Webbplats för litteraturkritik
photo

Radion, litteraturen och backhoppningen

Seppo Puttonen, 28.1.2018

 

Förhållandet mellan litteraturen och radion skulle kunna liknas vid den finländska backhoppningen. Först slirade man råddhågat utför, sedan hoppade man högt, och för ett ögonblick flög man stolt och fri från tyngdkraftens realiteter, tills man landade i gropen.  Utvecklingen liknar den finska backhoppningens historia.

Människans berättande, som började vi lägerelden, hittade – långt efter att man uppfunnit tryckkonsten – ett naturligt redskap och en samarbetspartner i radion. Relationen började stormigt, sedan blev den givande och till nytta för bägge parter, tills det småningom tunnades ut till bara en rännil i floden av radioröster.

Under den första tiden av Finlands självständighet lämnade författarna propagandaskrivandet bakom sig och sträckte sig efter nya tankar om framtiden. Författarna väckte lyssnarnas hopp om lyckligare tider.

När Rundradion började sin verksamhet kom författarna på kant med det nya mediet.

Litteraturen väckte debatt och intresse. I decenniets mitt fick även Finland en kanal för litterära texter – Rundradion. Men de första åren dominerades av motsättningar. När Rundradion började sin verksamhet den 9.9.1926 kom författarna på kant med det nya mediet. De upplevde att Rundradion bestal dem som konstnärer och hotade deras marknad. Man uppfattade inte genast radions styrka när det gällde att göra litteraturen allmänt känd.

Kai Häggman som skrev det finska författarförbundets första historik, konstaterar ofördelaktigheten i det första upphovsrättsavtalet med Rundradion som ingicks år 1930. I avtalet, som baserade sig på frivillighet, ingick att Rundradion inte behövde betala ersättning för framförande av redan publicerade texter, men för ännu inte tryckta måste man ingå särskilt avtal. Författaren fick då fem procent av det arvode som skådespelaren som läste upp det erhöll. Medlemmar i författarförbundet fick till exempel 1934 sammanlagt 314 mark i arvode från Rundradion. Den summan delades på 30 författare.

På 1930-talet började radion i alla fall bli ett viktigt medium. Antalet radiomottagare mångdubblades och i slutet av decenniet fanns det mer än 300 000.  Konflikten mellan författarförbundet och Rundradion ställdes på sin spets under julen 1934. Förbundet utlyste bojkott och Rundradion avlägsnade i sin tur alla texter av medlemmar i författar- och dramatikerförbundet. Förlikningen i mars följande år var starten för den ersättningsprincip som författarna och rundradion senare med jämna mellanrum justerat.

Efter krigen då Olavi Paavolainen blev chef för finska radioteatern inföll hörspelens guldåder.

Först började radion sända författarnas texter under beteckningen hörbilder. De sändes direkt på måndagarna då skådespelarna var lediga från teatern. Senare började man använda begreppet hörspel.

Efter krigen då Olavi Paavolainen blev chef för finska radioteatern inföll hörspelens guldåder. Den nya generationen växte upp med klassiska seriehörspel för hela familjen, vissa av dem sändes i decennier.

Tauno Luiro var backhoppningens stjärna på 1950-talet. I Oberstdorf 1951 hoppade han världsrekord på 139 m., ett rekord som höll ända till 1961. Framgången fortsatte på 1960-talet med Veikko Kankkonen.

De mest kända finska författarna som skrivit för radio är Paavo Haavikko, Jussi Kylätasku, Pekka Lounela, Veijo Meri, Outi Nyytäjä, Mauri Sariola, Eila Pennanen, Paavo Rintala, Juha Siltanen, Antti Tuuri, Hella Wuolijoki och Pirkko Jaakola.

Under decennier var radioteatern en viktig kanal för skrivandet. Hannu Raittila inledde sin författarkarriär som avlönad skribent på radioteatern. Juha Seppälä har skrivit mycket för radioteatern och för olika typer av radiodokumentärer. Också Paavo Haavikko skrev många manus för radio och TV.

Hörspelets guldålder  

Samarbetet mellan författare och radion hade sin höjdpunkt på 1980- och 1990-talet, och en av de definitiva topparna var den 22-delade hörspelsversionen av Mika Waltaris Sinuhe – egyptiern.  Under bägge decennierna stod Matti Nykänen och Janne Ahonen för den finska framgången i backhoppning.

Under Pekka Kyrös ledning på 1990-talet ville radioteatern uppdatera relationen mellan litteraturen och radion. Hannu Raittila skrev en ny sorts radionoveller. Där försökte han skriva fram ett nytt radiofoniskt uttryck.  Längst utvecklade Harri Huhtamäki detta – i samråd med författare – i sina internationellt prisbelönade radiofeatures, och detsamma gjorde regissören Timo Humaloja på radioteatern. Humaloja fick Finlands kritikerförbunds pris ”Kritikens sporrar” år 1979 för sin hörspelsserie Eurooppalainen Odysseia (Europeisk odyssé).

För många blev radion en väg till författarskapet. Kyrö ville följa den nya finska litteraturen på nära håll och hitta nya skribenter. Under 1990-talet hade hörspelen tre olika sändningsdagar, söndag, måndag och tisdag. Nu har hörspelet bara en sändningstid i veckan.             

Radioteaterns beställningar på inhemska originalhörspelsmanus har minskat med hälften under 2000-talet. År 2000 handlade det om ett trettiotal, i fjol var antalet 14. Radiodramats repertoar har minskat om man ser till helheten, men innehållsmässigt har den blivit mångsidigare.  Det sammantagna antalet producerade hörspel har stadigt blivit färre, och sändningstiderna har också minskat. Samtidigt har dramatiseringarnas, adaptionernas och andra icke-originalmanusbaserade hörspel blivit fler. Totalt sett har icke-textbaserade verk ökat i antal.

Ersättningarna till författarna har minskat märkbart under de tre senaste åren.

Författares texter har under årtionden varit stapelvaran i många program: dagens dikt, önskedikten, läsecirklar, hörspel, julberättelse och olika diskussionsprogram där författare är involverade.

Ersättningarna till författarna har minskat märkbart under de tre senaste åren. Enligt Sanasto (organisationen som bevakar upphovsrätten i litteratur) har utbetalningarna minskat med en fjärdedel sedan 2015. En orsak till nedgången är att Yle har använt mer copyrightfria texter i sina program. Så har man gjort till exempel i Päivän mietelause, där budgeten har tvingat fram en viss kvot upphovsrättsfria texter.

Uppläsning är en programtyp som lämpar sig väl för radio. Av budgetskäl har man använt många gamla copyrightfria texter.

I diskussionsprogram brukades uppläsning i inserter ännu ganska ofta på 1990-talet, men under de senaste åren har sådana begränsats till aktuell nyutkommen prosa och alldeles korta exempel som man inte behövt arvodera. I det stora hela kan man säga att Yle:s litteraturbudget på senare år har rasat. Detsamma drabbade backhoppningens ekonomi under år 2008, enligt Yle:s sportexpert Tommi Nikunen.*

Författarna i Platonovs grop

Liknar författarnas relation till Yle situationen för dem som gräver en grop i Andrej Platonovs berättelse Grundgropen? I botten på gropen gräver de grunden för en ny och ljusare framtid och försöker förädla nuet till glädje för det kommande, skrev Vladimir Jermakov om Grundgropen.

Att man hamnat på botten beror också på att politikerna upprepade gånger har utarmat Yle:s budget och krävt att bolaget ökar programinköpen utifrån. Men i tyngdpunkterna i sina programval har Yle inte kristallklart följt det uppdrag som stipuleras i lagen, enligt vilket bolaget ska producera, skapa, utveckla och bevara den finländska kulturen, konsten och den stimulerade förströelsen. Då pengarna minskat har Yle definierat nyheter, sport och aktuell regional service som kärnområden i programutbudet. Tvånget att köpa in program utifrån gynnar inte beställningar från författare utan riktar i stället in sig på att jaga framgångsrika format.

År                        Budget

2011                    151 394
2012                    190 149
2013                    173 728
2014                    210 408
2015                    219 452
2016                    185 470
2017                    149 170

 

Seppo Puttonen
Skribenten är bekant för alla som tagit del av finskspråkig radio och TV under de senaste fyrtio åren. Han har varit redaktör vid Yle 1980-1997, chef för kulturredaktionen 1990-1997, litteraturredaktör från 1997; ansvarig redaktör i det stående TV-inslaget Aamun kirja 2007-2017, där mer än 300 författare intervjuats; medverkat i återkommande litteraturprogram i Yle Ykkönen och i flera radio- och TV-samarbetsprojekt. Han stod bakom jubileumsårets (Finland 100) stora litteratursatsning Kirjojen Suomi, där drygt 200 författare och kulturpersoner uppträdde; han har haft juryuppdrag för Finlandia-priset, Eino-Leino-priset och har varit medlem av Jarkko Laine-priskommittén sedan 2010. Tillsammans med Jarmo Papinniemi gav han ut boken Sata kirjaa (2003).

_____________________

*Backhoppningsfinansieringens största inkomstkälla har varit de så kallade EBU-pengarna, det vill säga ett avtal framförhandlat med Europeiska Radio- och TV-unionen, vilket innebär ett TV-avtalsunderstöd som alla Skidförbundets underavdelningar kan dela på. Avtalet var i tiden bundet till dollarn, men något EBU-avtal av det slaget finns inte länge. Kursförändringarna 2004-2007 ledde till att backhoppningen förlorade 1,2 miljoner euro, i medeltal 300 000 euro/år. Vid den punkten började grenen glida mot en osäkrare tid, säger Nikunen.