Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Hoppet är att våga

Robin Valtiala, 29.4.2016
Henriikka Tavi: Hoppet 78 s., ellerströms 2015 Översättare: Henrika Ringbom

Hoppet (Toivo) är Henriikka Tavis (f. 1978) tredje diktsamling, den första som blir översatt till svenska. Hon är för mig en spännande ny bekantskap. Samlingen rör sig mellan personliga starka upplevelser, och ett lekfullt omskrivande av det finska kulturarvet. Bland annat finns här ”spånor” i Juhani Ahos anda. Det finns mycket humor och en stor sorg inflätade i varandra.

Dikterna är på sina ställen medvetet barnsliga på ett sätt som hos en mindre skicklig författare hur lätt som helst kunde bli larvigt. Korta stunder kan diktaren påminna om Eva-Stina Byggmästar i hennes mest lekfulla stunder; men man märker snart hur mycket vassare kanter det finns att skära sig på i Tavis besläktade gåtfulla mikrovärld: 

Ängarna var ju alldeles ljuvliga,
att där blommade prästkragar det minns jag
att en gång fanns där en sån där åkerglänta
men vad var det för en växt den där
med fjärilar omkring sig
vad var det för en växt som fanns där och
sen så höggs den där skogen ner och så fanns den inte mer

 Om det talas om en hund, får den stackaren i nästa mening en krok i läppen.

Tavis sätt att plötsligt dyka ner i barndomen blir svindlande:

Många fjärilar försvarar sina revir.
Hanen sitter på en kvist
som sticker ut ur lövverket. Den ser allt:
Eller som ett barn som ännu inte är helt verkligt.
Den ser allt dubbelt. Kattkadavret som finns till
på flödesängen jagar två fåglar av vilka den ena finns.

Döden som onatur

Diktbokens två poler är naturen och döden; den onaturliga döden. Den jaget i boken talar till är en förälder som dog ”i onödan”.  Ett avsnitt på flera sidor består av namnen på kända personer som också dog på sätt som kan definieras så här, de begick i många, men inte i alla av fallen, självmord. Efter dessa sidor kommer en med levnadsårtal som känns som om de dansar runt när man tittar på dem, och som jag kommer fram till att är levnadsåren för några av de här människorna. Boken är ett kollage som på sina ställen fungerar som en besvärjelse.

En sorts besvärjelse är även de två dikter som finns först respektive sist i boken, och som består helt och hållet av namn på fjärilar, bortsett från det allra sista ordet i boken ”sköldlus”. Åtminstone antar jag att ”gräselefant”, ”gräsulv” mm. är fjärilsarter. Jag tänker just nu inte förstöra det roliga genom att googla och se efter. Om inte annat är de väl någon sorts imaginära fjärilar i Tavis diktvärld.

Boken är ett kollage som på sina ställen fungerar som en besvärjelse

Sagan i första avdelningen om fågeln som blev fisken Haikouichtys är rolig. Inte så mycket på grund av den lite ansträngda ordleken om hur dess namn kom till, Gud sa ”haiku” och svaret var ”ich” (ty. ”jag”, men korrelerande med det grekiska ordet för fisk), som genom den lakoniska redogörelsen för varelsens innehållsrika besvärliga liv:

Den hörde till de första ryggradsdjuren
men kände egentligen aldrig att den hörde någonstans.

Den var ingen särskilt god simmare.
Den hölls nätt och jämnt på ytan.
En tidig morgon sjönk den.
Sedan dess har fiskarna simmat under vattnet.
Och sen tog den sagan slut.

Tekniken och strukturen

Kollageteknik med ibland osannolika element, något som är mycket vanligt också i dagens bildkonst, kan ibland var ett sätt att motivera vissa delar av ett verk som inte i sig har särskilt mycket styrka. Sådana delar finns här också, som ”Kärleksdikt” som är en sorts variation på barnramsa men som åtminstone inte i översättning säger mig så mycket:

Det här är bussen
som Reijo körde.

Det här är gussen,
som reste med bussen som Tony körde.

Det här är gossen,
som lämnade gussen, som reste med bussen som Pjotr körde.

Och så fortsätter det över två sidor. Jag är inte heller övertygad av att två motsatta sidor upptas av orden ”Du flammar,” respektive ”isar.” Innehållet fyller inte i det här fallet upp utrymmet.

När jag läser samlingen för andra gången inser jag hur finurligt den är strukturerad.

De flesta av dikterna är ändå starka, med ofta bisarra bilder:

Först lever larven av backtimjans blommor,
den som också kallas modets och kraftens ört
som också kallas det doftande offret. Dess blommor,
människor färgade som blåmärken och lik, står
upp till låren i himlen som en trana:”

 Boken är indelad i tre avdelningar. Det är endast den mittersta som har en titel, den heter ”Hoppet” liksom boken. Det är först när jag läser samlingen för andra gången som jag inser hur finurligt den är strukturerad. Infattad mellan den inledande och avslutande delen, som innehåller natur och naturberusning, är den här mellandelen den viktiga, den som handlar om det onödiga-onaturliga. Jaget talar ivrigt och desperat till den döda personen, om familjen som blev kvar, om svikarna i det här livet som den tilltalade säkert nu har glömt. För att ett par rader senare ta tillbaka: ”Jag skriver inte det här”. Ännu ett stycke senare återgår hon ändå till det viktiga ämnet.

Abstraktioner som doftar

Under läsningen tänker jag ofta på Gunnar Ekelöfs rad ”Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig” (ur dikten ”Eufori”, samlingen Färjesång). Tavi kan förutom att kombinera konkret livs- och konkret dödsmedvetenhet, också på ett fascinerande sätt föra in det abstrakta bland elementen: ”Under fjärrans täcke slumrar dagen/ vilans land är så färgat av himmel och noll.”

Att få abstraktionen att dofta är något inte alla kan:

 Myrvisslaren flyger med kraft, blir skrämd.
De torra betesmarkerna och ängarnas närhet
som iakttagelsen att närhet är växelverkan
avbrott och miniatyrtyranni,
grusgroparna, de gamla kalkåsarna.

Det är kanske för att de döda kan dofta när man sysselsätter sig med dem tillräckligt starkt:

Jag har sönder ett moln men molnet går inte sönder. Sedan flyttar du
över tyngden till den fot som är i luften och säger:

 ”Nu stöder jag mig på tomheten som för mig
tillbaka. Är det tomma gott eller ont?”

 I samma uttryck som diktaren talar om sin relation till jordelivet och döden, talar hon om sin poetik: ”Man sa mig att jag har/ förlorat mig i detaljer, men vad är mullens/ detalj?” Själv tänker jag att något av det bästa en diktare kan göra är förlora sig i detaljer, och är glad att Tavi gör det.

 Det är ingen enkel uppgift att tolka Tavi, vars dikter är fulla av uttryck som speglar varandra, svåra att överföra

Det är Det är ingen enkel uppgift att tolka Henriikka Tavi, vars dikter är fulla av ord och uttryck som speglar varandra på sätt som är svåra att överföra. För det här har Henrika Ringbom med sina väl utvecklade språkliga känselspröt varit rätt person. De båda betydelserna i ”lähde hämärään”, ”ge dig av in i mörkret” och ”källan till mörkret”, har hon på ett genialiskt sätt lyckats förena i ”led in i mörkret” (se not s. 78) Hon lyckas också bra med rytmen, när det gäller en bok som så långt stöder sig på den, med tanke på hur olika finskans och svenskans struktur är.

Det här är en modigt experimentell bok, och det var modigt att våga sig på att översätta den.

Teksti ruotsiksi

Arkiv