Webbplats för litteraturkritik
photo

Ett tryggt kaos

Robin Valtiala, 30.9.2016
Torsten Pettersson: Det osynliga 70 s., Schildts & Söderströms 2016

Det finns något oemotståndligt i Torsten Petterssons dikter. Denne store romantiker har en stil som hur lätt som helst skulle kunna urarta men inte gör det. Jag orkar i vissa fall med mycket patetik, det avgörande är att tonfallet känns äkta. För ovanlighetens skull är inte ens ”bombastisk” för mig ett negativt ord, de stunder jag tänker att det är vad dikterna är. Vid närmare eftertanke tar jag bort det ordet och ersätter det med ”barock”:

Om dagarna ser jag på himlen.
Det är skymning och sol,
det är moln som aldrig upphör.

De har liv i rörelser:
lockande armar,
möjliga varelsers ansikten,
landskap där man kan bo.

Om nätterna ser jag på natten.
Former föds
och jag får ögon.
Bilder böljar.

I sin nya samling Det osynliga fortsätter Pettersson på sitt säregna projekt. Titeln syftar på mörkret, som inte är något kusligt, åtminstone inte huvudsakligen, utan något som poeten frammanar. Mörkret hänger ihop med det ohörbara hav som vill höras i världen.

 Grammatikens hemliga rum

 Det finns hemliga rum i grammatiken. Jag kan först reta mig på en tung passivkonstruktion på första sidan: men benen känner/ hur marken lutas av en/ svällande kraft:. Det finns en barockartad känsla av att bågen (i meningen) inte tar slut. Men dessutom har ”luta” som transitivt verb, när man tänker på det, en extra betydelse av att lägga något i lut, som lutfisk. Vad kan det väl bli för sorts mark av det?

För vissa lyrikmänniskor av idag motsvarar ”senmodernistisk” det som ”borgare” för många betecknade på 1960- och 70-talet. Hopplöst förlegad, förstår ingenting men tror mycket om sig själv. Den här risken tar Pettersson gärna, och den blir inte mindre av att han är professor i litteraturvetenskap. En ”akademisk senmodernist” är väl ännu lättare att avfärda än någon som bara i största allmänhet går att klämma in i det trånga facket.

För vissa lyrikmänniskor motsvarar ”senmodernistisk” det som ”borgare” för många betecknade förr

Pettersson använder emellanåt modernismens slitna element på ett medvetet sätt så att texten utvecklas till en nymodernism. Som diktaren uttrycker det: Jag söker inlärda ord som olär,/ talet som är det tystas förklädnad.

 Mörkret finns som det gåtfulla som är diktens essens, och samtidigt syftar det på existensen och döden. Själens mörka natt enligt Juan de la Cruz vokabulär.

Där plirar rymden mot mörkret
och mörkret nosar på rymden:

är du den
som jag alltid har saknat?

Orden räcker alltid till

En av de plattityder från 1900-talets poesi som jag är allra tröttast på är det ganska vanliga konstaterandet att orden inte räcker till. Under ett sekel då så mycket förfärligt hände är det på sätt och vis förståeligt att diktarna tänker så, men poesin blir deprimerande om den inte revolterar mot den känslan. I dåliga fall tjänar uttalandet inte något annat syfte än att motivera en medelmåttig dikt. Och i en tid när beslutsfattare vill hitta alla orsaker till att kunna spara bort kulturen, passar det ju deras syften precis om de som har språket som sitt arbetsredskap själva nedvärderar det.

Tomas Tranströmer har en ofta citerad dikt som talar om detta, den heter Från mars -79 och finns i samlingen Det vilda torget (1983):

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Det här är inte en av de dikter av Tranströmer som imponerar särskilt mycket på mig. Han stannar här vid en känsla som det är lätt att dela, att naturen känns starkare än orden. Men där tar dikten slut. De språkliga möjligheter som finns utöver ”ord, ord” finns i en dimension helt utanför diktens gränser.

En av de de värsta plattityderna om 1900-talets poesi är det ganska vanliga konstaterandet att orden inte räcker till

En dikt i Petterssons samling får mig att tänka på den ovannämnda, men den är mycket mer kaotisk och mera spännande:

På himlens svarta
tavla skriver blix-
tarna ett språk som
ingen kan
lära sig.

Efteråt
tre svedda tallar:
master på ett översvämmat skepp.

Därnere en hytt, en lampa, en man.
Himlens ljus och mörker
vill han teckna ned

men förvandlas långsamt till torv.

 När Pettersson delar upp ”blixtarna” så här tänker man på Hans Blix, som var den som försökte hitta ett sätt att stoppa George Bush den yngres Irakkrig i början av 2000-talet. Han passar bra in som en pol i ett obegripligt (politiskt) språk. Torvmannen dyker några sidor senare upp vid diktarens dörr, smälter ihop med honom vilket gör att ”nu kan vi skriva”.

Diskretionen i de poetiska bilderna

De poetiska bilderna gör inte väsen av sig, naturen gör nästan det man är van vid: fjärilarna vinkar (istället för att fladdra), gräshopporna gnider. Rymden plirar, som sagt. Människans tankar är ”drakstjärtar, solar!”. I dessa dikter där skeendet är snabbt och våldsamt finns samtidigt mycket understatement i uttrycken. Petterssons humor är också av ett speciellt slag:

Men när en ekorre
sprang längs en trädstam såg jag en drag-
kedja öppnas mot
det svarta.

Det finns också dikter där allt står nästan stilla. Som följande korta, som får mig att tänka på när man idisslar en bit råg, som man inte vill svälja för att den är för god:

Somliga bryr sig inte om sommar.
Hela den soliga dagen
sitter de stilla i skuggan.

Lite i sänder gör de sig redo
att hela den svala natten
sitta stilla i skuggan.

I samlingen finns också riktigt mörka stråk: självmord, mord och depression återkommer som teman

I samlingen finns också riktigt mörka stråk, i en annan bemärkelse än det skapande som ordet har i citaten ovan. Självmord, mord och depression återkommer som teman, för det sistnämnda finns en mycket speciell bild som stannar kvar hos mig (jag syftar på de två senare raderna):

Vakna sent, gå på gatorna. Sitta på kafé.
Släpa på en tvilling som arbetar,
har kärlek och barn.

I en lägenhet som jaget hyr, där den föregående hyresgästen tog livet av sig, finns en spis ”som kan bränna propparna”. Som alla elspisar kan; men ”bränna propparna” betyder också att bli mycket arg. De allra starkaste känslorna i texten finns inte kring blixtarna, mörkret (trots att det ”larmar”) och rymden, utan de är nästan dolda.

Rummens substantiella mörker – och en spökhistoria med hemkänsla

En av höjdpunkterna i samlingen är den 7 sidor långa dikten, som också kunde kallas novell, där jaget innan det gryr går till sitt arbetsrum på universitetet. Mörkret hänger i klasar i taket. Han försöker skriva på datorskärmen, men det blir inte till något:

Timmarna går,
mina ord på skärmen
förvandlas inte.
De är bara sta-
velser,
döda insekter,
skramlande stenar.
/—/

Det är återigen inte orden som mänskligt redskap i allmänhet som brister, det är jagets ord, just nu. Han vet att de ord som behövs finns, hos någon som snart ska komma. Som det ska vara i en äkta spökhistoria går han i strumpfötterna, och hemkänslan kunde inte bli starkare. Strumporna är en underbar metafor, den signalerar att om man älskar språket som arbete är man alltid i sitt eget sovrum när man är i kontakt med det. De spöken som kommer har varit efterlängtade. De är alla författare vilkas en gång berömda traktater nu finns ”begravda i bokdepåernas utmark” De levande ordanvändarna behöver dem, men det är också tvärtom. De hädangångna förklarar: ”Era tankar är våra ögon./ Låt oss ständigt se mer! /av den dansande världen.”

De spöken som kommer har varit efterlängtade

Det är sällan en bok som gestaltar kaos, samtidigt i grunden innehåller så mycket trygghet. Den finns i äktenskapet när det är som bäst, där hustrun säger till sin man som håller på att dö av någon minnessjukdom: ”Du har inget bästa för mig, Stig,/
och inget sämsta. Du är alltid//min hjärtälskade vän.”

Hela existensen är trygg. Det är inte skrämmande:

Att jag ska saknas,
vara mörker,

grönglittrande,

vågsvallande

uppåt.

Läsaren blir också trygg. På ett sätt som inte alls känns larvigt.

Teksti ruotsiksi

Arkiv