Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Relationer som kränger till

Jenny Kajanus, 1.10.2010
Freja Rudels: Blodsband s., Söderströms 2010

En urbaniserad son som besöker sina föräldrar på landet för att tala om att han är homosexuell. En älskad hund begravs av hela familjen. En tonårsdotter lämnas än en gång ensam då mamma jobbar över. Upplägget i Freja Rudels noveller i samlingen Blodsband kan kännas något konventionellt men det uppvägs av en stark hantverksskicklighet och närvaro i texten. Debutanten Rudels, född 1980 och doktorand i litteraturvetenskap, träder fram som en utomordentligt god stilist; tydlig och precis i uttrycket, och med ett ovanligt kraftfullt anslag. Det är inte ofta man har turen att stöta på en sådan väl gestaltad vrede som i de här novellerna. Den väller fram mellan raderna och ger texten koncentration och täthet.

Novellerna utspelar sig lite i ett limbo, i en landsbygds- eller småstadsmiljö som inger åtminstone mig ångest genom sin flacka andefattighet (man kan jämföra med småstaden i Orgelbyggaren av Robert Åsbacka; huvudpersonerna är helt enkelt inte ett spår intellektuella). Det är barndomshemmet, det är bilen, det är pappa, mamma och hunden. Koordinaterna är allmänna på gränsen till anonyma.

Kroppar under lupp

Samtidigt är det oerhört lyhört skildrat; pappas rygg framför teven som svär över ”de där mentalkonsulterna” inom idrotten, en annan pappas vildvuxna nackhår i rättssalen. Överlag är det många pappor i de här berättelserna – och kroppar. Kroppar som det på något vis är synd om, som är sköra, skröpliga, men samtidigt närmast abjektala eftersom de är satta under lupp. Också titeln hänvisar ju till att det handlar om familjerelationer, men på ett fysiskt, lite slemmigt sätt. Blodsband: slitstarka, ofrånkomliga, men inte något man precis vill ha i sina frukostflingor.

En helt annan sak är sen att just kärnfamiljetematiken råkar lämna mig personligen rätt kall. Jag frågar mig också om det är så att finlandssvenska författare oftare än andra fastnar i att skildra en familjedynamik som kan kännas lite förlegad, i ett 70-talistiskt psykodramaformat med undertryckta känslor som tränger på, och skam och skuld över att vara den man är? Vad beror det i så fall på? Litterära förebilder? Klass? Eller språklig och kanske geografisk isolering?

En självständig röst

Upplägget känns alltså ställvis för klassiskt, för skolboksaktigt, och jag undrar om inte Rudels använder det för att hon är duktig på att snappa upp budskap och för att budskapet ofta är just att det är så här noveller ser ut? Tyvärr blir resultatet då att det kan kännas som om författaren suttit med penna och papper och skapat strukturer som sedan formats till psykodrama enligt modellen förträngning – urladdning. Speciellt under det obligatoriska crescendot, då röster höjs och fördämningar brister tappar Rudels lätt det ovanligt starka grepp hon annars har om läsaren.

Nå, dessa förbehåll på innehållsplanet skulle jag alltså inte ens ha skrivit ut om inte Rudels hade demonstrerat att hon har det i mitt tycke viktigaste, nämligen en stark och självständig röst. De olika novellerna är snyggt komponerade; från ”Bakbänken” där maktrelationerna kränger lika överraskande som bussen, till den sista, ”Nåd” som inleds med en snutt ur en diafilm med fokus på pappas händer tryggt om pakethållaren på den lilla flickans cykel, till samma händer några decennier senare i rättssalen: ”Han höll dem framför sig. Kanske höll han dem i från mig”.

I synnerhet i novellerna ”Nåd” och ”Fistel”, som båda är skrivna i jagform, håller Rudels läsaren i sitt grepp hela vägen. Det är skoningslöst, vackert och koncentrerat. Novellkonst när den är som bäst.

Teksti ruotsiksi

Arkiv