Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Berättandets flod – obevekligheten och bottenslammet

Freja Rudels, 23.12.2016
Peter Sandström: Laudatur 224 s., Schildts & Söderströms 2016

Genom Peter Sandströms Åbo rinner en flod. Så också genom Nykarleby, den andra – eller kanske snarare första – knutpunkten i hans litterära universum. Och det finns onekligen något flodlikt i Sandströms berättande. Det är med kraften ur ett otal antal tillrinningar det tar sig fram, klyver det vi gärna uppfattar som helt, rör upp bottenslam och släpar med sig allsköns skräp på en obeveklig färd mot vad som i romanen Laudatur verkar vara avgrunden.

Berättelsen rör upp bottenslam och släpar med sig allsköns skräp

I strömmens mitt flyter ”Peter”. Hans två barn är för stora för att riktigt behöva honom. Hans fru Zebra har fullt upp med en akademisk karriär. Vid sidan om den vistas hon hos någon som heter Mäkinen. Hem kommer hon bara för att byta smutsiga kläder mot rena, och utöver detta har hon meddelat att hon är gravid – vid 49 års ålder.

Accepterandet – medelåldersmannens nya hobby

Peter själv har insett att det är sent i livet och föresatt sig att acceptera allt vad det innebär av melankoli och förlust med samma målmedvetenhet som man tar sig an en ny hobby. Han ägnar sig åt smutstvätten och minnen. Särskilt hemsöks han av sensommaren 1988 då han mellanlandade hemma i Nykarleby mellan sin civiltjänst och ett redaktörsjobb i Åbo och fick uppleva sina föräldrar mitt inne i ett relationsdrama.

Det viktiga är berättelsen, vart den leder och hur. Inte vad den eventuellt kan avslöja om den verklighet och den person ur vilken den är sprungen

Mycket i Laudatur är bekant från Sandströms tidigare produktion. Miljöer, personer, kombinationen av skruvad humor och nattsvart melankoli. Mycket är bekant också från verkliga livet. Men trots att Sandström tecknar frikostigt med kopplingar mellan romanens Peter och sig själv är resultatet ändå något helt annat än en knausgårdsk autenticitetsjakt. Det viktiga är berättelsen, vart den leder och hur. Inte vad den eventuellt kan avslöja om den verklighet och den person ur vilken den är sprungen.

Det oskiljaktiga paret: tragiken och komiken

Dessutom är det gott om osannolika ingredienser i Laudatur. Zebras belägenhet är ganska udda för en kvinna i 49 års ålder. Udda är också föremålet för faderns kvinnokarlslater sommaren 1988: en rullstolsbunden kvinna vid namn Ragnheidur som han uppvaktar med ett knippe morötter på Nykarleby torg. Trovärdigheten, som Sandström aldrig förlorar, sitter i hanteringen, i förmågan att balansera tragik och komik, i de sömlösa övergångarna mellan nu och då, och i den osvikliga blicken för människans sårbarhet. Den som också är romanfiguren Peters enda vapen i en värld som obönhörligen glider ifrån honom.

Det aviga, smutsiga, omedvetna och åsidosatta framstår som en central del av romanens angelägenhet och ärende

Det aviga, smutsiga, omedvetna och åsidosatta framstår som en central del av romanens angelägenhet och ärende. Den dröjer vid allt det som inte håller måttet, som inte hinner med i utvecklingen, klarar sig i konkurrensen eller är till någon mätbar nytta. Genom Peters personliga tragik, ställd inför en familj i upplösning, löper såväl de destruktiva konsekvenserna av dagens framgångshets som krigets ordlösa arv och manlighetens platslöshet i en verklighet på drift. Peter väljer att inte blunda för det problematiska. Han har ögon för värdet och skönheten i det skeva och ofulländade. Men samtidigt finns det ett stort mått av verklighetsflykt just i Peters seende.

Den förlorade närheten

Han ser nämligen sina medmänniskor, men han förmår inte nå dem. Han iakttar – nitiskt. Han registrerar omedvetna gester, försöker banda in vad hustrun säger i sömnen och analyserar smutstvätten hon lämnar efter sig. Han minns med ömhet en tid då sonen gick i sömnen, och därmed befann sig i ett tillstånd då han kunde komma honom nära. Han samlar på restbitar, på all den slagg familjelivet producerar, men utan att kunna delta i det.

Samtidigt vilar det något voyeuristiskt, nästan hotfullt, i huvudpersonens sätt att söka sig till det försvarslösa och omedvetna hos medmänniskorna

Peters oförmåga är djupt tragisk och gripande. Men samtidigt vilar det något voyeuristiskt, nästan hotfullt, i hans sätt att söka sig till det försvarslösa och omedvetna hos medmänniskorna, att göra sig bilder av dem i deras frånvaro. Här låter sig en metadimension i romanen anas, och här framträder också styrkan i Sandströms gestaltningsförmåga. Han ger oss inte bara en sympatisk och ömkansvärd loser, utan också förloraren som förövare.

Teksti ruotsiksi

Arkiv