Webbplats för litteraturkritik
photo

Vision som emellanåt bär

Robin Valtiala, 9.12.2016
Ralf Andtbacka: Vallarna 107 s., Förlaget M 2016

För ca 15 år sedan brukade Claes Andersson skriva artiklar i Ny Tid om varför EU var så bra. Projektet var nämligen att jämföra med en fotbollsmatch där alla vinner.

Den här tiden av krystad entusiasm är nu förbi. När jag öppnar första sidan av Ralf Andtbackas nya diktsamling Vallarna, hittar jag vad som verkar vara 2010-talets omvända version av fotbollsmetaforen:

Nästan alla förlorar. Också de som vinner förlorar | egentligen. Det är som om vi var varandras barn. Vi sitter på huk i regnet och räknar: båtben, språngben, hälben. Höftbenskam, sittbensknölar.
Allt är fortfarande möjligt.

Raderna får mig att läsa vidare med en viss nyfikenhet. Detta trots att ”egentligen” får mig att minnas en bok av Theodor W. Adorno, Egentlighetsjargongen, vars poäng är att om ”egentligen” behövs för att få fram ett argument så har man inget argument, eller så fungerar inte uttalandet. Åt den här dikten ger ordet ett mjäkigt tonfall. Men, som det är speciellt i postmodern poesi av Andtbackas typ, kan tonfallet vara medvetet och implicera någon form av citat.

Raderna får mig att läsa vidare med en viss nyfikenhet

Samlingen har tre delar. Den första, kallad ”Oskärpan” består av (prosa)dikter på några rader som den ovan citerade. Här finns, tillsammans med några av de avlutande dikterna i boken, mina favoriter. Just de dikter där det viktigaste finns mellan raderna:

Det svartnar för ögonen när man hör svaret. Nästan allt blir överflödigt. Hela samtalet slirar | vilka ord vi än väljer. Igår var sista ljumma kvällen. Vi satt ute till efter midnatt.
Över oss hökmånen minst dubbelt så stor.

”Svaret” har något att göra med åldrandet och döden, ett tema som blir mer centralt ju mer man närmar sig slutet av boken, och som Andtbacka på ett skickligt sätt visar fram just så tydligt att det blir oroande, men inte så tydligt att det slutar vara mångtydigt.

Den mellersta delen, ”Ressentimentet”, består av en 18 sidor lång dikt där substantiv finns radade i grupper om tre. Sista raden består bara av ordet ”Vallarna” (vilket alltså också är bokens titel).

Dikter som låter skenskarvarna höras

Att läsa räckorna är som att åka äldre tiders tåg där man hör skenorna hamra. De innehåller system av inre rim, ord och delar av ord avlöser andra som ljudmässigt låter nästan lika men som får betydelsen att stegvis förskjutas: ”Stropparna. Eventet. Vätet. / Vetet. Flytkuddarna. Makulaturen.”

Orden kommer ur alla tänkbara stilregister och för tankarna till olika platser och åldrar, t.ex. till högstadiet: ”Rösten Trösten. Jättebrösten”. Särskilt mycket får jag ändå inte ut av sidorna. De enskilda orden förblir framför allt enskilda ord, de stretar i sin isolation emot försöken att skapa det djup som kan finnas mellan rader.

Orden kommer ur alla tänkbara stilregister och för tankarna till olika platser och åldrar, t.ex. till högstadiet

Mellanavdelningen lyckas kanske inte för att den är skriven som en sorts estradpoesi, som vore beroende av en tolkande röst för att leva. För att den semantiskt mynnar ut i så lite, för att räckorna inte heller går så långt i meningslöshet att de blir nonsens. Tekniken att bara rada substantiv var revolutionerande på 1960-talet när norrmannen Jan Erik Vold kunde chockera genom sin nonsensdikt ”kulturuke” (kulturvecka), där ordet förvandlades till bland annat ”ulturkuke”. Men idag behövs något utöver det här dekonstruerandet för att skapa intressant dikt.

Den tredje avdelningen som heter ”Vallarna” består av dikter som oftast är uppbyggda av strofer i par. När de är som personligast och mångtydigast kan de se ut som den här som är en av mina favoriter:

Men jag | jag älskar fortfarande språket i dina mejl,
luftigheten och vingligheten,

förnimmelsen av levande liv,
som får mig att kalla dem brev.

Alla dina favoritfåglar är trollsländor.
Alla dina favorittrollsländor är nattflyn.

Under lättheten finns ett allvar.
Under allvaret finns ett större allvar.

Och under den större lättheten
vallarna –

 Gardera sig mot meningen

Andtbacka kan använda ord, och göra om dem på sätt som ibland är roliga. Hans största brist är att han inte kan låta bli att prata sönder dikterna. På ett ställe finns programförklaringen: ”Mening är det ben man kastar åt hunden/ medan dikten söker sitt –” . Författaren garderar sig på det sättet mot en läsare som vill ha mening; men den här läsaren, som inte nödvändigtvis i en dikt vill ha mening i ordets vardagliga betydelse, upplever inte att Vallarnas vision av vad det där andra är, det som inte är mening och som dikten söker, är speciellt övertygande.

 Parallellt med dekonstruktionsviljan finns ett övermått av mening i betydelsen vardagligt prat

Parallellt med dekonstruktionsviljan finns ett övermått av mening i betydelsen vardagligt prat, ofta av ett förnumstigt slag:

Försöker man odla glädjelöshet lyckas det ju inte.
Världen framskrivs inte linjärt och går,

 på längre sikt, inte att förutse,
med någon som helst precision.

 Vuxna drömmar. En nedsjunkning
i nattflynas taxonomi,

 i sönderfall, oeftergivlighet och glädje –

Den sista raden tycker jag emellertid om. Motsättningen mellan de tre substantiven är intressant. Liksom jag tycker om det gåtfulla emellanåt uppdykande ordet ”vallarna”, som Andtbacka låter läsaren själv försöka tolka.

Diktens lönsamhetsunderskott

Kulturarbetare av idag är medvetna om att de måste försvara sin plats. Det finns marknadsliberaler, och de är mer och mer liktydiga med etablissemanget, som deklarerar att kultur i traditionell mening inte är lönsam. Å andra sidan finns en ny typ av världsförbättrare som säger att kulturen har gjort sitt (inte bara vissa former av kultur, som världsförbättrarna på 1960-70-talet menade). Att vill man göra något viktigt för någon, ska det ske på andra områden.

De som tycker om att skriva för skrivandets skull kommer alltid att göra det, även om ingen läser; även om det inte finns datorer eller ens pennor

Kulturarbetare (med vissa undantag) har varken pengar eller den mentala tillfredsställelsen av att det finns någon stor allmän uppskattning för vad de försöker göra. Människor som t.ex. skriver dikter nästan förutsätts idag vara deppiga, och det vore väl konstigt om de inte emellanåt var det, även om alla inte alls är deppiga hela tiden. De som tycker om att skriva för skrivandets skull kommer alltid att göra det. Även om ingen läser; även om det inte finns datorer eller ens pennor, de kommer att hitta ett sätt att konstruera upp sina texter om så bara i sitt eget huvud. Andtbackas sätt att ta upp den här problematiken snarast bekräftar, för den som vill få det bekräftat, hur meningslös och trist diktprocessen är:

Sen knappt någon närvaro
alls. Fetischeringen av arbetet

 i ett historiskt skede då de goda jobben
minskar. Och bara fortsätter

 minska. Immuniseringstekniker.
Adaptiv färgteckning. Mimikry.

 Målsökande förakt. Målsökande
hat. Och fixerat självförakt.

Andtbackas metod är mosaiken, och i hans vision av den får det bland de skimrande bitarna också finnas skrot. Jag är själv ingen purist när det gäller poesi eller språk. Med tanke på hur mycket skrot det finns i världen är det ändå en utmaning att fundera på vilka delar av det som behövs i en diktsamling, och i det här avseendet är Andtbackas ambition relativt slapp.

Teksti ruotsiksi

Arkiv