Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Ett råtthål som förvandlas till en förtrollad plats

Åsa Stenvall-Albjerg, 19.12.2014
Lars Sund: Tre systrar och en berättare 537 s., Schildts & Söderströms 2014

”Jag bor i Jakobstad, och det är ett satans råtthål. Jag går i Jakobstads samlyceum som är ett ännu värre råtthål, och jag begriper int ännu vad jag har att göra där. På somrarna är det rätt så vettigt här men på vintrarna – jissus vilken skit.”

Så presenterades för läsaren den sextonårige Eki Bergmans – och författarens – hemstad i Lars Sunds bok Natten är ännu ung (1975). Det var inte till att missta sig: killen längtade bort från den kvävande småstaden med en intensitet som sprängde den anständiga finlandssvenska prosan och gjorde den tjugotvåårige författarens debutroman till en ungdomsklassiker.

Lars Sund har ”ljugit” sig hem till Österbotten i nästan alla sina böcker

Också författaren reste, först till Åbo för studier, sedan emigrerad till Sverige och Uppsala där han varit bosatt de senaste dryga trettiofem åren i journalistens och författarens värv. Uppbrott och hemkomst går som en röd tråd genom Lars Sunds vid det här laget ganska omfattande författarskap, inte minst tematiserat i den stora Siklax-trilogin (1991-2003). Mellan dessa poler finns hans källor och smärtpunkter, hans erfarenhetsvärld och diktade värld.

”Hem” kan innebära så mycket mer för dagens moderna, rörliga människa än blott det geografiskt förankrade och bundna. Men återvändandet till sitt innersta ”heim”, det som har format författaren i grunden sker via språket. Att skriva blir ett sätt att återerövra det förflutna, att återskapa det landskap och den kulturella och sociala miljö man fysiskt har mist. Så tänker jag att det har varit i författaren Lars Sunds fall; han har ”ljugit” sig hem till Österbotten i nästan alla sina böcker.

Historiskt kunnande och fabuleringsförmåga

Platsen är oerhört central, det man kunde kalla lokalitet, rumslighet, i Lars Sunds författarskap. Inte som nostalgisk minnesresa utan som ett nyskapande berättande som vill famna helheten i en ny helhet, gestalta den lokala historien som konkret erfarenhet och kropp i växelverkan med den stora världen. Sund skriver, i likhet med Kjell Westö och Ulla-Lena Lundberg, utifrån en solid forskning, ett historiskt kunnande och brett samhällsintresse. Och inte minst med hjälp av en gudabenådad fabuleringsförmåga och en språklig virtuositet som hämtar sina energikällor ur en vital österbottnisk muntlig tradition.

Att muntligt berätta världen är att uppfinna den på nytt, att få lyssnaren att se den ta konkret gestalt. Att vidga sin begränsade värld mot något större. Att locka till spänning och förlösande skratt. Det är också att våga ta plats i kollektivet. Redan som ung gymnasist övade sig Lars Sund i berättandets ädla konst så spottet yrde, förförde och förtrollade sin publik på skolgården och på caféerna Union, Terrazzo och Parant i det sena sextitalets Jakobstad. Jag vet, ty jag var med. På ett hörn.

Redan som gymnasist övade sig Lars Sund i berättandets konst, förtrollade sin publik på skolgården och på caféerna i sextitalets Jakobstad. Jag vet, ty jag var med

Med sin nya roman Tre systrar och en berättare är Lars Sund tillbaka som skildrare av sin hemstad – utan att den nämns vid namn. Siklax var en fiktiv sydösterbottnisk by, ett förtätat österbottniskt förgånget. Den cellulosaluktande småstaden Jakobstad vid Bottenviken skrivs fram med verklighetstrogna konturer där författaren skickligt blandar historiska, dålevande personer och händelser med fiktiva. Och uppenbara inslag ur sin egen biografi. Gator, hus, platser, omgivningar och personer nämns vid sina rätta namn och återskapas sinnligt och med metaforisk ymnighet.

Och läsaren, likt undertecknad, läser så gott som varje sida med igenkännandets glädje. Minnesbilder väller fram. Där figurerar min gamla skriftskolpräst Runar Backman, den legendariske stadsläkaren doktor Tötterman, min gamla redaktörskollega Porter från Jakobstads Tidning, redan då en legend (han vägrade befatta sig med nymodigheter som skrivmaskinen) … Berättaren och jag skapar tillsammans vårt förgångna. Då blir nu. Läsningen blir en akt av gemenskap.

Det finländska välfärdssamhällets framväxt …

Finlandssvenska läsare är, som Trygve Söderling påpekar i sin recension av boken (Ny Tid 46/2014), ”knutpatrioter, eller åtminstone region-freaks”. Han förmodar att boken på samma sätt som Sunds tidigare epos kommer att vara ”en större grej för österbottniska läsare och (delvis) kritiker än för den sydfinländska publiken”. Återstår att se. Jag känner mig jävig att uttala mig i den frågan. Ändå säger min litterära spårhund att den utlovade trilogin om det finländska välfärdssamhällets framväxt och fall har en bredd och ett djup som överskrider både det lokala och språkliga. Lars Sund är åter en gång i färd med att bygga något riktigt viktigt. Nu en berättelse om sin egen och sin föräldragenerations tid. Det i konstnärlig mening mest personliga och lokala visar sig än gång gripa om något allmängiltigt, vara botten också i andra, för att tala med Gunnar Ekelöf.

Lars Sunds berättande har sitt djup i en med åren framarbetad och allt mera nyanserad konstnärlig behärskning, en livserfarenhet och ett historiskt perspektiv som den unge prosadebutanten för fyrtio år sedan av naturliga skäl ännu inte besatt. Där den sextonårige pratkvarnen Eki Bergman förde ordet i debutromanen är det nu en svårt invalidiserad åldrande bomskötare vid Frams järnvägskorsning som skriver fram Jakobstads efterkrigshistoria. Med hjälp av en kråka och stadens egen skald Viktor Sund.

Lars Sund är i färd med att bygga något riktigt viktigt, en berättelse om sin egen och sin föräldragenerations tid

Den borgerligt sinnade kråkan har slagit sig i slang med den anonyme berättaren med hans lytta kropp och hans stora och röda hjärta, men de två bildar ett bra team för att kolla in folklivet och sina utvalda personers göranden och låtanden. Kråkan flyger omkring, tjuvlyssnar och rapporterar mot att berättaren matar henne med lördagskorvbitar från Snellmans. I pauserna mellan bomfällningarna och passerande godståg till och från Alholmen plitar berättaren sorgfälligt ner händelser och tolkningar i sitt skrivhäfte. På lördagarna dricker han kaffe i vaktstugan med stadens skald Viktor Sund, som å sin sida återger vad som försiggår i stadens borgerskap och salonger ur sin försynta beskedliga horisont. Det är också ett klassamhälle som belyses.

… och ett stycke kvinnohistoria

Berättaren är en man, men det är tre kvinnor som har huvudrollen i romanen. Tre kvinnor med olika social bakgrund men förenade av sitt teaterintresse. Den unga folkskollärarinnan Ulla-Maj hemma från Siklax, tjänstemannadottern Margit och stadens latrinkusk Skitu-Kalles dotter Iris, springflickan på Strengbergs tobaksfabrik som en dag ska bli firad skådespelerska på Svenska teaterns tiljor. Romanen i fyra akter tar avstamp inför en teaterpremiär på Brandkårshuset den 13 november 1948. Anton Tjechovs Tre systrar ska uppföras av stadens amatörteatersällskap under ledning av den myndiga regissören konstnärsprofessor Mirjam Bergbom. Innan ridån går upp inträffar en tragisk händelse som kommer att kasta sin skugga över Ulla-Majs, Margits, Iris och berättarens liv lång tid framöver.

När boken är slut har vi nått till den sista december 1968; berättaren kommer att beviljas invalidpension från Statsjärnvägarna och överlåta berättandet till någon annan. Via sitt skrivhäfte har han lotsat läsaren genom efterkrigstidens karga landskap med världspolitiska utblickar och historiska tillbakablickar till inbördeskrigets härjningar i arbetarstaden. Klassperspektivet är ständigt närvarande, en påminnelse om krigets oläkta sår, men här finns samtidigt ett annat viktigt tema: konstens kraft och överlevadsinstinktens kraft. Femtitalets uppbyggnad och optimism, längtan efter ett tryggt och jo, småborgerligt, liv. Hammarslagen ekar och cementblandarna roterar i stadens utkant Västermalm när krigsskadade familjefäder hjälps åt att bygga egnahemshus söndagar och sena kvällar efter arbetsdagens slut. För framtiden, för barnen. Sällan har jag läst en vackrare beskrivning av sorgearbete och manlig solidaritet.

Romanen är ett ymnighetshorn av språk, stilnivåer och stämningar, det vildsinta och muntra växlar med det tragiska och elegiska, dialekt med ”finspråk”, manligt perspektiv med kvinnligt

Och ett framväxande utbildningssamhälle kommer att bidra till en aldrig tidigare skådad social mobilitet, här representerad inte minst av folkskollärarinnan Ulla-Maj Holm och hennes son Alf. Denne, förmodar jag, författarens alter ego lämnar vi som halvstor yngling på sextitalet men han kommer garanterat att dyka upp igen.

Tre systrar och en berättare är ett ymnighetshorn av språk, stilnivåer och stämningar, det vildsinta och muntra växlar mödolöst med det tragiska och nästan elegiska, dialekt med ”finspråk”, ett manligt perspektiv med ett kvinnligt. Lars Sund har alltid varit en bra kvinnoskildrare och det är han också här. Ulla-Majs, Margits och Iris inre och yttre liv, konflikter och utveckling känns insiktsfull och övertygande, de är inte bara sociala och tidsenliga typer. Och jag är säker på att de kommer att få ytterligare djup i den resterande trilogin. Det är frestande att återge hur de tre kvinnornas liv vecklas ut, hur tillfälligheter men också mönster spelar in i deras liv – men den upptäckarglädjen vill jag överlåta åt läsaren. Här kan jag bara konstatera att Lars Sund är igång med att teckna ytterligare ett stycke viktig kvinnohistoria. I romanens frigörande form.

Författaren har återvänt till staden han en gång ville sticka ifrån. Och han skildrar den med en kärlek till sina personer och till berättandet som gör detta ekibergmanska ”råtthål” till en förtrollande plats läsaren inte vill lämna.

Så ska slipstein dras!

Teksti ruotsiksi

Arkiv