Webbplats för litteraturkritik
photo

En kollagebok om en kollagestad

Robin Valtiala, 8.12.2017
Thomas Brunell: Li Berlin 67 s., Ellips förlag 2017 Översättare: Peter Lüttge

Liksom staden Berlin är Thomas Brunells nya diktbok Li Berlin full av hemligheter. Jag minns och identifierar mig med känslan från promenader i staden, nästan oberoende av vilket ställe i den det är frågan om:

Dagtid
Ljuset gnyr
 

Något vill ta plats

Jag minns och identifierar mig med känslan från promenader i staden

Jag är säkert inte den enda som på basen av fotot på pärmen som visar ett grått flygfält, som de såg ut för länge sedan, och enligt en skylt heter likadant som boken, googlar för att ta reda på om ett sådant har funnits. Tänker att flygfältet ser så retroaktigt ut att det måste vara äkta, och samtidigt att något så här retroaktigt verkar gjort för att man ska tro det. Vare sig fältet har funnits i vanlig mening eller bara finns så här ser man att det ligger nära Alexanderplatz i gamla Östberlin.

Boken tar upp många aspekter av stadens historia utan att det någonsin känns långsökt. Koncentrationsläger, ”skuldfält” och annat förfärligt flimrar förbi parallellt med kulturpersonligheter som Bertolt Brecht och David Bowie. Det enda typiskt berlinska jag kan komma på som jag inte hittar någon hänvisning till, är det viktiga kulturinslag som turkarna står för. På sätt och vis märks detta element mer så här än om det hade blivit nämnt bara i förbifarten.

En text som arbetar arkeologiskt

Ett centralt år är förstås 1989 då Berlinmuren föll. Texten fungerar arkeologiskt, läsaren rör sig hela tiden mellan olika skikt av tid och av möjliga betydelser. Den samlande metaforen för alla de förvirrade och förvirrande minnena är de återkommande partiklarna:

Novembersol och fint betongdamm i luften. Partiklar lägger sig i paradgräsmatta, svävar upp igen framför mitt ansikte som nålspetsar. Jag blinkar, stannar upp. Läser faktarutor, meningar, småord nerkastade från osynliga fönster. – – Betongpartiklar roterar i solen och sugs ner till Sub Berlin.

Resenären som är bokens jag beskriver sig själv pointillistiskt, är sällan i centrum annat än som iakttagare

Resenären som är bokens jag beskriver sig själv pointillistiskt, är sällan i centrum annat än som iakttagare. Reskamraten Li är gåtfull, inte nödvändigtvis en person, men i vilket fall som helst sympatisk. Emellanåt är Li bara en stavelse, en del av ordet Berlin. Av Litfin, ”när kulor träffar honom”. Av litium som används bland annat både i kärnvapen och vid behandling av bipolär sjukdom. Det senare får i boken ett eko:

Hon vacklar till
P a p p e r s l ö s

vid bipolär gräns

ekar
E U
R O P A !

Diktaren är besläktad med barnet, konstateras det på ett annat ställe i boken. Och när jag har kommit till det ovan citerade stället kan jag bara konstatera att det stämmer. Mitt första minne av att när jag var liten ha hört ordet Europa är att jag tänkte att det är något så stort att man står i olika ändar av det och ropar till varandra.

Li är fri

Li dansar.  Hon har ”mjuka klackar” (jag kan höra dem). Hon är en modersfigur, ”THE MOTHER OF ALL AIRPORTS”. Hon verkar fri på ett sätt som gör att man också lätt tänker på Li Andersson, den antagligen mest samhällskritiska finländska politikern just nu.

Brunells språk gör sällan medvetet väsen av sig, men är finurligt, till exempel hans sätt att variera den absoluta superlativ (form som inte fungerar jämförande utan snarare för att väcka känslor, typ ”man hör den svagaste klockklang”), som är ett av de allmänna och tidlösa författarmaner jag gärna vill sätta språkpolisen på:

I luften trötthet, guldgulare löv
och piggaste kråkor

Brunells språk gör sällan medvetet väsen av sig, men är finurligt

Med små medel gör diktaren om ord som finns i ordboken till sådana som finns bara här, tex ordet ”utsöndra”:

Ljus insöndras i
systemet av gator, hus, linjer, fält

Emellanåt känns dock lösningarna slentrianmässiga. Det sökande som alltför medvetet talar om sig självt som ett sökande kan bli ett maner:

Tar mig fram genom sten
stendjungeln minnen
kri
krigen
K I K E R I K I !

Förståelse sökes

I textens värld söker jaget en förståelse. Men ibland känns det omotiverat när orden söker varandra. Kanske för att det här sökande greppet, som ofta i poesi, ska markera att tragiken i temat gör att en diktare (som av allt att döma behärskar orden) inte hittar dem:

Bitter min
minnen en rätt
rättvisare smak
smakar järn
järnkors hak
hakar från
osynliga
M u r a r

När jag vid ett annat tillfälle öppnar boken kan jag å andra sidan tänka att det är spännande hur språket lever som en daggmask. Går i delar som kryper genom hål till andra ord. Som när till exempel ”kris” blir ”kristaller”. Ljuden blir centralare än symboliken.

Ljuden blir centralare än symboliken

Överlag är Brunell bäst när han genom sin rytm och genom att låta många verkligheter mötas låter bilder uppstå hos läsaren. Bilder som oftast vore omöjliga att återge och som är andra när man följande gång läser samma dikt. När diktaren explicit bygger upp bilder blir de inte alltid lika starka, som på de två senare raderna i citatet nedan:

Det hände att vi stod på varsin sida
av mörkret och föraktade varandra.
Jag intog en allt tydligare position, svärtade mina tänder.
På en kudde av svart gräs lyser mitt ansikte fram.

Hur jag än funderar är det enda svarta tänder får mig att tänka på de tandläkarfilmer som visades i skolan när jag var barn, som ville visa vad som hände om man åt ”snask”. Jag vet att dikten är ute efter något annat men det blir inte tydligt. Om uttrycket ska beteckna ondska är det inte träffande.

Andra gånger lyckas metaforerna fint: ”Smaragdgröna pyramider lyser längs de branta bergen.” Man ser pyramiderna som former, samtidigt som man vet att de ofta men inte alls alltid är gravar.

Flerspråkigt

Li Berlin är ett ganska speciellt exempel på flerspråkig text. En del av dikterna, men inte alla, finns parallellt på tyska i översättning av Peter Lüttge. Syftet verkar inte vara att göra samlingen tillgänglig för tyskspråkiga läsare, i så fall skulle man väl ha översatt hela boken som ändå inte är särskilt tjock. Genom att satsa lite till och göra en sådan upplaga kunde Ellips ha slussat in författaren, översättaren och sig självt i en enorm läsekrets. Syftet kan med andra ord inte ha varit praktiskt, utan konstnärligt. Att en del av texterna är översatta ger boken en känsla av kollage. Idén med översättningen är inte kommunikativ, utan att skapa ett konstverk av rum som beroende på vem läsaren är, är helt eller bara delvis öppna.

Varje del av Berlin är som en skild stad och känns på ett illusoriskt sätt överskådlig. Som en sådan liten stadsdel är Brunells bok

Ett kollage är just vad Berlin är. På grund av allt bombande, delande och sammanslående, och allt improviserande man sedan har använt sig av för att åstadkomma en helhet av lapptäcket som dessutom ständigt fortsätter växa utåt. Varje del är som en skild stad och känns på ett illusoriskt sätt överskådlig. Som en sådan liten stadsdel är Brunells bok. Den går snabbt att läsa, men efteråt har man kvar minnet av en mycket omfattande bok. Det är för att det finns sällsynt mycket rörelse i den, mellan orden och mellan de element dessa till hälften beskriver och till hälften låter läsaren ana. Som i alla storstäder kör man i Li Berlin ibland på tomgång.  Det är kanske en del av idén, och i vilket fall som helst gör Brunell det bara på några ställen.

Teksti ruotsiksi

Arkiv