Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Samtiden krigar i oss alla

Mia Österlund, 31.1.2014
Philip Teir: Vinterkriget. En äktenskapsroman 325 s., Schildts & Söderströms 2013

Philip Teirs roman Vinterkriget handlar inte om finländsk litteraturs mest sönderkramade ämne, våra traumatiska krig i samtidshistorian. Den handlar om något annat nära och svårhanterligt, nämligen äktenskapet. Teir har föresatt sig att gestalta den omedelbara samtiden. Han uppsöker medelklassens hjärta och de klichébilder han finner där. Han väljer åldrande makes otrohet med yngre kvinna. Att ta sig an äktenskapsvardagen, medelklassigheten och vanligheten. Hur kan detta bli dramaturgiskt intressant? Romanens Strindbergmotto ur Giftas, ”Och likväl vore dessa småsaker icke betydelselösa i livet, ty livet består av småsaker”, ringar träffande in tematiken.

Teir har föresatt sig att gestalta den omedelbara samtiden. Han uppsöker medelklassens hjärta och de klichébilder han finner där

I sin novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort (2011) skärskådade Teir samtidens skavsår och naglade fast udda karaktärer. Det slående porträttet av en förfördelad ex-man som i Hotakainensk anda tar ut sin frustration genom att hårdbevaka parkeringsplatserna på höghusgården var just en sådan samtidsiakttagelse man minns.  För att inte tala om den underhållande stalker-novellen, ”Jörn Donner Appreciation Society”. Jörn Donner var ju för övrigt på sin tid en ambitiös, men något ojämn, gestaltare av en släkts samtidsöden i böckerna om Angela. Här går Teir i ett liknande ärende.

Vinterkriget gör nämligen en panoramasvepning över en familjs sammanlänkade öden. Allt tar sin början under några vintermånader och avslutas vid sommarens ankomst. Sociologiprofessor Max Paul upplever leda i sitt långvariga äktenskap. Konflikten mellan honom och hustrun Katriina, en sjukhusadministratör som raggar arbetskraft i Asien, kanaliseras i en schism om köksinredningen. Ska de nöja sig med det slitna eller installera nytt? Max bok om filosofen Edvard Westermarck har gått i stå och in kallas den unga journalisten Laura. Tycke uppstår mellan dem. Laura är en nidbild över journalistikens nuläge medan Max, som i sin glans dagar varit språkrör för hur finländarnas sexualvanor ser ut, nu tappat sin egna erotiska kraft. Sina tillkortakommanden konfronterar den åldrande sociologiprofessorn bland annat genom möten med sin syster och sin döende mor i Kristinestad.

Ett hölje av humor

Vinterkriget är en lättsam och rolig roman. Teir introducerar dråpliga scener och har blick för lustigheter, det är feelbad förpackat med feelgood. Boken inleds drastiskt: ”Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.” Förstås återkommer denna nedfrusna hamster efterhand. Och läsaren sitter med facit på hand, det här äktenskapet håller inte. Romanens slutreplik är lika slagkraftig som inledningen, och läsaren kan le åt livets futtighet.

De två döttrarna bidrar med kontrasterande liv, den ena som aspirerande konstnär i London, den andra som strävsam lärare och småbarnsmamma. Londondottern erbjuder en spegelhistoria eftersom hon har ett förhållande med sin destruktiva, äldre manliga lärare. Den andra dotterns liv är mer förutsägbart. Exempelvis skildringen av den lilla familjens kryssning till Sverige med välutstakat Muminprogram på färjan ligger svidande nära en standardupplevelse. Men Teir låter standardupplevelsen bli en skräckvision av samtiden:

”Mumintrollen dansade runt alla barnen, med rörelser som tycktes fullständigt icke-koordinerade, medan intensiteten i musiken stegrades och lamporna blinkade allt häftigare. Lukas kramade om Helens hand när Muminpappan – som uppenbarligen hade svårt med motoriken – kom vinglande mot dem, med svansen i handen.”

Romanen är också en hyllning till fiktionen i autofiktionens tid

Romanen rör sig mellan Helsingfors stadsdelar och Londons konstscen med Occupy-rörelsen, en miljöaktion som vill värna om planetens tillstånd. Dessutom skildras småstaden, Kristinestad och Sideby och sommarhuset Råddon, som växer till en symbol för familjesammanhållningen. Just gestaltningen av småbarnsfamiljens förhållande till ärvda sommarhus i avlägsna avkrokar är skärskilt brännande. Dottern Helena med familj klarar inte mer än en halvtimme i makens karelska sommarnäste, för honom laddat med lager på lager av sommarminnen. Sommarstugan är mer en symbol för barndom än ett ställe där någon av dem orkar vara. Detsamma gäller hanteringen av Råddon. Utan att ha vistats där i någon större utsträckning upphöjs sommarstället närmast till mytiska dimensioner av barndomslycka, frihet och tillhörighet när skilsmässan är ett faktum.

Genom att närgånget granska de vardagsdilemman, skavanker och uttröttande ställningskrig och låsta positioner samt de utmattningseffekter som ett liv innebär, lyckas Teir säga något väsentligt om vår samtid. Stämningen är genomgående lyhört fångad. Helt uppenbart är hans roman även en hyllning till fiktionen i autofiktionens och självbekännelsevågens tid. Det gäller att läsa mellan raderna och inte låta sig luras av den allenarådande allmängiltigheten utan försöka leta ledtrådar som skvallrar om hur Vinterkriget är en samtidsroman om just vår tids svagheter.

Den o-ironiska generationen

Londonsystern Eva genomgår en kris då hon ska presentera ett slutarbete vid sin konstutbildning och väljer vardagen och barndomstryggheten som tema. Hon forslar pinnar och flickrumsrekvisita från Finland till ett Londongalleri där hon bygger en trygg, prydlig koja som sinnebild för
sin uppväxt och sina behov. Teir anger en poetik i sitt porträtt av Eva. Hon får beröm för omedelbarheten i sitt konstverk av galleristen hon ställer ut hos, tillika fru till hennes otrogne lärare:

”Jag gillar det. Det är så harmoniskt här. De flesta som visar sina verk hos oss brukar ha någon fulsnygg estetik. Det är sällan man ser någon som vågar omfamna skönheten så omedelbart. [..] Det fanns en poäng med att inte skapa ett lager av ironi mellan åskådaren och sig själv.”

Teir representerar en ny berättargeneration som inte poserar, ironiserar eller överdramatiserar. Han vill åt vardagen och han vill avkräva den betydelser inte minst för att den ligger närmast oss alla. Samtiden kletar sig fast vid våra vardagsritualer och val, vanligheten blir det bestående att hänga upp sitt liv på.

Teir representerar en ny berättargeneration som inte poserar, ironiserar eller överdramatiserar.

Livet blir ju som bekant inte alltid som man tänkt sig. Det märks inte minst i den lustigt smärtsamma skildringen av den åldrande sociologiprofessorns samvaro med sitt barnbarn i stadens simhallar och caféer, en slags disträ men samtidigt upphöjd kontakt. Scenen där barnbarnet provocerar Max på Café Esplanad, så till den grad att en manlig cafégäst ingriper, är träffande. Barnet, som hört och sett mer än morfadern anat, raljerar om hans havererade faktaboksprojekt på ett barns oinskränkta sätt. I detaljen bor den samtidens kärna Teir vill åt.

Teksti ruotsiksi

Arkiv