Webbplats för litteraturkritik
photo

Låtsaslivets leda

Maria Lassén-Seger, 17.11.2017
Ulla Donner: Spleenish 70 s., Schildts & Söderströms 2017

Ulla Donners serieroman Spleenish är ett barn av sin tid. I min tidigare recension för Lysmasken 12.5.2017 ( http://www.kiiltomato.net/klara-wiksten-hjarnan-darrar/) konstaterades att den tecknade vuxenserien idag är ett etablerat medium för att iscensätta livsångest och existentiell vånda. Så även hos Ulla Donner där bokens jag – en konstnärligt utbildad ung kvinna – jagar drömmen om ett drägligt liv. Allt börjar när hon på en stökig hemmafest drabbas av den iskalla insikten att hon varken gör eller kan något. ”Mitt bäst före-datum” som ”ung & lovande” har ”redan gått”.

Det är ingen nådig bild Donner tecknar av livet som ung konstnär idag. På det inledande uppslagets hemmafest vimlar det av rödvinspimplande, artesanölskramande narcissister som tror på gluten, vänstern eller någon egen hemmasnickrad livsfilosofi. I den här sociala gemenskapen gäller det att branda sig själv, odla sin personlighet och sticka ut. Ulla Donner är skicklig på att peka ut och peta på vår tids förljugna fernissa. Spleenish är en raffinerad samtidssatir om unga vuxna som high fivar över sin stress och burnout eller gråter för att ingen insomningsapp biter på deras sömnlöshet.

Spleenish är en raffinerad samtidssatir om unga vuxna som high fivar över sin stress och burnout eller gråter för att ingen insomningsapp biter på deras sömnlöshet

Seriealbumet gestaltar också träffsäkert i ord och bild erfarenheter välbekanta för generationer unga kvinnor, som när bokjaget på väg hem en sen natt förföljs av ansiktslösa, fulla män vars unkna raggningsförsök förbyts i bittra påhopp när de inte får något napp. Det märks att Donner tagit intryck av svenska feministiska serietecknare som Liv Strömqvist och Nina Hemmingson när hon låter sin huvudperson ifrågasätta heterosexuell tvåsamhet som nyckeln till lycka eller manliga teorier om att hennes svartsynta tillstånd skulle botas om hon bara fick ligga.

Jag bekräftas, alltså finns jag till

Hur går det då med bokjagets beslut att ”dra sig undan från den mänskliga gemenskapen” efter att ha konstaterat att den suger? Dessvärre inget vidare. Detoxen från sociala medier är enbart en besvikelse som leder in i en återvändsgränd. Om en inte gör för att bekräftas av andra varför då hålla på överhuvudtaget, undrar bokjaget. Varför göra bara för att göra? Hon vill men kan inte frigöra sig från tanken att det är omvärldens åsikter som  bestämmer hennes värde som människa. Det som börjat som en konstnärlig kris blommar ut i fullfjädrad existentiell vånda. Livsledan är total. Inget är längre meningsfyllt.

Det är utan vidare mörka stämningar och brännande samtidstematik som Donner borrar i. Naturligtvis serveras inga svar, det viktiga är de frågor som ställs. Ändå känner jag mig kluven inför att det läggs ett satirens filter också över skildringen av bokjagets depressiva angst. Istället för att låta det bränna till ordentligt – inte bara glimtvis – ges intrycket av att bokjaget tar avstånd från myten av den självcentrerade, hårt arbetande konstnären som koketterar med sin egen framgång och livsångest enbart för att falla offer för en annan form av självupptaget navelskåderi.

Bokjaget vill men kan inte frigöra sig från tanken att det är omvärldens åsikter som  bestämmer hennes värde som människa

Särskilt två uppslag kommunicerar denna paradox. Det ena är uppslaget där bokjaget ligger framför datorn omgiven av symboliskt döende växter, skräppåsar och smutsig disk i sin sunkiga lägenhet bara några centimeter från en bottenlös avgrund. Här reduceras existentiell ångest till en självironisk klyscha. Det andra är uppslaget som följer genast efter, på vilket en tallrik gammal pasta med ketchupstänk som anger ögon, näsa, mun på en likgiltig emoji bryter av mot underlagets designade Marimekkomönster. Här gestaltas elegant hur svårförenlig den sunkiga vardagen är med ett till synes framgångsrikt, väldesignat och därmed lyckligt liv.

När inget är på riktigt

I Spleenish gestaltas inget som att det är på riktigt, inte ens depressionens svärta. Allt är en del av det ihåliga låtsaslivet och alla strategier för att ta sig ur det fåfängliga. Bokjaget testar på det mesta, åtminstone i teorin. Att bli en av de där ”bleka, attraktiva och mycket magra människorna i olika tillstånd av upphöjt, intressant lidande & stillandes smärtan med opiater och småpojkar […] ett ledset sexigt fin-de-siècle-kex?” går inte. Lika lite går det att gymma, tindra och festa sig ut ur livsledan.

Lika lite går det att gymma, tindra och festa sig ut ur livsledan

Sådana insikter är knappast förvånande men Spleenish slutar inte där utan fortsätter att hänsynslöst gissla människans fåfängliga försök att ge livet mening. För bokjaget är, sorgligt nog, också vänskap och hobbyer falska och pretentiösa försök att råda bot på alltings meningslöshet. När hipsterlivets mysiga loppisrundor och hurtiga cykelutfärder avfärdats som förljuget ytliga, återstår inget annat än ensamheten, det självvalda utanförskapet och det själlösa googlandet.

Paradoxal samtidssatir med besk eftersmak

Ulla Donner är en skicklig tecknare och grafiker. Seriedebuten Spleenish är läckert formgiven med öppen inbunden rygg samt tryckt i rött mot vit bakgrund, vilket gör att albumet sticker ut i serieromanens vanligtvis svartvita värld. Det är verkligen att hoppas att det kommer fler serieromaner från hennes penna eftersom hon behärskar mediet så väl och briljerar som berättare i ord och bild.

Ändå är det mycket i boken jag inte blir riktigt klok på. Som samtidssatir är Spleenish hänsynslöst skarp och träffsäker. Huruvida boken får läsaren att skratta är däremot tveksamt. Den raljerande tonen och överdriftskomiken är förstås humoristiska, men lockar snarare till skratt som fastnar i halsen än glada och befriande gnägg. Själv blir jag efter upprepade läsningar allt mer sorgsen och konfunderad, vilket kanske också är meningen.

Att vara spleenish är att vara bara något lite ditåt, något halvhjärtat. På så sätt lägger sig en distanserande hinna som ett filter kring berättelsens beska kärna

Redan seriealbumets mångtydiga titel varslar om en kluvenhet. När bokjaget googlar ”att må skit utan orsak” snubblar hon ”över några fina ord” inklusive ordet spleen som är synonymt med missmod, håglöshet, tungsinne och ennui. Men när detta högstämda ord lyfts upp i titeln görs det med ett signifikant tillagt -ish på slutet som tar udden av det högstämda. Att vara spleenish är att vara bara något lite ditåt, något halvhjärtat. På så sätt lägger sig en distanserande hinna som ett filter kring berättelsens beska kärna. Paradoxen ligger i att under den raljerande tonen som avslöjar låtsaslivets ytlighet jäser brännande obehagliga frågor om hur fult och skrämmande det är idag att vara sårbar och misslyckad på riktigt, att sakna självförtroende, inte våga ta för sig och ta plats, eller vara deprimerad på riktigt.

Ulla Donners Spleenish avslöjar brutalt vårt outsläckliga behov av bekräftelse och ifrågasätter våra fåfänga drömmar om ett bra liv. Men med sitt tankeväckande seriealbum – som både kräver och håller för många omläsningar – slänger Donner också tillbaks en djupt provocerande fråga till oss läsare: om inget är på riktigt, vad återstår då att leva för?

Teksti ruotsiksi

Arkiv