Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Den postmoderna gatans lag

Kaj Hedman, 31.5.2013
Johanna Holmström: Asfaltsänglar 294 s., Schildts & Söderströms 2013

Johanna Holmström, född 1981, journalist från Helsingfors, har skördat lagrar för sina novellsamlingar, som hon gav ut mellan 2003 och 2009. Hon betraktas som en av de mest lovande yngre kvinnliga författarna i Svenskfinland, men hon har också uppmärksammats på finskt håll och i Sverige, där hennes bok Camera Obscura (2009) gav henne bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris.

Asfaltsänglar kallas i denna hennes andra roman de unga tonårsflickor som var ”döda redan innan de träffat marken.” De är 2000-talets mångkulturella, i etniskt blandade familjer uppvuxna, smarta och egensinniga, men tillika oerhört sköra och sökande tjejer, som i värsta fall slutar just som ”asfaltsänglar”: en del av dem verkar vara predestinerade för att slås ihjäl mot asfalten, om de sedan faller, knuffas eller kastar sig ner.

Där mångfalden kolliderar med fundamentalismen

Ett beckmörkt, snöslaskigt, brutalt och djungelaktigt storstadslandskap avtecknar sig i bakgrunden till romanen, som kan sägas vara en analys och en vision av allt det goda och det onda i ett postmodernt finländskt urbant samhälle. Religiös och etnisk mångfald stöts där mot fundamentalism, rasism och trångsynthet på olika håll. Polisen, skolan och myndigheterna i allmänhet har i Holmströms roman tappat greppet. Skinheads, gäng, obestämbara securitaskillar, som hyrts av polisen som ett slags våldets bulvaner, håller ”ordning på torpet” medan ungdomarna dras mellan lojaliteten till den egna familjens värderingar och sina personliga, individuella drömmar och uppfattningar, vilka kan variera från dag till dag, och från stund till stund.

Johanna Holmström har verktygen och erfarenheten att ta itu med frågan om islam i Norden, om integration, och om ungdomars verklighet i storstaden i södra Finland. Hon har själv studerat koranen och islam noggrant, varit gift med en muslim i tio år, och har barn som är född och rotade i olika religioner, kulturer. Hon har i en intervju berättat att hon samtalat med många invandrare och alltså gjort en noggrann research för sin spännande roman.

I sin balansgång mellan mörk futuristisk analys och vardagsnära realism, blir Asfaltsänglar både en viktig och upprivande bok

Spännande, gripande, kanske inte alltid så flytande som jag hade väntat mig, men nästan gastkramande i sin balansgång mellan mörk futuristisk analys och vardagsnära realism, blir Asfaltsänglar både en viktig och upprivande bok, en verklig samhällsroman trots sitt deckaraktigt lätta grepp.

Samira, en lite över tjugoårig tjej, född av en islamsk far från Maghreb (=det muslimskt dominerade området vid Medelhavet i Nordafrika), och en finsk mor som med stort allvar har konverterat till islam, är både symboliskt och konkret ett slags huvudperson i Asfaltsänglar. I sin balansgång mellan föräldrarnas religion, som har inslag av både fundamentalism och liberalism, å ena sidan, och den postmoderna ungdomskulturen och andra sidan, möter hon ett skinhead, Piter, som visar sig ha mycket oförutsägbara sidor. Man överlever genom att alliera sig med sådana, som man egentligen inte sympatiserar med. Resonerar Piter. Det är den postmoderna gatans lag. Så lever ju även flickorna i boken.

Man tar lite avstamp där man kan. Men det går inte så bra för Samira. En dag ligger hon på sjukhuset, vid liv men tillsvidare livlös. I hemlighet har hon format en allians med Piter. Pappa och mamma vet ingenting om det.

Men det gör bokens egentliga huvudperson, Leila, 15 år, lillasystern. Hon är liksom en allestädes närvarande berättare i den litterärt uppspjälkta romanen som nog har en klar linjär form, men som inte är skriven i rak tidsföljd. Leilas kärlek till systern och ett slags övergripande ansvarstagande för allt och alla gör henne sorgsen och ångestfylld, men hon är en modern feministisk hjältinna, även om hon i hjärtat tror på sin familjs religion och dess Gud. Medan andra har sex med alla, provar på droger och alkohol, är Leila försiktig, hon är den uppoffrande om än från skolan skolkande spegelbilden av en rebell.

Muslim eller inte – var ligger skillnaden om man är tjej?

En av bokens bästa, mest komplexa och roligaste figurer är Leilas väninna och klasskamrat Linda Lindqvist, ett typiskt mobboffer, som även själv mobbar. Innerst är det fråga om att handskas med det ständiga machoproblemet. Det är egentligen inte så stor skillnad på om man är muslim eller modern, sekulariserad storstadsmänniska. Är man tjej, kvinna, så blir man automatiskt ett objekt. Det här är ju någonting som vi som var unga på sjuttiotalet kan ha svårt att riktigt förstå. Att det blivit så. Jämlikheten mellan könen är på många sätt en chimär. Den blev inte det som den skulle bli.

Asfaltsänglar är framför allt en finlandssvensk roman om livet bland finlandssvenska ungdomar och deras föräldrar, oberoende av hur mycket etniskt differentierade inslag man har i sig själv, i sin historia. Det är andra generationen som berättar. De konkreta och hjärtskärande exemplen på rasism som även riktar sig mot människor som fötts, levt och växt upp som finländare, men med en lite annan hudfärg, är viktiga.

Man är finländsk. Ändå betraktas man som en ”mutis”

Man är finländsk. Ändå betraktas man som en ”mutis”. Ordet kommer från finskan obehagliga ”mutakuono”, ett ännu värre och mer avskyvärt uttryck än det svenska ”svartskalle.”  Är man en mutis så är man från träcket och dyn, obotligt smutsig, oberoende av föräldrarnas samhällsklass, hudfärg och religion.  Så i det rasistiska Finland.

Hur det riktigt är därhemma i byn i Maghreb, i de myllrande stora städerna i Iran (därifrån den parallella hjältinnan Jasmina härstammar) får vi bara små men mycket stabila inblickar i.

Till sist framstår ändå helheten, berättelsen, som också fylld av värme och kärlek. Slutet kan tyckas vara en smula utslätat, men det är viktigt att även inse att slutet av boken sammanfattar den medkänsla, de försök till förståelse och till överlevnad, som bokens huvudpersoner på sina olika sätt ger uttryck för under berättelsens gång.

Styrkan i Asfaltsänglar, där dialogen visserligen kan variera i kvalitet, är att berättelsen har en stark dynamik, och att det mänskliga, det som ska känneteckna essensen i bra litteratur, får både kropp, själ och ande.

Teksti ruotsiksi

Arkiv