Webbplats för litteraturkritik
photo

Arkivpärlor som rymmer en poetik

Mia Österlund, 30.6.2017
Tove Jansson: Bulevarden och andra texter (red. Sirke Happonen) 278 s., Förlaget 2017

Handskriftssamlingarna vid Åbo Akademis bibliotek inrymmer Tove Janssons manuskript och diverse korrespondens. Här kan man följa de otaliga ändringar Jansson gjorde i sina många manuskriptvarianter men också göra upptäckter bland skissmaterialet. Arkivmaterialet omfattar bland annat en rörande miniatyrdummy på rutigt papper, som är ett utkast till den modernistiska bilderboken Hur gick det sen? (1952) med sina innovativa perforeringar.

Arkivet rymmer också gäckande material som ett vykort  till ungdomsvännen Elisabeth Wolff avsänt i maj 1934. Kortet föreställer Adolf Hitler som omfamnar en flicka och Jansson har på baksidan av vykortet inflikat ”Jag sänder dej: 331. Der Führer mit der Jugend samt en stor kram och hälsningar från Lübeck där jag just nu sitter uppflugen i St. Petris torn.” Tilltaget visar på Janssons humoristiska men samtidigt skarpa blick på omvärlden. Samma år 1934 publicerades också hennes första novell, ”Bulevard”, i Helsingfors Journalen, bland reklam för Tekno-puder och Elite-skor.

Omslagets målning i tusch och vattenfärg har en påtaglig atmosfär av urbanitet och uttrycker en specifik janssonsk linjeföring

Novellen har fått ge namn åt den samling arkivpärlor som Janssonforskaren Sirke Happonen presenterar i volymen Bulevarden och andra texter (2017). Bokens taktilt tilltalande omslag pryds följdriktigt av en målning av Jansson vid namn ”Paris metro” från samma tid. Målningen i tusch och vattenfärg har en påtaglig atmosfär av urbanitet och uttrycker en specifik janssonsk linjeföring. Valet av pärmbild pekar bryskt bort från det mumineska, en riktning Jansson själv föredrog och flitigt kommenterade. Det är således stadsbilden och gatans perspektiv som lyfts fram, vilket harmonierar med perspektivet i novellerna där flanören/flanösen och resenären är återkommande figurer. På så sätt knyts samlingen samman både genom motivkrets och genom atmosfär. Noveller från 1934-40 och 1961-1997 presenteras, med ett glapp orsakat av den digra muminproduktionen både i form av Muminsviten 1945-70 och av serietecknandet för en internationell miljonpublik.

Samspelet mellan bild- och berättarkonst

Sirke Happonen är rätt person att presentera Janssons novellkonst. Hon kombinerar kunnigt bildmaterial från den aktuella tiden med novellerna och i efterordet delger hon läsaren detaljer kring utgivningen samt pekar på berättarperspektiv och bildlösningar som fördjupar läsningen. Här är Happonen på hemmaplan och det är bara att beklaga att hennes gedigna avhandling Vilijonkka ikkunassa (Filifjonkan i fönstret), en rikt illustrerad kaffebordsbok som sålde slut på nolltid varken har översatts till svenska eller engelska. Happonens flyhänta efterord till novellsamlingen fungerar som riktningsgivare. Särskilt hennes begåvning för att avtäcka det visuella berättandet berikar läsningen, som exempelvis påpekandet att Jansson har en fäbless för att avbilda fyrliknande byggnader. Som bredvidläsning rekommenderar Happonen Boel Westins och Helen Svenssons Brev från Tove Jansson (2014) där Jansson själv kommer till tals och också nämner en del av novellerna.

Happonens flyhänta efterord till novellsamlingen fungerar som riktningsgivare. Särskilt hennes begåvning för att avtäcka det visuella berättandet berikar läsningen

Novellistiken är ett av Janssons bravurnummer. I novellsamlingar som Lyssnerskan (1971), Dockskåpet (1978) eller Resa med lätt bagage (1987) finns mycket att hämta. Men Bulevarden återpublicerar inget redan utgivet, utan fylls enbart av arkivpärlor. Happonen inleder med Janssons debutnovell från 1934 och arbetar sig kronologiskt framåt till sena texter. Avstampet i brödskrivandet låter ett studentikost perspektiv anas, samtidigt som Jansson odlar bildkonstnärens blick på tillvaron, inte minst i sin detaljskärpa. En del av novellerna har kåseriets charm som berättelsen om hur man närmar sig en skärgårdsbrygga sommartid i ”Bryggliv” (1937)  eller hur man hyr rum i trångboddhetens Helsingfors i ”Hyra rum” (1939). Påtagligt är att Jansson adresserar samhällsklyftor och gärna påtalar ojämlikhet.

I arkivets gömmor

Happonen räddar materialet ur arkivens gömmor. De tidskrifter, kalendrar och årsböcker novellerna ingått i är för länge sedan glömda. I vissa fall går något ändå förlorat vad gäller tidsfärg och kontext, som i fallet med Janssons berömda essä om att skriva barnlitteratur ”Den lömska barnboksförfattaren”, publicerad i Horisont 1961. Originalet brukar nämligen få litteraturstudenter att häpna över hur styvmoderligt layoutad texten är. Den styckas upp på flera sidor, i sammanpressade spalter och Jansson som var mästerlig och noga avvägd då det gällde vinjetter har i Horisont begåvats med något som ter sig på måfå hoprafsat. I den omtryckta versionen finns inget kvar av de ursprungliga omständigheterna. Men innehållet är förstås detsamma och essän formligen kryllar av kondenserade påståenden om konsten att skriva för barn.

Jansson själv uttryckte olust inför sina tidiga alster, hennes självkritik stegrades genom åren. Här motbevisar materialet sådana farhågor

Att vända blicken mot det som sjunkit undan i glömska är alltid ett risktagande. Jansson själv uttryckte olust inför sina tidiga alster, hennes självkritik stegrades genom åren. Här motbevisar materialet sådana farhågor. Fram stiger nämligen en finessrik novellistisk och att bildmaterial från motsvarande tid interfolieras med novellerna ger samlingen ryggrad. Happonens urval inbjuder till nytänkande och nyorientering och innebär ett löfte om att det finns oupptrampade stigar i de janssonska landskapen.

En ständigt formulerad poetik

Att Jansson genomgående kommenterar konst och skapande är kännetecknande. Som Roger Holmström påpekat gör det aforistiska draget hennes formuleringar så utmejslade att de kan snittas ut för att begrundas separat. Ett exempel på detta hittas i Novellen ”Ön” (1961) där stramheten grasserar. Jansson visste vad som händer med människan på en avlägsen skärgårdskobbe där: ”Allt som rör en själv har blivit utjämnat, neutralt, utan speciellt intresse.” Hon levererar livshållningar vi läsare klamrar oss fast i som livbojar.

Det aforistiska draget gör hennes formuleringar så utmejslade att de kan snittas ut för att begrundas separat

De största barnboksförfattarna på våra breddgrader – Astrid Lindgren, Lennart Hellsing, Ulf Stark – kännetecknas alla av att de knivskarpt kunde uttala sig om barnlitteraturens väsen. Det var därför de skrev mästerligt, de hade gjort sig fylliga tankar kring konsten. Tove Jansson hör självklart också till dem. Hennes poetik begränsar sig ingalunda till barnlitteraturen. Sannolikt är berättarformen för Jansson ett kamouflage, vilket gör att hennes berättelser tilltalar breda läsekretsar.

Blir det knalleffekt?

”Blir det knalleffekt?” lyder en replik i en av samlingens noveller. Kanske inte knalleffekt, men visst kvalar Happonens Jansson-urval med råge in bland utgivningen. Särskilt välvald är ”En ohemul historia” (1966) som tillkom på beställning då en rad skribenter ombads göra sin egen variant av H. C. Andersens ”Lyckans galoscher” (1838) om ett par förtrollade galoscher som uppfyller önskningar. I den nyblivna H. C. Andersen-medaljören Janssons tappning är scenariot en efterfest hos en konstnärshemul, präglad av den sena timmens ångestpustar: ”Hela rummet var stelnad upprördhet och hemulen sa högt för sig själv, nu mår jag riktigt illa. Han bökade lite efter sina tofflor under soffan men lät det vara och hasade ut i tamburen”.

På några få rader blottlägger Jansson vidsträckta känslolandskap

På några få rader blottlägger Jansson vidsträckta känslolandskap. Lösningen på hur de magiska galoscher som en vimsig homsa glömt kvar på nachspielet ska hanteras är att protagonisterna tar varsin. Vad gör det väl om man går med bara en galosch när magin den förmedlar är så frigörande?

I en av Janssons sena texter, tidigare publicerad enbart på finska ”Muminhuset, muminvärlden” (1979) skickar Jansson en hälsning till oss alla: ”Vad finns det mer att tillägga – kanske bara en önskan om att ni också får lust att bygga och leka och försöka avbilda det ni kallar dröm”.

Teksti ruotsiksi

Arkiv