Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Dikten, döden – kravet på förståelse

Ann-Christine Snickars, 23.10.2010
Peter Mickwitz: Förlorat. 4 essäer s., Söderströms 2010

”Läste Rabbe Enckells ”På jakt efter det underlåtna”. Ja, om någon hos oss numera skulle skriva sådana essäer. Så skulle väl ingen lägga märke till det eller läsa det.”

Så står det i randanmärkningarna, arbetsdagboken, som får följa texten som ett band överst på sidan genom Peter Mickwitz essäsamling Förlorat. 4 essäer.

Mickwitz har ofta artikulerat det berättigade missnöjet med frånvaron av litterär debatt – och överhuvudtaget platser att föra litterära samtal – som gäller för dem som skriver på svenska i Finland. Men han är också den som kanske gjort mest för att skapa kontakter. Han har hållit igång kanaler till finskt litterärt liv och också till det nordiska, t ex till nätverket Fria seminariet i Litterär Kritik. När dagspress (på grund av bristande engagemang) och tidskrifter (på grund av usel ekonomi) sviker, går den läsande publik som inte själv aktivt söker sig till essäer mellan pärmar, miste om ett kvalificerat samtal.

Kroppen som läsinstrument

Förlorat innehåller fyra texter. De handlar om dikten, döden, läsandet. Och givetvis om skrivande – det genomsyrar alla de övriga motiven. Vill man ta sats kan man börja med att läsa Mickwitz diktsamling från 2004, För vad kroppen är värd, som författaren också anknyter till i essän om Becketts poesi. I den sista essän ägnas det mesta utrymmet åt att undersöka Becketts dikt ”The Vulture” (”Gamen” svensk översättning av Tom Hedlund).

Det är en typ av text som inte är så allmän längre, men som man kan längta efter: sakkunnigt resonemang kring en enskild dikt. Sådana kan ändå ibland bli lite skolmästaraktiga, och Mickwitz essä är kanske det också – lite. Men kopplingen mellan mellan poesi och kropp är stringent och intresseväckande. Det är en ganska befriande läsning, för när han ältat diktens kropp mycket omsorgsfullt säger han bland annat: ”… det är också viktigt att påminna sig om att kroppen är ett förbluffande noggrant läsinstrument”.

Och läser man samlingen från slutet, vilket kan vara en ganska väl fungerande metod, kan man sedan gå över till en betraktelse om vad som är ”bra dikt”. Den är utan exempel, för den studerar inte enskilda dikters kvaliteter utan mer själva utsagan. Mickwitz utgår från detta: ”En bra dikt är som ett personligt brev från författaren till läsaren”. Det ser ut som ett citat, men googlar man frasen kommer man strax till författaren själv, så det kanske inte är fråga om ett äkta citat, snarare en attityd.

På sitt stillsamma men mycket målmedvetna maner går han till storms mot en trivial läsning av poesi, och jag ger honom rätt att göra det, och rätt i sak. En dikt ska inte läsas som reklampost och kanske inte omtalas i termer som också kan gälla för reklampost. Men jag undrar om man i själva verket kan göra så mycket åt själva saken, slarviga läsare och okunniga kommentarer kommer alltid att finnas, alltid kommer det också att finnas sådana som letar efter dikter som passar sinnestämningen för dagen, som på det sättet ”tilltalar” en.

Det skrivna är en gåva

Inga spår av tillrättavisande finns i ”Den gåva som ges” där temat åskådliggörs med en inledande dikt av författaren själv, den heter ”Långfredag”. Resonemanget stöder sig på Levinas tankar om tingen och förhållandet till den andre. Men enligt filosofen är att ”frambringa verket är ett rent givande utan någon tanke på att få något tillbaka.” Bekräftelsen från tacksamhetsrelationen uteblir, och läsaren skänker i själva verket upphovsmannen snarare sin oförståelse än sin förståelse. Mickwitz säger det tydligt, men vackrare:

”Litteraturen som ett svagt sken som lyser upp klyftan (som är all skillnad och allt språk) mellan dig och mig, men inte en erövrare som försöker ta sig över denna klyfta för att hämta dig hem, sammanföra dig och mig i namnet av ett gemensamt vi.”

Schildt, Kafka och Lispector

Den första essän är den längsta och stoffrikaste, har den strömlinjeformade titeln ”Vinn eller försvinn” och för samman ett intressant sällskap: Runar Schildt, Franz Kafka och Clarice Lispector. Redan i en tidigare publicerad essä arrangerade han ett möte mellan Schildt och Kafka på Karlsbron i Prag med deras texter som regissör. Nu får de följe av enzymen Clarice Lispector som får kontrasten mellan dem att framstå tydligare, skrivandet som livsinnehåll har helt olika premisser. Mickwitz granskar deras författarskap i sällskap med framför allt Maurice Blanchots tankegångar om det litterära språket och döden.

Kafka skrev för att han ville dö nöjd, Schildt dog att han tar konsekvensen av sitt misslyckande. Det Lispectors texter kan visa oss är en stor klarsyn inför livets realiteter men samtidigt en stor närhet till de gestalter de gestaltar. De franska filosoferna, som haft – och har – så stor betydelse i Europas litterära liv, hör inte till stapelvaran i diskussionen här, därför är man glatt tacksam över att Mickwitz förmedlar det djupa engagemang som är deras – och hans eget.

Parallella mikroessäer

Peter Mickwitz skriver en omsorgsfull prosa, någon gång omständlig, men njutbar, ibland vacker. Bokens femte text, utdragen ur arbetsdagboken som löper överst över sidorna, parallellt med de övriga essäerna, är infall och aforistiskt formulerade tankar, men ofta små mikroessäer kring ett uppslagsord i allt annat än alfabetisk ordning. De här bitarna än också viktiga, och man kan låta sig dras med av dem, distraheras, eller bara uppleva att allting inte är eller ska vara helt ”synkroniserat”. Det hjälper en att hålla uppmärksamheten på topp. Jag väljer att citera raderna till ”Hybris” som hittas över essän om Beckett, en bra påminnelse, en varningsklocka:

”Kravet på förståelse. Att allting måste vara skrivet för att jag skall förstå det; att bara det jag förstår får finnas. Och om jag inte förstår det som skrevs måste det betyda att det är dåligt. Läsarens hybris och självömkan: allting bör finnas till för mig, världen bör vara min, annars är det bara orättvist och synd om mig.”

Teksti ruotsiksi

Arkiv