Webbplats för litteraturkritik
photo

Angelägnare än någonsin: Mirjam Tuominen

Hanna Ylöstalo, 29.9.2017
Mirjam Tuominen: Besk brygd 114 s., Eskaton 2016

Besk brygd (1947) är Mirjam Tuominens essäbok om människans ondska som utkommit i nyutgåva på förlaget Eskaton, 2016. Världens ondska tar sig i uttryck genom självmördaren och genom bödeln och offret som balanserar mot varann. Tuominen skriver från en plats där hon skjuter upp dödsdomen. Hon befinner sig under en tryckande, hård hand, men prosan rymmer ändå både lekfullhet och humor.

Besk brygd skrivs i efterskalven av andra världskriget i Europa. Tuominen är på den tiden en omtyckt finlandssvensk novellist, som skrivit om mentala landskap, krig, dödslängtan och kvinnorollen i flera skarpa, mörkt humoristiska novellsamlingar. I Besk brygd bryter Tuominen sig loss ur den fiktiva prosan och belyser ett uttalat jag. Efteråt kommer Tuominen att skriva poesi som med åren blir allt mera experimentell och söndrad. Det ser ut som hennes svar på frågan om hur en ska kunna skriva efter Förintelsen, och i vidare mening: hur en människa alls ska kunna acceptera livet trots all ondska.

Det entydigas skönhet

Tuominens Besk brygd är en förhandling med det mörkaste: att döden lockar så. Ett av essäbokens första exempel handlar om att en kvinna omkommer i en trafikolycka och ligger på gatan i Helsingfors. Det samlas folk runt henne i en andäktig tystnad inför döden. Både barn och äldre fylls av samma rofylldhet och insikt: att döden är så vacker.

Dödslängtan till trots väljer Tuominen livet: ”Ja, döden är egentligen skön. Det entydiga är skönt. Men just därför måste man älska livet mer. Livet ensamt tillåter dialogen, livet ensamt ger en tillfälle att spekulera över dödens väsen.”

I döden är allting stilla och i balans, men då finns ingen plats för funderingar och förändring.

Tuominens språk är oumbärligt, hon skriver essän med en böljande, impulsiv kraft

Vad har jag gett mig in på som ställer mig inför att recensera Besk brygd? Verket är ett sådant som inte vill recenseras – det ges ut i nyutgåva sjuttio år efter sin publicering vilket skvallrar om innehållets livslängd och kvalitet. Tuominens språk är oumbärligt, hon skriver essän med en böljande, impulsiv kraft som tillåter henne att pausa där det krävs och med lätt hand driva över från ett nattsvart mörker till ironi. Hon pendlar känslomässigt och stilistiskt: från poetiska bilder av frihetens hav till ett rasande allvar som övergår i skratt.

Tuominen går till angrepp på läsaren: ”Du människa, som i denna stund med en axelryckning slår igen min bok och lägger undan den för att återgå till din dagstidning – gör det inte, just för dig, just till dig talar jag – just dig gäller detta.”

Och hon nöjer sig inte med att peka ut läsaren och få hen att vrida på dig i stolen. Tuominen vill diskutera barnamord och självmord, och sedan vill hon kalla läsaren för bödel och få hen att skratta:

”Ja, kunde jag få dina mungipor att skälva av oemotståndligt skratt – detta skratt, som plötsligt kväller fram beskt, mörkt och starkt, hur mycket hade jag inte då lyckats förändra dig.”

En bödel har inget sinne för humor, i döden finns inte längre någonting att skratta åt

En bödel har nämligen inget sinne för humor, i döden finns inte längre någonting att skratta åt. Tuominen försöker via förlöjligandet värja sig mot sin inre bödel, genom att skriva att självmordet egentligen är helt oemotståndligt löjligt:

”Denna beskäftighet, denna beslutsamhet, dessa förberedelser för en så liten saks skull. Är det inte att göra sig onödigt viktig?”

Spädbarnets och djurets otrygghet

Tuominens skriver om varför spädbarn skriker när de föds och under sina första år. Varför gråter de trots att vi gör allt som står i vår makt för att ta hand om dem? Enligt Tuominen gråter spädbarnet inte för att det fryser eller är hungrigt, utan på grund av ett grundläggande illabefinnande:

”Det gråter mycket de första månaderna, en oemotståndlig livssorg behärskar det, det gråter av vantrivsel över att befinna sig i denna främmande, hårda, kalla värld, där allt är så svårt, så invecklat.”

Tuominen vill ta alla barn i hela världen och vagga dem i trygga krubbor som är inlindade i alla generationers värme och glädje, men det är inte möjligt. Istället kommer varje barn att bli besviket: för den får ingen tröst av den andra människan. Tuominen skriver att vi i oss själva måste hitta den trösten vi behöver, kanske genom att sätta tummen i munnen som ett barn.

Varför gråter de trots att vi gör allt som står i vår makt för att ta hand om dem?

Olyckliga spädbarn har allting med oss att göra:

”Spädbarnsdisharmonien föder aggressivitet i den vuxna människan, och aggressivitet – antingen den riktar sig inåt eller utåt – föder olycka, alltså ondska, den ena människans aggressivitet föder den andras och många människors aggressivitet i förening och i växelspel föder krig, kriget föder bödlar och offer överallt, var man ser och var man andas, och offer och bödlar föder nya krig.”

Tuominen har även ett uppfriskande perspektiv på djur och djurens rättigheter, något som går i ton med samtidens veganism och kamp för djurens väl. Med djuret liksom med spädbarnet kan och bör människan vara naturlig, och de tvingar människan att möta dem med den självklara glädje som finns i världen, att glömma svårmodet och mörkret för en stund. Besk brygd kritiserar umgänget mellan vuxna människor och sociala tillställningar, en kritik som kunde synas oftare i samhället och accepteras i större bredd. Jämfört med 1947 när verket skrevs är läget säkert betydligt värre idag, då allt tycks kretsa kring social samvaro och dess filter och stela masker.

Blickar utåt, blickar inåt

Ingen människa är alltigenom ond. Även den ondaste blonda soldat som förmår kasta ner en judisk pojke i en avloppsbrunn går på kvällen hem till sin egen son och är en älskande far: ”Han är bödel, därför att han måste vara bödel – han är lika magiskt fastklistrad vid sin roll som någonsin offret. Och är offret hans rätta offer är han lika trollbunden vid sitt offer som offret är trollbundet vid sin bödel.”

Tuominen blickar inåt, texten är blottande och öppen, lik ett öppet sår. Genom denna inåtvända rörelse blickar Tuominen likväl utåt: ”Denna bok, skriven av mig, handlar om mig och jag tror jag också skall tillägna den mig själv. Ändå – och kanske just därför – känner jag det som om jag i den vädjade till alla världens människor.”

Texten är blottande och öppen, lik ett öppet sår

Som avslutning på sin essä skriver hon lättsamt att essän egentligen bara tycks handla om hennes egen glädje över att ha ett barn och för att bearbeta hur illa hon behandlat en katt.

Besk brygd är en behållare för Tuominens livssyn, det hon tror och inte tror, med en stark utgångspunkt i hennes eget väsen. Det är inte konstigt att vi talar om Besk brygd fortfarande efter sjuttio år, eftersom den utgår från det allra mest grundläggande i livet. Ska vi leva eller ska vi dö, är livet värt att leva?

Tuominens författarskap får ett uppsving på svenskt håll i och med förlaget Eskatons återutgivning av Besk brygd och Stadier: essäer och översikter. Eskaton planerar att utge hela Tuominens sena produktion, inklusive de sista diktsamlingarna Jesus Kristus Lyra och Ave Maria som tidigare inte tryckts.

Avväpna bödeln med godhet – och med skrattet

I essäns andra del presenterar Tuominen Edith Södergran, Franz Kafka och Hjalmar Bergman som hon beskriver som mästare i tankens, känslans och konstens värld. Hon menar att de pekat på bödel-offer-tematiken på ett effektivare sätt än hon själv. Den här delen av boken är särskilt intressant för en läsare som själv är bekant med författarskapen.

Tuominen klarar inte riktigt av att tala om Södergrans författarskap eftersom hon bländas så starkt, och betydligt starkare är därför samtalen om Kafkas och Bergmans offer och bödlar. Enligt Tuominen är Kafka den typiska offervarelsen. Den bödel som finns hos Kafka är den inre bödeln, som bestraffar jaget och inte utåt visar en enda gnutta aggressivitet. Hon visar hur offer också i vissa fall kan bli bödlar och bödlar kan bli deras offer, genom att offret blir så förtjust i sitt offerskap att de söker sig till bödeln och skapar sin bödel själv.

Medan Kafka är expert på offret, är Hjalmar Bergman expert på att skildra bödlar

Medan Kafka är expert på offret, är Bergman expert på att skildra bödlar. Tuominen finner hos Bergman två strategier för att värja sig för bödeln: för det första skrattet och för det andra godheten. Skrattet kan uppehålla bödeln medan godheten kan överrumpla honom. Tuominen menar att ondskan borde motverkas från allra första början, innan den hunnit slå rot, genom att bemöta grymheter med omsorg och kärlek.

Som avslutning på Eskatons utgåva av Besk brygd finns ett efterord av Tuominens dotter Tuva Korsström, som kretsar kring biografi och bjuder på några spännande dagbokscitat. Besk brygd är en kompakt och oförglömlig bok.

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv