Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Nästan en kriminalroman

Maria Sandin, 16.3.2007
Kjell Lindblad: Drömd s., Schildts 2006

En bok utan intensiva inslag av drömmar eller drömlika skeenden är inte en bok av Kjell Lindblad. Bränslet i hans författarskap verkar vara ett omättligt intresse för det mångskiktade och gåtfulla i tillvaron och i en människas upplevelse av sig själv och sin omvärld. Man blir alltså inte ett dugg förvånad över ett titelval som Drömd. I så fall snarare över att titeln dröjt tills nu, till Lindblads sjunde bok och andra roman sedan debuten 1984. Den skulle ha suttit minst lika bra eller bättre på någon av hans två senaste novellsamlingar, Resa runt solen (1994) eller Oktober – mars (1997), med deras tilltagande blandning av det vardagliga, det psykologiska, det thrilleraktiga, det mystiska och det fantastiska med dragning ända åt scifihållet.

Vid jämförelse är Drömd en mycket realistiskt betonad bok. Den börjar som en mordhistoria, med att kvarlevorna av ett litet barn hittas i skogen där det legat begravt i ett halvsekel. Mycket talar för att det är en fyraårig pojke som försvann spårlöst i Helsingfors i mitten av 1950-talet, från samma stadsdel där en annan liten pojke lekte på sin bakgård. Kanske såg han något? Nu har den gossen hunnit bli medelålders, och när fallet aktualiseras på nytt engagerar han sig så till den grad i frågorna om den döda pojkens identitet och öde att han börjar agera privatdeckare, får upp oroande spår och skriver ner historien.

Mentalt landskap mer än thriller

Man kan nästan tro att Lindblad skrivit en kriminalroman. Och det är det ju också, på sätt och vis. Men thrillerintrigen tycks ändå inte vara huvudsaken; den tillhandahåller struktur och spänning medan den egentliga berättelsen utspelar sig hos bokens berättare och huvudperson, i hans livshistoria och mentala landskap.

Det är en man med nedärvd men kontrollerad alkoholism, akuta sömnsvårigheter och mycket sorg och saknad inombords som lever ensam efter att ha lämnats av sambo och son. I vad som blir ett slags hoppingivande helandeprocess gör han en resa tillbaka till sin barndom, vilket sker parallellt med att mordmysteriet nystas upp. Rätt snyggt lyckas Lindblad laborera med de två planen utan att kopplingar och överlappningar mellan dem blir krystade. Bara i undantagsfall kan en tidsväxling vålla visst huvudbry, något uns mystifikation smyga sig in.

”Jag tror på meningsfulla sammanträffanden”, förklarar berättaren redan på en av de allra första sidorna. Och det är denna upplevelse av att ”allting i tillvaron hänger ihop” som utgör romanens ’credo’ och placerar den i det glidande gränslandet mellan det närvarande och det förflutna, den vuxne och hans barndomsjag, mellan minne och dröm, fakta och fantasi, liv och död.

Det man är börjar i barndomen

Att vara pojke och att bli och vara man är vad det i hög grad handlar om här, precis som i många andra lindbladska texter. Likaså går romanen tätt inpå relationen mellan far och son – berättaren och hans far, och berättaren själv som far. Alltsammans hänger ju ihop och det man är började i barndomen.

Mamma har dragit för det rutiga draperiet till sovalkoven och pappa ropar att han går ut på en stund och han undviker att se på mig, knäpper inte ens jackan, öppnar bara dörren och är borta. Jag hör hissdörren öppnas, gallergrinden dras åt sidan, dörren stängas, grinden glida igen och det vinande ljudet när hissen försvinner i schaktet. Våra två fönster vetter mot gården och jag vet aldrig åt vilket håll pappa går eller vart han tar vägen, jag vet bara att han blir borta länge och att hemmet inte längre är samma hem som när vi satt alla tre i köket och åt middag.

Lite särskild lyster får skildringen när den förflyttas till 50-talet och ett efterkrigstida Helsingfors. Precist, nästan filmiskt tecknade miljöer och scener, oerhört sensibelt sedda ur barnets synvinkel. Berättaren som den sårbara pojken som till slut förlorar sin far och försöker hitta sin plats i en värld där pojklekar i en handvändning kan övergå i mobbning och grymheter.

Våldets tunga skugga

Våldet finns där som den långa tunga skuggan från en destruktiv manskultur och från ett krig. Samtidigt framträder en vemodsfärgad bild av stadens – och samhällets – förvandling. Inte så att texten är nostalgisk, men den kan väcka nostalgi. Bara en sådan sak som att det för inte så värst länge sedan fanns en skomakare i varje kvarter. Förflutenhetens och förlustens atmosfär färgar berättelsen på olika nivåer.

Kjell Lindblads prosa har själ. Klar syn och innerlighet tillika. Med lågmäld och stilistisk auktoritet upprättas förbindelser mellan inre och yttre. Det hemlighetsfulla och undflyende möter det konkreta och distinkta så att något väsentligt blir sagt om tillvarons komplexitet och människans existentiella utsatthet och förvirring.

Berättaren i Drömd – och läsaren med honom – känner sig stundtals osäker på vad som faktiskt hänt och vad hans egen hjärna producerat. ”Det känns inte som en dröm utan som ett minne”, kan han tänka. Eller: ”Det är som att vakna ur en dröm till en ny dröm”. Sådana formuleringar återkommer hos Lindblad med små variationer från bok till bok. I en ständig närkontakt med den nakna ovissheten om vari ’verkligheten’ verkligen består.

Teksti ruotsiksi

Arkiv