Webbplats för litteraturkritik
photo

Man eller människa

Kaj Hedman, 17.8.2018
Rafael Donner: Människan är ett känsligt djur 178 s. s., Förlaget 2018

Rafael Donners självbiografiska essä är egentligen inte per definition en helt sammanhängande text som bör kallas en essä utan snarare en samling existentiella och individuella texter som har en röd tråd.

Rafael Donner är Jörn Donners yngsta barn, född 1990, alltså 28 år gammal. Det är nog oundvikligt att boken på många sätt är präglad av att författaren till den är son till en så färgstark, självmedveten och intelligent människa som Jörn Donner är. Den präglas också av att familjen är finlandssvensk och mycket förmögen. Att vara medlem av en rik familj ger en självklar frihet gentemot det mesta av omvärlden, men ställer också ganska stora krav på en. Man upplever helt klart ett slags ansvar inför att vara privilegierad, samtidigt som man också kan känna sig ytterst sårbar på grund av den avund och skepsis som kan riktas mot en.

Det är en sympatisk, varm människas röst som talar i boken

Rafael Donner är en humanist, uppfostrad till en ateism som han delvis ifrågasätter grunden för, det vill säga han formulerar saken så att var och en har rätt till sin egen emotionella upplevelse. Man ska inte avfärda människors andliga, själsliga, existentiella upplevelser med en rationalism som endast är grundad i – rationalism. Det är en sympatisk, varm människas röst som talar i boken. Mobbning och trångsynthet kännetecknade delvis uppväxten på den nyländska landsbygden. Sen Rafael flyttade in till stan tillsammans med föräldrarna så behövde han inte riskera att kallas bög för att han kanske föredrog en mildare parfym eller lät bli att uppföra sig som ”en man”.

Om skillnaderna mellan kulturkontexterna i Österbotten och södra Finland är stora så är det också så redan mellan Nyland och Helsingfors. Kanske inte så mycket nu som då Rafael växte upp men ändå.

 Människa eller man – man eller pojke?

”Den här boken handlar om att vara en människa, men jag skriver som en man”, säger RD i en central tes. Han för ett nästan hisnande intelligent resonemang kring mans- och kvinnorollerna, feminismen och machoismen och blixtbelyser knepiga och komplicerade sidor hos respektive män och kvinnor. Som lantis i Österbotten, nåja, som urban lantis kan man kanske säga, så känner man igen vissa universella saker i den här problematiken, andra inte. Men så har den här skribenten också bott en hel del år utanför Österbotten och till och med en tid utanför detta land. Kulturskillnader är alltid fascinerande men när det gäller en medlem av familjen Donner så syns och hörs naturligtvis klasskillnaderna starkt trots att det i det här fallet handlar om en familjemedlem som delar sin fars vänsterlutande, socialt engagerade och liberala livsåskådning.

Män är inte från Mars och kvinnor är inte från Venus

Rafaels utveckling från en något mesig ung kille till en stor, stark man som kan tänka själv, är spännande. Resan går via flera kontinenter och många olika slags upplevelser, ibland i sus och dus, ibland mera vardagligt. En del insikter kan förefalla självklara, andra betydligt mer djupsinniga. RD:s röda tråd handlar om människans extrema utsatthet och om varför just människan ska vara så privilegierad i förhållande till andra levande varelser.

Män är inte från Mars och kvinnor är inte från Venus, skriver RD och det har han minsann rätt i. Hans effektiva beskrivningar av svagheter och styrkor hos respektive män och kvinnor mynnar ut i en slags universell humanism där slutsatsen endast kan bli att vi alla är lika, och att den vita nationalism som sveper genom världen är lika mycket destruktiv som den varit tidigare i historien.

Såret – fängelset – kuken

RD intresserar sig för sin egen inre resa och där finns ett väldigt sår. Rafael hittades blodig och full ute på landsbygden och låstes in i en fyllecell i Esbo. Fyllecellerna måste väl finnas i någon form, men att hamna i en sådan bara för att man inte kan ta hand om sig själv är en väldigt nedvärderande och skamlig form att bli behandlad på i en rättsstat. Man berövas all sin värdighet. Rafael gråter, skriker och till och med hotar med pappans berömda namn – något han inte enligt sin egen utsago brukar göra – men ingenting hjälper. På morgonen när han ännu är upprörd hotar poliserna att låsa in honom på nytt om han inte håller käften. Han ger med sig och släpps ut i dagsljuset: smutsig, blodig och trasig och får lov att ta sig hem helt på egen hand. Att sådant ska förekomma och has om hand av polismakten är grymt och omänskligt. Men som man kan se av mycket av det RD också skriver om annars, så lever vi ju inte i något paradis ens i välfärdens Finland.

Plötsligt har vi män fått stå vid skampålen på ett sätt som aldrig tidigare någon kunnat ana

I Tokyo träffar Rafael på några amerikanska marinsoldater som bidrar till RD:s uppfattning om vad som sist och slutligen är helt avgörande i mannens maktutövning i vårt samhälle: dyrkan av den egna kuken. Detta på ett sätt naturliga men ändå motbjudande faktum vore värt att skriva och tala mycket mer om, och det sker förstås nu också i och med Meetoo-rörelsen. Plötsligt har vi män fått stå vid skampålen på ett sätt som aldrig tidigare någon kunnat ana. Men jämlikheten mellan könen framstår ändå fortfarande i många avseenden som en utopi.

Rafael upplever sig ha blivit grovt mobbad av sin storebror, men förhållandet till den välkände pappan är varmt trots att denne är mycket äldre än de flesta fäder väl är. Tanken på att pappa kanske skulle dö i lungcancer framkallar en ganska så stor ångest hos en unge mannen. Något som vi som förlorat våra fäder eller mödrar i unga år mycket bra kan identifiera oss med.

Rafael Donner skriver historia genom att hans essä, som han vill kalla den, är både starkt personlig och allmängiltig och genom att han inte drar sig för att ta itu med kontroversiella och nakna ämnen. Människan är ett känsligt djur borde nog höra till de böcker som alla engagerade människor som känner empati med sina bröder och systrar borde läsa.

 

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv