Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Berättelsens föränderliga kropp

Ylva Larsdotter, 29.1.2016
KriztinaTóth: Pixel 164 s., Bokförlaget Tranan 2015 Översättare: Daniel Gustafsson Pech

När jag slagit ihop pärmarna till Pixel vill jag göra upp en karta och dra streck mellan personerna, städerna, landskapen i den ungerska författaren och poeten Kriztina Tóths andra novellsamling. I översättning av Daniel Gustafsson Pech presenteras hon nu för första gången för en svenskspråkig publik – och det ska vi vara väldigt tacksamma för.

Tóth lyckas nämligen med små medel och med en slags isbergsteknik berätta något mycket viktigt om vad det innebär att leva i dagens Ungern och Europa. Jag skulle behöva en guide, eller snarare ett fågelperspektiv, för att förstå hur det hänger ihop, se vilka som är permanent bosatta där och vilka som är på tillfälligt besökare i detta sprakande, gäckande, samtidigt alldeles tydliga litterära universum.

Det går inte att tala om en egentlig huvudperson, däremot om en kropp på vilken ett finmaskigt intrikat nät av livsöden, slump och möten utspelar sig

Här glider personerna in och ut i berättelserna, går omlott i varandras liv. Någon dör för att senare dyka upp på nytt i ett helt nytt perspektiv i ett helt annat sammanhang i en annan tid. Eller rör sig i periferin för att sedan hamna i centrum.

Boken är uppbyggd av de trettio kortnoveller. Det går inte att tala om en egentlig huvudperson, däremot en kropp på vilken ett finmaskigt intrikat nät av livsöden, slump och möten mellan människor utspelar sig.

En kropp – konkret och metaforiskt

Det trettio kapitlen kretsar kring denna kropp, denna värld som var och ett fokuserar på olika kroppsdelar: ögat, penisen, handen, hjärtat, fotvalvet och så vidare. Kroppen försöker hålla sig samman men balanserar i stort sätt genomgående på gränsen mot förfall och undergång, måhända är det en metafor för dagens Ungern, men också för hela Europa som håller på att rämna.

Tóth rispar hål i det vardagliga och blottar något oväntat och annorlunda som tvingar oss att stanna upp. Det gör att Pixel är en mycket spännande läsning som emellertid bör läsas i omgångar, långsamt, kapitel för kapitel. Risken finns annars att man missar undertonerna, den subtila outgrundliga intrigen och de besynnerliga men ack så viktiga detaljerna.

Här utmanas föreställningen om hur en novellsamling ska vara uppbyggd

Som i ”Berättelsen om fingrarna”, där en kvinna i samband med ett besök i smyckesdesignerns butik för att köpa en ring blir vittne till ett dövstumt grälande par. Besöket utmynnar i ett samtal med försäljerskan och snart står blir det tydligt för dem båda att de vackra förlovningsringarna inte är till för dem. Att livet inte blev som de tänkt sig, ingen av dem kommer att bära någon ring.

Det är en kort text som i skarven mellan det konkreta och det undflyende lyckas fånga tillkortakommanden och utanförskap. Härtill utmanas också den klichémässiga föreställningen om hur en novellsamling ska vara uppbyggd. Tóth bryter elegant med den ”traditionella” berättartekniken och leker tittut med läsaren. Hon kommenterar, tar tillbaka, byter perspektiv mitt i ett händelseförlopp, säger emot sig själv, hänvisar framåt eller bakåt i berättelserna, ja ungefär såsom det är i livet. I ett kapitel kan hon säga en sak för att i nästa ta tillbaka allt.

Berättelsens vighet

Den stora styrkan i Pixel finns just i den berättarteknikiska vighet eller ska jag kalla den fräckhet? Samtidigt har Tóth en osedvanlig förmåga att lägga sig tätt intill personerna utan att krypa in under deras hud och skriva läsaren på näsan. Hon litar på dennes egen fantasi och inlevelseförmåga. Snarare tänder hon strålkastaren för att visa vad det är att vara människa, att vi alla bär omkring på drömmar, förhoppningar, kärlek. Det finns aldrig bara en sanning eller ett sätt att se på ett skeende. Tillvaron är motsägelser.

En sak är säker: vi ska inte lita på författarrösten för den lurar och bedrar

Det är både underhållande och förhöjer effekten av läsningen. En sak är säker: vi ska inte lita på författarrösten för den lurar och bedrar. Det är en modig författare som arbetar så. Tóth väjer inte för det trassliga i det vardagliga. Vi träffar människor av kött och blod, med sina trötta frisyrer, kissnödighet och begär. Men – som i alla goda novellsamlingar – svajar det ibland och fokus slinker undan, språket blir oprecist, kroppen lös i konturerna.

Dagens europeiska verklighet

Som jag nämnde ovan utspelar sig novellerna i dagens Ungern och den europeiska politiska verkligheten ges utrymme. Något annat vore inte möjligt. I en av de starkaste novellerna träffar vi en ung man på flykt till Europa på ett lastbilsflak. Stinkande svett och rädsla sipprar. Väl framme i ett flyktingläger vågar inte flyktingarna äta maten som de serveras, eftersom det strötts med ett asklikande pulver. När man sköljer maten under rinnande vatten inser läsaren att det vallmo. Ett starkt exempel på hur svårt människan har att få kontakt med varandra, och på en ömsesidig misstro, osentimentalt och träffsäkert skildrat och med en knapphet som förhöjer effekten. Vallmo återkommer i en annan novell men med en helt annan betydelse.

Eller den osäkra och försmådda singelkvinnan, som inte blir fri från sina trauman och som skypar med sin opålitliga date, samtidigt som hon hör en mamma i lägenheten bredvid kväll efter kväll skrika förnedrande saker till sin lilla flicka. Till slut är det som om modern skriker till kvinnan: ”Vem tror du att du är egentligen?”

Hon jonglerar med säker hand med olika teman som tillsammans bildar en hel värld

Tillvaron, rösterna flyter. Tóth vill säga oss att våra handlingar får konsekvenser, vi ska vårda och visa omsorg om varandra, för vi vet inte när vi möts igen. Genom att lägga pixel bredvid pixel bildas så småningom en hel bild. Hos Tóth tillåts frihetslängtan, åtrån, sorgen, skratten och förlusterna existera sida vid sida. Hon jonglerar med säker hand och blick med olika spår och teman som tillsammans bildar en hel värld. Och hon gör det med en samtidigt pockande och gäckande röst.

Trots de bitvis smärtsamma erfarenheter som träder fram i Pixel – övergivenheten, döden, förlusten, uppbrotten är ständigt närvarande, finns förändringarna inom räckhåll. Tóth visar är att livet kan ta nya oväntade vändningar, ge nya insikter och möten. Att vi lever tillsammans en stund på jorden. Tillsammans med både avgrundsmörker och möjligheter på en och samma gång.

Teksti ruotsiksi

Arkiv