Webbplats för litteraturkritik
photo

Familjen mot undergången - en match som spelas i det tysta

Åsa Stenvall-Albjerg, 4.8.2017
Philip Teir: Så här upphör världen 278 s., Schildts & Söderströms 2017

Sommar och böcker hör ihop. Men vilka väljer vi att läsa just den här årstiden? Tar vi fram gamla klassiker som dammat igen i bokhyllan? Äntligen ska Proust och Tolstoj får en chans! Eller ligger vi i den berömda hängmattan och gosar oss med spännande krimi, kanske en bedagad Agatha Christie eller förlustar oss med chick lit? Eller är Tove Janssons Sommarboken ett måste?

För min del handlar sommarläsningen långt om ett ganska planlöst botaniserande men också om att fullfölja några av alla de boktips jag fått under vintern och inte hunnit med. En sommar för några år sedan betade jag av Knausgårds fem första i ett enda långt rus, för att en vårvinter senare när jag hade turen att ligga i influensa ha hans sexa som sällskap i sängen. En både fysiskt och mentalt tung upplevelse men värd varje sida.

Sommarens läsupplevelser handlar om familjer! Om tigande och tabun, om utbrytningsförsök och begär, balans som rubbas, om relationen mellan föräldrar och barn

Tre till omfånget mycket mindre romaner hör till den här sommarens läsupplevelser. Och det slår mig att de alla handlar om familjer – än en gång! Om tigande och tabun, om utbrytningsförsök och begär, balans som rubbas, om relationen mellan föräldrar och barn. Och framför allt om behovet av kärlek och närhet. Och den där sorgsna ensamheten mitt i familjelivet.

Dessutom utspelar sig böckerna till stor del i ett vår- eller sommarlandskap, något som bidrar till att förstärka läsupplevelsen: det ljusa och somriga blir liksom dubblerat. Inte bara som idyll utan lika mycket som en miljö med hotfulla och mörka sprickor. I Graham Swifts lysande pärla till roman, Mödrarnas söndag, är inramningen engelsk aristokratisk landsbygd anno 1924, i Alex Schulmans bok om sin mor, Glöm mig barndomstorpet i Värmland, och i Philip Teirs nya roman Så här upphör världen tillbringar familjen en lång sommar i ett hus vid Mjölkviken utanför Jakobstad. Och här är det rykande aktuell samtid vi bevittnar.

Myten om familjesommaren

Dit, till Julias morföräldrars gamla sommarställe, beger sig alltså Erik och Julia tillsammans med barnen Anton, tio och Alice, snart 13. De kör upp en dag efter jobbet i mitten av juni för att tillbringa tio veckor tillsammans. Lägenheten i Tölö lämnas åt sitt öde och framför dem väntar en tillvaro som ingen av dem riktigt vet vad kommer att föra med sig. Annat än att det är bra för barn att komma bort från skärmen. Och att leva nära naturen. Och för it-pappan att fiska, bada och umgås med sina ungar. Och för författarmamman att påbörja sin nästa bok. Vacker familj. Vackra ideal, med andra ord.

I Pia Ingströms bok Känslor äger rum. Liv i hem, stuga och villa framgår med all önskvärd tydlighet att det finlandssvenska sommarboendet inte alltid är någon dans på rosor. Ändå är stugan, landet, skären, villan något mytomspunnet, närmast heligt i vår kultur. Där kan man vara ”den människa man önskar vara fast vintern och vardagen hindrar en under största delen av året”. Intill illamående idylliseras detta liv i text och bild i reklamen, för att inte tala om sociala medier. Mitt Facebookflöde svämmar den här årstiden över av allsköns underbarheter från folks sommarland.

Det går inte att tänka bort Tove Jansson när man läser Philip Teirs roman

Att sommarställen är utmärkta miljöer för litterär gestaltning av både familjekonflikter och helveten har vi många exempel på i den nordiska och inte minst finlandssvenska litteraturen. Det trånga rummet med naturen som inramning, det lilla livet där sprickor blottläggs och spänningar utlöses är en upplagd plats för att borra sig in i relationer och människosinnen. Om det är något som systematiskt punkteras i Philip Teirs sommarstugeberättelse så är det myten om den idylliska och bekymmerslösa familjesommaren.

Trygghet och katastrof. Familjegemenskap och individualism, borgerlig livsstil som ställs mot bohemisk. Kärnfamilj och de andra i utkanten som visar på ett annat sätt att leva. Naturen som tillflykt. Rörelsen inåt mot gruppen och bort från den, helande och splittring. Det går inte att tänka bort Tove Jansson medan jag läser Philip Teirs roman. Mumindalen finns som en klangbotten där bakom, i flera avseenden. Frestelser och faror rubbar ordningen, världen är i gungning. Redan i Tove Janssons bokdebut Småtrollen och den stora översvämningen (1945) skedde en stor och dramatisk översvämning och vardagen kunde te sig skrämmande.

Klimatångest och kriser, ingen kommer undan

Hos Philip Teir får det dystopiska samtidsaktualitet i form av klimatångest och en samhälls- och ekonomisk kris som nu också drabbar medelklassen. Ett slags tidens mentala obehag sipprar in i relationerna. Grundtryggheten är skör, bräcklig. Kanske bräckligare än hos Tove Jansson, där trygghet och öppenhet trots allt kunde samsas under samma tak, inte minst genom Muminmammans allomfattande generositet och vidsynthet som familjens stöttepelare. Julia, en modern kvinna, har inte den kapaciteten eller viljan, hon vill något annat. Längtar ut och bort, ”tycker om äventyr”, tänker sonen. Och lever samtidigt i en tid som inte längre tror på frihetsrevolt och alternativa livsstilar.

 ”Jag tänker bara ibland att det är dumt att det inte finns andra modeller för att vara vuxen och leva tillsammans än den här enda kärnfamiljsmodellen”, resonerar Julia medan hon och maken Erik sitter på bastulaven och badar bort krapulan efter midsommarfesten tillsammans med en grupp personer i grannskapet. Till grannvillan har flyttat den karismatiske Chris som är ledare för Aniara-rörelsen, hans sambo Marika som är Julias barndomsvän och runt dem ett antal udda personer som bejakar en dionysisk livsstil och totalt dystopisk syn på framtiden. Temat mänsklighetens undergång får ideologisk och ställvis alltför övertydlig skärpa via sektledaren Chris och bidrar till att förstärka och påskynda den söndervittring som pågår i Eriks och Julias familj.

Unkna och förträngda upplevelser från gångna tiders sommarliv dras fram i ljuset, vänsterprassel och supande

Andra personer runt familjen ger också djup och dimensioner till familjetemat: Eriks ”misslyckade” och vilsna bror Anders som dyker upp och bor hos dem, den mystiska kvinnan Kati som bor ensam i sin villa och via honom kommer ur en långvarig depression och sorg. Julias föräldrar som hälsar på och med sin äktenskapshistoria kastar ljus över olika generationers sätt att handskas med känslor och kriser. Spänningar mellan den vuxna dottern och en dominerande mor.

Unkna och förträngda upplevelser från gångna tiders sommarliv dras fram i ljuset, vänsterprassel och supande. Julias och Marikas gemensamma barndoms somrar visar sig i ett nytt ljus. Självbilden är skev, allt beror på vem som ser. Och vad minns vi egentligen och hur ska en författare handskas med närstående och med sina minnen? är frågor som aktualiseras i boken. Likaså hur personliga livsval inverkar på status och klassposition. Eriks gamla kompanjon Martin som numera är mångmiljonär på dataspel blir typen för tidens nyliberalistiska framgångssaga medan Erik under de här sommarveckorna går ner sig efter att ha fått sparken som it-chef på det stora varuhuset. Av en kvinnlig chef vars ledarskap och förändringsraseri känslolöst går ut över personalen. Inte svårt att läsa in kopplingar till nyss timade saneringar i den finlandssvenska mediavärlden.

Skarp och sensitiv barnskildring

Philip Teir har som författare alltid haft fingret på tidens puls och skrivit fram tydliga tidstyper som samtidigt känns renodlade och allmängiltiga. En bidragande orsak till att hans böcker fått stor spridning också utomlands. Även i Så här upphör världen ryms väldigt många aktuella teman in, kanske för många på bekostnad av djupet i persongestaltningen. Jag avhåller mig här från att referera händelseförloppet som på det hela taget höll mig fången till slutet. De många perspektiv- och scenbytena bidrar till att splittra handlingen men ger också dynamik och framåtrörelse. Många scener har en visuell pregnans, boken skulle göra sig som film tänker jag.

Det är inte paret Julia och Erik och deras äktenskapskris som engagerar mig mest i den här boken. Inte heller de andra vuxna förutom Anders. Det är framför allt barnen, ungdomarna som är så levande och inkännande beskrivna! I huvudet på den tioårige Anton blir världen skarp och tydlig och samtidigt förunderlig och gåtfull; författaren tar honom på fullaste allvar som en hel människa med sina egna problem, projekt och funderingar. Öppningsscenen där vi träffar Anton och mamma Julia inne i bilen under ett åskväder är lysande fångad och går rakt in. Sonens behov av sin mor, tillgivenheten och kärleken och på samma gång den smärtsamma insikten om att hon är en egen person, inte bara hans mamma – där tänker jag igen på Mumintrollet och Muminmamman. Relationen mor-son, hur hudlöst och grymt beskriven också hos Alex Schulman! Det där att inte bli sedd, inte bekräftad. En symbios som måste ta slut.

Det svävande slutet lämnar mig ingen ro. Jag ser dem där på vägen på väg bort från sommarlandet, en luttrad familj …

Philip Teir visar att också en tioåring har kärleksbekymmer, att ingen ålder är förskonad. Och vackert och känsligt skildrar han dottern Alices trevande sexuella upplevelser och sommarförälskelse i Chris och Marikas son Leo. Sinnligheten, kroppskänslan, första fyllan, de snabba känslokasten, behovet att kommunicera med kompisarna, synas på instagram. För barnen är Mjölkviken inte någon odelad idyll, men en tid och plats för upptäckter och utveckling som försiggår utanför föräldrarnas räckvidd. I krisernas skugga sker medmänskliga möten som andas ljus och hopp ändå.

En huvudperson i romanen är ju också själva miljön, Mjölkviken. Med suggestiv kraft frammanas bilden av en ganska sunkig sommarstugemiljö. Ett unket, halvt förfallet brunt stockhus där inredningen på sjuttitalistiskt vis domineras av furu i väggar och möbler. Konstiga fula prylar, ljusbrun vävtapet i köket, kvav luft i övre våningen. Ett hus där ingen varit på länge. Och det luktar konstigt i huset, en rå stickande lukt som blir allt värre. Vatten i källaren som stiger. Huset ligger i skogskanten nära en bottenlös tjärn. Ett älgkadaver hittas i skogen fastnat mellan grenar. Ljudet av en tennisboll mitt i natten. Vem spelar? Eller bara det att inte ha nättäckning skapar en känsla av panik! Dylika markörer signalerar försåtligt hotande fara och obehag, otrygghet utan att bli övertydliga. Som läsare får jag här bli medskapande, känna undertext som laddar framställningen. I andra partier där de vuxna agerar och talar känner jag mig ställvis som mottagare av information och åsikter.

Romanen börjar inne i bilen och slutar i bilen. Bilen som en kokong mot det farliga utanför. Det svävande slutet lämnar mig inte i ro. Jag ser dem där på vägen på väg bort från sommarlandet, en luttrad familj. ”Det kanske hade sett dramatiskt ut, men de hade varit säkra i bilen hela tiden.”        

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv