Webbplats för litteraturkritik
photo

Läsandets omtagningar osäkrar betydelsen

Mio Lindman, 19.1.2018
Tatjana Brandt: Fängslad: essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet 194 s., Förlaget M 2017

Jag blir nästan löjligt ivrig när jag läser litteraturvetaren och kritikern Tatjana Brandts essäsamling. Pricksäkerheten och yvigheten i hennes formuleringar gör mig, det erkänner jag, omtumlad. Det är ingen bok att harva igenom med stålgrå analytisk blick. Det är snarare en bok jag läser med ivrig eftertänksamhet. Ett av essäernas huvudtema är just hur vi läser, vad läsning gör med oss, i vilken relation till världen läsningen ställer oss. Brandt för fram en engagerad, tålmodig läsart där känsla och tanke gödslar varandra på ett sätt som har sina konflikter, men de hör till, som en del av livet. Titeln säger i det här fallet allt: Fängslad – essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet. Boken lyckas vara både sträng och lekfull i sitt utforskande av vad som står på spel när i läser skönlitteratur. Det är en essäsamling som inte skyggar för de stora och ibland drastiska rörelserna, men som också dyker ner i det enskilda, i närläsning, och som inte heller räds personlig förankring.

Läsning som tar spjärn mot samtiden

Essäerna behandlar ytligt sett väldigt olika saker (Brandt skulle antagligen tycka illa om det knastrande ordet ”behandla”) –  1700-talsförfattaren Frances Burney, Henry James, vår egen tids Harry Potter och så ett par dikter av två samtida poeter, Inger Christensen och Ann Jäderlund. Det som förenar texterna är reflektionerna kring läsningens betydelse och dess relation till våra sätt att förhålla oss till oss själva och vår samtid. Redan i inledningen (en inledning som river igång resonemanget på ett ytterst kraftfullt sätt) nämns svårigheten att uttrycka sig i en tid som denna. Brandt skriver i nästan alla essäerna om hur vi genom att läsa eftertänksamt och genom att stå ut med textens mångtydighet kan förhålla oss till vår egen samtid, inklusive vår tids maniska tendenser till otålighet och tillplattande, bokstavstrogna läsningar. Att stå ut med mångtydighet ska dock inte räknas som ett obskyrt intresse man kan ägna sig åt hukad över någon skrift på kammaren. Det är i strävandet efter entydighet som samtidens fascistoida tendenser blottas; att värna om mångtydighet blir oerhört viktigt inte bara på ett litterärt plan.

Det är i strävandet efter entydighet som samtidens fascistoida tendenser blottas; att värna om mångtydighet blir viktigt inte bara på ett litterärt plan.

I den första essän om Frances Burney, en författare som tidigare ofta försetts med förklenande epitet av litteraturvetare som uppfattat hennes myllrande romaner som oläsbara, dyker Brandt ner i ett författarskap som lärt henne att stanna upp inför sin egen samtid. Hos Burney hittar hon beskrivningar av samhällsförändringar som påverkar våra livs utformning också idag, i en annan skepnad: urbanisering, uppbrott från lokalsamhället, förändringar i hur offentligheten fungerar, nya möjligheter för kvinnor. Burney skrev slingrande berättelser – ofta med betoning på dramatiska möten – om flickor och kvinnor som förhåller sig till sina egna livsomständigheter genom att härda ut och försöka hitta sin väg, också om den är omöjlig. Genom dessa berättelser avslöjade Burney patriarkala strukturer, och detta kan för oss fungera som ett sätt att få syn på brytningsskeden som vårt eget samhälle genomgår.

Hur går det till? Brandt levandegör ett författarskap som Burneys genom att visa hur läsning kan fördjupa vår egen upplevelse av ett ”nu”

Brandt lyckas engagera denna läsare med sin ingående diskussion om en för mig helt okänd författare. Hur går det till? Brandt levandegör ett författarskap som Burneys genom att visa hur läsning kan fördjupa vår egen upplevelse av ett ”nu”. Det är så Brandt läser, i djup- och sidled, genom att dra paralleller till vår egen tid. Det som är avgörande för mig är att Brandt med sitt egensinniga sätt att skriva lyckas få Burney att framstå som en angelägen samtalspartner med en egen ingång i frågor som rör vad det innebär att vara sig själv och att präglas av samhällsstrukturer utan att ändå vara fångad i dem.

Det andra varvet

 Att litteraturen kan fördjupa vår förståelse är en genomgående poäng i boken, och Brandt återkommer till behovet av att pröva vår läsning på nytt, och genom det förstå varför något berört oss. Hon kallar det ”det andra varvet”, där vi inte kan vara stränga nog. Här tror man kanske att ”det andra varvet” är förnuftets dom över inlevelsen, så att det viktiga bara skulle vara att vi kritiskt skärskådar våra sätt att dras med och in i litteraturen. Men så är det ju inte alls. Det här visas fint i essän om Burney.

Här tror man kanske att ”det andra varvet” är förnuftets dom över inlevelsen. Men så är det ju inte alls

Att läsa på nytt kan också innebära att jag hittar en kontaktyta till exempelvis varför något kan ses som roligt, och inte motbjudande. Jag lär mig, som Brandt skriver, höra skrattet i textens fibrer. Det andra varvet upphäver inte spontaniteten och inlevelsen, utan ger oss snarare en chans att begripa varför vi reagerar som vi gör.

Behovet av ett andra varv har också att göra med hur Brandt ser på läsning som något pågående och oavslutat. ”Det finns ingen lösning på en text, ingen hemort till den rätta tolkningen, men det finns definitivt goda tolkningar och dåliga.”

Förhöjd uppmärksamhet mitt i livet

Ett av de centrala och återkommande begreppen i essäsamlingen är smärtpunkt. I litteraturen är det inget mindre än själva livet som står på spel. Smärtpunkterna i texter kan smyga sig på läsaren bakvägen, de blottas kanske genom en omsorgsfull omläsning, eller finns i texten som en form av förtätad uppmärksamhet. Detta är hur Brandt närmar sig Henry James, som ibland uppfattas som tråkig och mumlig, men i vars romaner Brandt snarare hittar situationer där människor i olika bemärkelser ”vaknar” ur en lite barnslig tillvaro och börjar ställa frågor om vad det betyder att leva på riktigt. Essän lyfter fram det som är livsbejakande hos James, att tillvaron träder fram som något att bry sig om ”bara vi har vett att ställa frågorna”. James’ romaner handlar ofta om hur vardagen, mänskliga relationer, framträder i ett nytt ljus inför en intensiv uppmärksamhet, även om det aldrig blir frågan om en okomplicerad blixtbelysning, utan snarare ett blottläggande av mångtydiga vändpunkter. Dialogerna i romanerna består av pauser och ambivalenta fraser, och små mystiska repliker såsom ett stumt ”-?” får en oregerlig sprängkraft. I James täta prosa hittar Brandt motsatsen till att låsa fast betydelser. Behållningen med att läsa är just öppenheten, att tillvaron blir mera komplicerad än vi tänkte att den var.

Smärtpunkterna kan smyga sig på läsaren bakvägen, de blottas kanske genom omläsning, eller finns i texten som en form av förtätad uppmärksamhet

Brandt tror på språket som något som verkar på oss, och vi i det genom våra läsningar. Med ’läsning’ menar hon inte bara att läsa en text. Att ’läsa’ är att förstå våra egna känslor och andras perspektiv. Livet är inte något vi bara ”lever ut” på ett omedelbart sätt, eller: det vore tragiskt om så var fallet. Hon tror på litteraturens möjligheter att skaka om och förändra, men har ingen tes om att detta sker på ett linjärt eller förutsägbart sätt. Litteraturen är farlig, och den kan såväl rusta oss med tvetydiga redskap för att fly in i dunkla önskefantasier som vara ett av sätten på vilka vi nyfiket tar oss an det som är främmande eller undflyende – något som hon skriver om i samlingens två sista essäer utifrån dikter av Jäderlund och Christensen. Litteraturen kan blända oss och få oss att bända språket inåt på ett sätt som flyr från livet, men den kan också skärpa blicken eller varför inte också, skärpa vårt sätt att känna och uppleva.

Läsning och eskapism

 Essäerna bjuder – helt explicit i texten om Harry Potter – motstånd mot frestelsen att förhålla sig till läsning som eskapism. Eskapism kan betyda att läsningen gör det möjligt för oss att förlora oss i en annan värld – i en fascinerande Hogwart-värld som vi vänder oss till när den vanliga världen är för tung. Brandt nämner flera barn- och ungdomsböcker som fungerar enligt premissen att hämnd ska utkrävas på vardagsvärlden, och sen följer en triumfatorisk förlikning där allt blir bra igen.

Eskapism kan också betyda att vi benhårt klamrar oss fast vid våra drömmar och fantasier, gör allt för att inte bli besvikna och för att behålla fantasierna och drömmarna som något självklart och omedelbart som kan levas ut i riktiga livet. Brandt drämmer till med släggan: ”Men det finns en sak man inte ska göra med sina drömmar: förverkliga dem.”

I flera av essäerna finns det psykoanalytiska spår som är intressanta att följa

Tanken om att direkt leva ut drömmar eller fantasier uttrycker att vi inte har koll på drömmarnas och fantasiernas komplexa betydelse. (I flera av essäerna finns det psykoanalytiska spår som är intressanta att följa, och detta är ett.) Också här behöver vi enligt Brandt läsning i bemärkelsen rum för ambivalens. Läsningen är en friktionsfylld process som via många omvägar och irrfärder kastar ljus (ibland ett tvivlande) på vårt eget liv – också på våra drömmar och fantasier, som vi kan utveckla ett gehör för.

På ett livligt och i högsta grad igenkännbart sätt beskriver hon en depressiv läsart som innebär en sorts besvikelse över världen som den är. Om jag förstår saken rätt kommer depressiviteten också till uttryck genom att man hoppas på att litteraturen erbjuder enkla redskap för att hantera världen – ett slags önsketänkande depressivitet kanske, där man så gärna vill ta kål på det motstånd som vardagens bjuder våra drömmar?

Bok som också inbjuder till protester

För mig är vissa av essäerna mera drabbande än andra. I essäerna om Burney, James, Christensen och Jäderlund lyckas Brandt väcka mitt intresse för hur texterna lever; hennes läsning har karaktären av pågående arbete som läsaren bjuds in till. Essän om Harry Potter-böckerna har många fina beskrivningar av just eskapism och bokslukarålderns inåtvändhet. Potter blir exempel på hur en text kan locka och förföra.

Läsningen har karaktären av pågående arbete som läsaren bjuds in till

Brandt tar upp spänningar i romanerna och diskuterar frejdigt lite översättningsproblematik i samma veva. Mot slutet av essän när hon kommer in på hur horrorkruxen – de föremål i vilka onda Voldemort placerat sin själ för att göra sig odödlig – kan ses som en hänvisning till fiktionens problematik är det som om hon tar i lite för hårt för att driva en generell poäng, på själva läsningens bekostnad. Hon lyckas ändå för det mesta hålla liv i Potter-läsningen genom att beskriva hur böckerna utvecklas och blir mörkare, kastar av sig något av den eskapistiska ivern genom beskrivningar av hur Potter ställs inför döden.

Det finns en del slängiga stora gester och närmast retoriska frågor – om huruvida poesin alltid är fjättrad vid intet och döden, exempelvis – som jag bra hade klarat mig utan i essäsamlingen. Jag får intrycket att de här gesterna inte riktigt är något som författaren står bakom. Men det är parenteser i en bok som sjuder av tankfull läsarglädje och som utmanar läsaren att både hänge sig åt läsning och att ställa frågor till sin egen inlevelse.

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv