar, deras öden har stora likheter, men de saknar sammanhållning, empati och lojalitet. Liksom i Kandres romaner är personerna ofta barn, unga och växande. Kandre har beskrivits som gotisk i sitt sätt att skildra unga flickors vuxenblivande. Växandet sker ofta åt så att säga fel håll.

Pesthuset utgår i likhet med Fyra röster från syskonrelationen. Och här är det ännu värre. Här, likom i de andra pjäserna, gestaltas hemskheterna inte på scen. Dramat ligger redan bakom oss, det är för sent. I det avseendet är Fyra röster varmare. Personerna handlar destruktivt och de är sorgsna, men det finns ännu tid, och en framtid.

Syskonskapet kan ses som urbilden för alla relationer. Hos Kandre är urbilden som inverterad kärlek

Titelpjäsen är den längsta och den mest färdiga av skådespelen i boken. Vi har ett slutet rum, två personer som ska tillbringa en utmätt tid, tjugo dagar, där. Det finns en tragedi, brott som redan skett. Här finns en sjukdom. Men ingen dom. Läsaren eller publiken får vänta på den. Och den väntan är näst intill outhärdlig. Person B är förövaren och A den ofrivilliga lyssnaren, ett vittne i efterhand men som det i slutet avslöjas, också skyldig.

Syskonskapet kan ses som urbilden för alla relationer (hos både Kandre och i verkligheten). Hos Kandre är urbilden som inverterad kärlek. Det är inte avund, svartsjuka eller hat, snarare en önskan att verkligen göra sig av med den andra. I fonden finns, liksom i flera av de andra pjäserna i boken, också en dystopisk samhällsnivå, en stundande, väntad miljökatastrof.

Kandre är obeveklig på samma sätt som Norén. Hon har inte samma lätta men innerliga, försonande handlag som Stridsberg. Kandre är grymmare och hennes språk är också råare. Hon tar barnets ångest på allvar, på både ett existentiellt och ett personligt plan. Hon arbetar så att säga genomgående i tvärsnitt, men skildrar dem som lever i marginalen – och där är ju barn alltid a priori. Det här syns i pjäserna. I marginalen kan man ta sig friheter som inte låter sig göras i centrum. Samtidigt är personerna, antingen det är frivilligt eller ofrivilligt, utanför och det finns något ofullbordat. Det här är pjäsernas styrka och svaghet.

Olycka, brott och sjukdom som arvedel

Kandre har kultstatus, lite på samma sätt som till exempel Stig Dagerman. Det har med hennes förtidiga död att göra. Men ställningen har också litterär grund och är motiverad.
Med tanke på hur slutet såg ut för Kandres del kan man se det oavslutade, skissen och möjligheterna som låg framför henne som en tillgång och eftersträvansvärda tillstånd. I dag kan man placera Kandre i en tradition, man kan se hur hon placerar sig i kedjan av författare som skildrar olycka, brott och sjukdom. Hon förvaltade ett litterärt arv men hon förde det också framåt. Inte minst för att hon i det hon skriver tillämpar frågeställningar som tidigare främst beskrivits av män och gällt manliga litterära gestalter.

När vi ser hur vi hamnar hos författare som Stridsberg och Fagerholm förstår vi Kandres betydelse. Det är flickan som står i fokus

Hur ser det här ut för kvinnor, döttrar, systrar och mammor? När vi ser hur vi hamnar hos författare som Stridsberg och Monika Fagerholm förstår vi Kandres betydelse. Det är flickan som står i fokus. Hon är inte bara ett barn eller en vuxen kvinna, utan befinner sig ständigt på en glidande skala där läsaren kan se henne längs med hela registret. De två flickorna i Vilse är de som tydligast berättar om flickperspektivet som något hemskt, belastat med tvång och hemlöshet. Den ena flickan är den andras värsta fiende, här skildras flickornas förhållande som en listig kamp. De är instängda i sin inbördes relation, prisgivna ute i naturen. Upplösningen är ändå på något sätt trösterik.

Kandres dramer är mättade av spänning, ångest och skönhet.

 

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv