Webbplats för litteraturkritik
photo

Samhället är dött. Leve välfärden?

Aino Kivi, 21.1.2017

 

Iakttagelser om en guldålder.

Det var en gång. Långt, långt härifrån.

Ett land där kriget låg så långt bort i historien att ordet veteran närmast betydde åldring. Det var ett land där dottern till en fattig arbetarkvinna kunde bli president och där en ministers barn kunde välja ett arbetaryrke. Man låste inte ytterdörrarna, för varför skulle någon komma för att stjäla? Alla hade ju redan tillräckligt. Vanliga människor hade sommarstuga, bil och lägenhet, tid för sommarsemester och pengar att resa för, barnen hade råd att studera och vuxna hade råd att vara sjuka. Till och med de minsta kommunernas bibliotek kunde erbjuda det gamla Alexandrias bildning till vem som helst, helt gratis. Regeringen häcklades på teve, och egentligen var det detsamma vilka partier som satt i den, för allas beslut blev likadana. Man kunde slockna på sista fylletåget, glömma plånboken på disken och man kunde lita på polisen. I frysen skulle alltid finnas bullar, ifall någon skulle komma på besök.

Där kunde jag, en mindre bemedlad ensamförsörjares dotter, ha råd med hobbyer, examineras från två toppuniversitet, bli konstnär och leva på mitt arbete.

I det landet växte jag upp. I välfärdsstatens guldålder, 1980-2000-talets Finland. Där kunde jag, en mindre bemedlad ensamförsörjares dotter, ha råd med hobbyer, examineras från två toppuniversitet, bli konstnär och leva på mitt arbete. Bildningen stod högt i kurs och en hög utbildning var något eftersträvansvärt. Samhälle och stat var en och samma enhet, två sidor av samma mynt, där bägge ovillkorligen behövde varandra.

Först när jag blev vuxen förstod jag att min barndoms Finland var en utopi. En historisk anomali. Något som inte skulle ha gått att förverkliga någon annanstans, i någon annan tid, och något som inte kunde fortsätta i oändlighet.  När utopin blir vardag måste den hitta en ny riktning. Annars kommer den antingen att vittra sönder eller förvandlas till en dystopi.

Landet jag växte upp i finns inte längre.

2010-talets Finland är en mycket kallare plats. Fattigare, fastän det utan tvivel finns mer pengar. Medborgarna och politikerna turas om att kalla varandra giriga, allt medan ett blixtkrig utspelas i kulisserna om vem som snabbast kan roffa åt sig de tillgångar som en gång var gemensamma. Inget har man längre råd med, framför allt inte med medkänsla, och de största nedskärningarna drabbar dem som har minst att ta av. Över allting svävar ett diffust hot om våld. Det finns ord som bara genom att uttalas kan dra till sig dödshot.

Hatprat, debatten om invandringen, luckorna i det sociala skyddsnätet, korruptionsskandalerna bland politiker och inom polisen, allt talas om som om det rörde sig om enskildheter som var helt oberoende av varandra. I verkligheten är de små hålen i golvplankorna tecken på att grunden är rutten och att huset när som helst kan rasa. Men i motsats till vad som påstås i den offentliga debatten har sammanbrottet inte bara ekonomiska orsaker.

Tilliten, solidariteten, upplevelsen av rättvisa, upplevelsen av att man kan påverka. De är välfärdssamhällets grundmurade pelare. Det är dem skattebetalarna lutar sig emot när de ger sin andel till det gemensamma. På dem byggs allting, utan dem är vi förlorade.

I nyckelposition är min generation, de som föddes på 70-90-talet. Vad vill vi ha?

Det känns som om det viktigaste, välfärdssamhällets etos har gått förlorat under resans gång. Varför har vi ett sådant här system? Vad ska vi göra med det?

Är vi överhuvudtaget ansvariga för varandra?

Välfärdsstaten började som arbetarklassens kamp, men i sin nuvarande form har den uttryckligen tagit formen av ett medelklassprojekt. Tanken var att staten  skulle jämna ut marknadsekonomins  verksamhet och skydda dem som behövde det mot dess framfart: såväl individer som vetenskap, konst, kultur och utbildning.  I Välfärds-Finland fanns bara en samhällsklass, en stor och brokig medelklass, och servicen var skapad för att möjliggöra en likartad levnadsstandard för alla: knapp men tillräcklig. Medelklassen är den grupp som genom sina beslut avgör samhällets framtida form. I nyckelposition är min generation, de som föddes på 70-90-talet. Vad vill vi ha?

Centrala begrepp i planeringen av framtiden – vår tids liberté, egalité, fraternité – är frihet, rättvisa och plikt. Vart och ett av dem har förändrats på ett avgörande sätt.

Friheten anknyter till den sidan av välfärdssamhället som består av institutionerna. Kostnaderna hålls på en acceptabel nivå genom att tjänsterna produceras av institutioner, vilkas uppdrag är att framställa en bulkkvalitet som är tillräckligt bra och som ska duga för alla. På grund av inbesparingar  går utvecklingen i det stora hela mot det sämre, fastän den allmänna levnadsstandarden stiger. Men har en del rätt att kräva frihet att välja en bättre service om andra blir helt utan?

Rättvisan anknyter till frågan om fördelningen av arbete och utkomst. Arbetslivet har förändrats på ett avgörande sätt, det finns ingen återvändo till den tid då heltidsarbete på fabriken räckte till alla. Vad är då rättvist? Basinkomst, lättnader för företagande, sex timmars arbetsdag, lättnader i arbetsgivarskyldigheterna? Hur stora inkomstskillnader är rättvist att ha? Finns det någon gräns?

Plikten pekar på dem som bär ansvaret, och hur det kan avgränsas. Välfärdsstaten fungerar så länge som systemet är relativt slutet och ansvarsfördelningen jämlik, garanterad genom beskattning. Om tillgångarna sticker utomlands och en allt större del av åtgärderna måste finansieras med privata medel väcks frågan om staten agerar ändamålsenligt. Vem har sist och slutligen ansvaret? Staten eller medborgarna? Är de två olika saker?

Det är underligt att hitta sig själv på fel sida. Jag växte upp i en kultur där man uppskattade konst. Folkets breda bildning var ett av de viktiga samhällsmål man upplevde som gemensamma. Historiens slut var inte alls någon överdriven fras. Det var så det kändes. Att de militära konflikterna småningom skulle ta slut överallt i världen, att demokrati och likvärdiga mänskliga rättigheter skulle gälla alla, att ett globalt ansvarstagande skulle vara möjligt trots allt, och att blicken kunde riktas också mot de stora frågorna, allt från miljöskydd till fördelningen av den ekonomiska tillväxtens frukter, och ännu längre bort, in i en tid bortom tillväxten. Samtidigt skulle fokus också sättas på individens personliga utveckling, reflektioner kring det betydelsefulla livet, livets mening, skönheten.

Välfärdsstaten fungerar så länge som systemet är relativt slutet och ansvarsfördelningen jämlik, garanterad genom beskattning.

I samklang med detta etos följde jag min stjärna, utbildade mig till ett yrke och blev konstnär. Jag kände att jag var radikal: mitt mål vara att förändra hela världen. Och världen har också förändrats, men på ett annat sätt än jag föreställt mig.

Jag märker plötsligt att jag är konservativ. Jag vill bevara det som byggts upp, inte riva sönder det. Men att bevarande leder till en defensiv kamp. Det vore viktigare att hitta en utopi som man kunde bygga gemensamt.

Framtidsvisionerna för stunden känns närmast som dystopier. Utopierna är nostalgiska fantasier om ett passerat Finland. Att tala om framtiden kräver en omfattande värdediskussion. Jag vet inte om man är redo för en sådan. Det är så mycket lättare att bara blunda och låta sakerna ha sin gång.

Jag vandrar genom Kajanas centrum. Jag höll på att skriva en artikel om stadens BB, som snart igen är nedläggningshotat. På paradplats i stan gapar en affärsfastighet tom. På platsen för Elias Lönnrots hem står en butikshall som bara för ett par månader sedan var ett stort varuhus. Att hyra, står det i fönstret. Här han många stormän bott: förutom Lönnrot också Leino och Kekkonen, Chydenius och Kianto som kom från grannsocknen, Aho och Halonen nästgårds. Nu har de här trakterna fråntagits nästan allt. Fabrikerna, tågturerna, lärarutbildningen, pengarna, ungdomarna. Kvar finns en gruva som omvandlats till problemavfall och en handfull av Kajanalands sega folk.

Tar tretåget. Före tio är jag hemma. Raukat vain menköhöt merten taa (ung. ”Bara veklingar lämnar landet”, sista raden i ”Nälkämaan laulu” av Ilmari Kianto, som blivit Kajanalands landskapssång. Övers. anm.), sjunger i mitt huvud. Landskapen växlar. Hur ser landet ut dit vi är på väg? Vet någon det?

Aino Kivi
Skribenten är teaterregissör och författare. Hon har skapat #EnOlisiTässä, en kampanj som hyllar välfärdsstatens ide.

Foto: Ville Kokkola / Salama Visuals