Walt Whitman skapade sitt livsverk genom att bearbeta ett enda verk under en lång tid – och han landade i litteraturhistorien.

I januari 1892 publicerades följande uttalande i den amerikanska sensationstidningen New York Herald:

”Walt Whitman har äran att meddela publiken att Leaves of Grass som han med vissa längre uppehåll arbetat med och delvis publicerat under trettiofem eller fyrtio år, äntligen har fullbordats. Därför vill poeten att 1892 års edition villkorslöst ska ersätta alla tidigare versioner.”

Två månader efter detta tillkännagivande avled Walt Whitman i lungsot. Leaves of Grass var hans enda diktsamling, den utgjorde hela hans lyriska produktion. Men poeten publicerade utökade utdrag ur samlingen med jämna mellanrum under fyra decennier. Den sista utgåvan är översatt till finska två gånger, 1954 (av Arvo Turtiainen) och 2007 (av Markus Jääskeläinen). Ett urval finns översatt till svenska 1935 (av K. A. Svensson) och ”Sången om mig själv” översattes 1983 (av Rolf Aggestam).

Leaves of Grass var hans enda diktsamling, den utgjorde hela hans lyriska produktion.

Samlingen väckte motstridiga känslor hos amerikanska läsare. Dikterna höll sig inte till
slutrim eller till andra traditionella regler inom poetisk praxis. Ett ännu större problem
var dikternas många sexskildringar. Whitmans verk var en glad proklamation för sinnliga njutningar under en tid då en sådan frispråkighet sågs som enbart omoralisk.

Om en ung författare skulle planera sitt kommande livsverk på förhand, är en av optionerna att publicera så mycket som möjligt. För en äldre professionell författare skulle 30-60 publikationer ses som ett hedervärt litterärt livsverk.

Men om inte en enda av böckerna levde längre än en enda bokhöst? Vore det
bättre ur författarsynpunkt att koncentrera sin kraft till 1-5 verk, av vilka något
kunde bli en klassiker?

Författaren kunde också göra en whitman och placera sina nya dikter eller texter i en ny
edition av ett redan publicerat verk. Ett sådant livslångt skrivprojekt glimtar fram i
öppningsdikten i Leaves of Grass:

”Börjar jag nu, trettiosju år gammal, i fullkomlig hälsa,
och hoppas att ej sluta förrän i döden.”
(övers. K. A. Svensson)

Hur uppstod då Whitmans livslånga verk? Allt började egentligen år 1844 med Ralph Waldo Emersons essä ”Poeten”. Där skrev Emerson om USA:s behov av nya och unika poeter. Emerson definierade samtidigt idealet för en amerikansk nationalskald: en äkta ursprunglig nationaldiktare skulle sjunga med det nya landets nya röst, en som folket kunde ta till sin.

Walt Whitman tänkte att han var just en sådan folkets diktare som Emerson hade beskrivit. Åtagandet krävde givetvis en nästan bottenlös optimism, särskilt när man tar i beaktande att Whitman tidigare hade publicerat bara en handfull dikter.

Emerson blev genast förtjust i samlingen Leaves of Grass. Han skrev ett brev till Whitman där han kallade boken ”ett framträdande i amerikansk dikt man länge väntat på”. Emerson tillade att sådan dikt bidrog till att göra nationens lyriska tradition mer självständig i relation till den europeiska.

Emersons positiva attityd till den första utgåvan inspirerade Whitman till en fyrfaldigt utvidgad andra utgåva som kom ut 1856 och kostade en dollar. Men också den här upplagan var svårsåld. Utgåvan hade det ovannämnda hyllande brevet av Emerson som förord. Emerson blev i efterhand illa berörd av att hans privata brev olovligen publicerats.

Litteraturen har blivit ett yrke som tvingar författaren till en viss produktivitet.

Walt Whitman skapade sitt livsverk genom att bearbeta ett enda verk under en lång tid – och han landade i litteraturhistorien. Om författare som regel gjorde likadant skulle dessa ”livslånga verk” innehålla så mycket mer än några huvudverk som steg fram bland dussinprodukter och mellanböcker. Men …  samtidigt skulle den litterära kulturen förändras och den litterära institutionen omdefinieras.

Läsaren skulle ha mycket färre alternativ i bokhandlarna. Förläggarna skulle inte gilla att de måste vänta på en lovande författares produktion i decennier. Kritikernas arbete skulle antingen helt ta slut eller bli betydelselöst.

Skönlitteraturens verkliga målgrupp, de vanliga läsarna, väntar sig förmodligen mer kvalitet än kvantitet av en författare. Det skulle kunna motivera ett Whitman-projekt också i dag.

Men vad skulle författaren äta medan han eller hon väntade på att det stora mästerverket föddes? De viktiga stipendierna kommer inte utan mellanböcker; något skulle man bli tvungen att publicera. Alltså: författaren är mer bekymrad över den egna utkomsten än över litteraturhistorien. Litteraturen har blivit ett yrke som tvingar författaren till en viss produktivitet. Om stipendierna inte garanterar försörjningen blir man tvungen att ta ett annat arbete.

Walt Whitmans situation avvek inte från den vanliga författarens väg. Men USA:s blodiga inbördeskrig på 1860-talet förändrade allt. Under inbördeskriget var Whitman långa tider vid fronten, bland annat verksam som vårdare vid ett fältsjukhus. I sina nya dikter klädde han på ett rörande sätt krigets lidande i ord, och fann vägen till amerikanarnas hjärtan.

I december 1891 skrev Walt Whitman till sin vän:

”L.G. är äntligen färdig – jag har tillbringat 33 år med att bearbeta den, skildra mitt livs sinnesstämningar, alla delar av landet, fred och krig, unga och gamla – för mig är det ett under att jag klarat det, att jag uppnått något väsentligt, fastän jag fortfarande i det kan se tillräckligt med brister och fel.”

Den slutgiltiga redigeringen av Whitmans dikter fokuserar på födelsen, ungdomen, mognadens år och dödens annalkande, livscykelns kronologi. Förutom författarens egen utveckling har samlingen fångat något av den amerikanska historiens viktigaste decennier.

På Walt Whitmans tid kunde också andra författare skapa sina verk med samma teknik. Överhuvudtaget var litteratursynen en annan än den är nu. Om en Walt Whitman skulle ha sökt stipendier för nya versioner av sitt livslånga verk hade han knappast fått dem.

I massproduktionens förlovade land var konkurrensen om läsarnas uppmärksamhet en hård kamp redan på 1800-talet.

I massproduktionens förlovade land var konkurrensen om läsarnas uppmärksamhet en hård kamp redan på 1800-talet. Författarna fick fart på bokförsäljningen bland annat genom att turnera kors och tvärs genom landet och föreläsa om sina böcker på matinéföreställningar. Whitman gav sig aldrig ut på sådana: en detalj som han som äldre ondgjorde sig över.

Den nionde editionen som publicerades 1892 kallas dödsbäddsupplagan. Leaves of Grass hade vuxit från en liten diktbok med aderton poem till ett saftigt verk på 400 dikter. I den sista utgåvan fanns en bild av den gamla Whitman i överrock och helskägg. Allt hade han sett och upplevt; nu skulle de sista sanningarna fram.

”Sådana tankar har människor alltid tänkt, var de än levt,
de är ingenting jag har hittat på,
är de inte lika mycket dina som de är mina är de ingenting värda eller så gott som ingenting värda,
om de inte omfattar allt är de så gott som ingenting värda.”
(övers. Rolf Aggestam)

Little Blue Book Series som var populär i början av 1900-talet förde ut Whitmans djärva verk till en publik som var bredare än någonsin. Om Whitman själv kunde titta ner från sitt moln och se hur de amerikanska generationerna hanterat hans dikter under de drygt hundra åren som gått, skulle han skrika av ilska.

Under andra världskriget delade Förenta Staternas regering ut Whitmans dikter gratis till sina soldater. Man tänkte att hans dikter skulle väcka soldaternas tilltro på uppdraget att försvara det amerikanska. Whitmans dikter har också använts när man talat för jämställdhet mellan raserna, därtill i stor utsträckning i populärkulturen, också så sent som på 2000-talet.

Jag tror i alla fall inte att det finns behov för verk som täcker och räcker ett helt liv. Litteraturen är som en skog som är full av mångahanda växter. De stora träden behöver rikligt med undervegetation, liksom klassikerna behöver mindre verk. Livets riktning är nerifrån uppåt.

 

Jari Olavi Hiltunen

Skribenten är lärare och litteraturkritiker från Ulfsby.